Ride, Linné
15 augusti 2015
Betyg: 3
I fjol på Way Out West hörde jag kanske en halvtimme på Slowdive. I år fick en likasinnad återförenad kvartett från Oxford förtroendet att vara sist ut. Var långt ifrån fullt i tältet när Ride drog igång sitt inåtvända kompakta gig. Detta är bandet som i indiekretsar satt på tronen åren före Britpop blev ett begrepp och rivaliteten mellan de två stora blev en följetong. Vi snackar Creation Records och tidigt 90-tal. Man öppnade angenämt med Leave Them All Behind. Vad man ljudmässigt associerar till en synt, torde i själva verket vara ett antal effektpedaler hos sologitarristen Andy Bell.
Mest utmärkande drag är förtjusningen i distortion och excesser på gitarr, vilket live blir väldigt uppenbart. Fåordige hattprydde bandledaren Mark Gardener nämner i samband med att han intygar sin kärlek till Sverige, att de spelat för länge sedan i Göteborg. Jag var på den klubbspelningen, antagligen för att jag uppskattade albumet Going Blank Again. Minns besvärande tinnitus i ena örat. När hela grejen är att till ett pådrivande komp konstant väva in distade tongångar, kan man bara förföra om man har starkt låtmaterial. Jag blev i längden uttråkad, på grund av bristen på fantasifulla melodier. Att de hela tiden utgår från förvrängt orent ljud utan att vara eminenta låtskrivare, gör att jag efter ett tag blev uttröttad av att vistas i denna konstruerade bubbla. Ett lyckat undantag är förstås Vapour Trail, hardcore-fans jublade efter första takterna. En svävande ballad featuring akustisk gitarr framförs också. Deras senaste singel, 1996 års Black Nite Crash, gav mig — hör och häpna — lite MC5- vibbar. Några låtar före slutackorden utsatte de typiskt nog publiken för en utdragen orgie i rundgång.
Andy Bell bildade förresten andra halvan av 90-talet Hurricane No. 1, vars spelning på Lollipop var helt okej. Bandet fick skäll för att man, enligt somliga, plagierade Oasis stil. Men jag önskar att mannen, som har barn med före detta svensk singer &song writer, hade tagit med sig några idéer härifrån in i denna återförenade poplarmiga grupp. Kvartetten har på individnivå och som grupp kopplingar till Oasis, Jesus and Mary Chain och Sonic Youth. Vid en jämförelse anser jag emellertid att Ride kommer till korta numera. Jag gillar dem fortfarande i mindre portioner med lyssnarvänligt ljud, fast som avrundning på en magisk kväll får de bara godkänt.
Text: Mats Hallberg
Foto: Olle Kirchmeier