Pond har delat ett par medlemmar med Tame Impala, men betrakta dem inte som ett sidoprojekt. Sedan de bildades 2008 har de hunnit ge ut flera album. Deras femte, Hobo Rocket, släpptes 2013 och de är nu aktuella med uppföljaren Man, It Feels Like Space Again. Den 12 mars gör de sin första Sverigespelning på Kägelbanan i Stockholm. Kulturbloggen mailade lite med bandets gitarrist Joe Ryan.
Kan du berätta lite om hur bandet har utvecklats sedan starten?
– Jag antar att vi har blivit bättre på att skriva låtar i takt med att vi lagt ner mer tid på ackordföljderna. Kanske är det vad som kallas att mogna, eller så är det bara tur.
Är den nuvarande banduppsättningen mer färdigutvecklad än de tidigare?
– Oh man, vi är som Spinal Tap. Vi har haft så många trummisar och medlemsbyten genom åren. Den nuvarande uppsättningen är så färdigutvecklad som vi någonsin kommer bli. Men vi har skalat ner inför nästa års turné. Nu är det bara jag, Nick, Jay och Jamie.
Märker ni av att ni har mer förväntningar på er nu?
– Bara våra egna förväntningar, men dem tänker jag inte gå in på. Vi bryr oss egentligen inte om vad andra tycker. Jag skulle tappa förståndet om jag började skriva musik för andra människor. Jag skulle bekymra mig så mycket över vad andra tycker, och det låter som en mardröm för kreativiteten.
Vad var startpunkten den här gången? Var det något ni ville göra annorlunda från era tidigare album?
– Vi vill att alla våra album ska skilja sig från varandra. Den här gången var skillnaden att vi visste att vi hade två veckor på oss att bli klara. Så mycket tid har vi inte haft sedan Beard, Wives, Denim. Dessutom var studion väldigt mysig, fylld med fantastiska synthar, leksaker, sällsynt utrustning och sjuka bandspelare som vi spelade in på. Och låtarna skrevs lite annorlunda. Det är svårt att beskriva. Jag tvekar att använda ordet moget, men kanske är det lite mer moget och färdigutvecklat.
Ni har redan delat med er av ett första smakprov från albumet, Elvis’ Flaming Star. Hur kom den låten till?
– Den låten har vi haft med oss sedan vi spelade in Beard, Wives, Denim. Jag har kvar en demo och den har inte förändrats särskilt mycket från sin ursprungliga struktur. Jag minns inte hur vi tänkte från början, men när vi spelade in den hade vi med både trummaskin och riktiga trummor. Tonvis med skumma synthar och ostämda pianon, jag skrev melodin på min irländska bouzouki. Vi försökte kliva ur gamla vanor. Vanligtvis lägger vi lager på lager med gitarr, men det lämnar inget andrum, vilket är viktigt i en inspelning. Så genom att använda andra instrument istället för gitarr lyckades vi sprida ut soundet och ge låten mer rymd.
Kan du berätta lite om låtskrivarprocessen? Är det en kollaborativ process? Har det förändrats genom åren?
– Det skiljer sig från album till album, men för det mesta skriver vi individuellt. När väl grunden eller strukturen till en låt är formad visar vi upp den så alla kan komma med förslag och sätta sin egen smak på det. Det är lättare att förklara för de andra om du visar upp en demo istället för att försöka hitta ord för vad det är du vill få fram. Men låt oss säga att jag skrivit en låt och gjort en demo, de andra kommer ändå ha en enorm inverkan på slutresultatet. Jay kanske föreslår ett bättre ackord, jag kanske slänger in en skum fras som Nick skriver en text kring. Vi är ett lag.
Ni har delat ett par medlemmar med Tame Impala, hur skulle du beskriva er relation med dem idag? Är det en vänlig rivalitet?
– Vi är bara bröder som knappt kan tro att vi får göra musik och åka runt i världen och spela den. Ännu konstigare att folk gillar oss. Så nej, det är ingen rivalitet oss emellan, det är för varmt i Australien för rivalitet.
Hur är musikklimatet i Australien nu? Är det olika i Sydney, Melbourne och Perth eller känner ni att ni är del av en psykedelisk scen?
– Varje stad har sin scen och de är väldigt olika sinsemellan. Jag tycker inte att vi är del av någon psykedelisk scen och jag skulle inte säga att vi är psykedeliska heller.
Nästa år beger ni er ut på en världsturné som bland annat innefattar er första spelning i Sverige. Vad kan vi förvänta oss av spelningen? Något roligt turnéminne ni vill dela med er av?
– Jag har varit i Sverige tidigare och älskar det. Människorna är trevliga och ölen är berusande. Ni kan förvänta er att skrapas från marken som smält ost från en grill! Vi kommer göra vårt bästa för att vara både sjukdomen och botemedlet. Det är alltid vansinnigt när vi är på turné. Jag försöker komma på något turnéminne som inte är barnförbjudet, men jag håller mig till mottot ”what happens on tour stays on tour”.