• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterkritik: Skammen – en skarp föreställning som gräver sig djupt ner i känslor och tankar

2 februari, 2025 by Rosemari Södergren


Foto Sören Vilks

Skammen
Av Ingmar Bergman
Bearbetning och regi Mattias Andersson
Scenografi och kostym Ulla Kassius
Peruk och mask Melanie Åberg
Ljus Charlie Åström
Musik Anna Sóley Tryggvadóttir
Dramaturg Anneli Dufva
I rollerna Adam Lundgren, Sofia Pekkari och Peter Andersson
Premiär på Dramaten 1 februari 2025

Går det att vara neutral? Går det att undvika att ta ställning i krig eller konflikter? Och varför glöms kultur bort och sopas under mattan när kriget kommer? Är inte kultur viktigare än så? Är inte kultur det viktigaste, det som våra värderingar bygger på och ändå förminskas kulturens betydelse av samhälle, politiker och makthavare när det blir krig och djupa konflikter.

Skammen, bearbetad och regisserad av Mattias Andersson, bygger på Ingmar Bergmans film Skammen om ett ung par som är musiker och dragit sig undan på en isolerad plats på en ö för att få ägna sig åt kultur och kärleken till varandra. Men kriget i omgivningen närmar sig och många försöker tvinga dem att ta ställning.

Föreställningen Skammen har flera frågor som bubblar under ytan. Över ytan och mest synlig är frågan om det går att dra sig undan, att undvika att ta ställning. Lika viktig är dock frågan om kulturen. Är det verkligen fult att inte vilja ta ställning och istället uttrycka sig konstnärligt, artistiskt?

Eva och Jan, ett ungt musikerpar, har flyttat ut till ett sommarhus vid havet för att helt kunna fokusera på sin konst och sin kärlek till varandra. Men samtidigt som de befinner sig i sin bubbla blir världen utanför allt oroligare. En konflikt eskalerar och plötsligt står kriget vid dörren. De får besök av soldater från båda sidorna i kriget och båda sidorna hävdar att de kämpar för att det ska gå att leva i fred och för att personer som Jan och Eva ska kunna syssla med kultur. Men båda sidorna kräver att just nu måste Jan och Eva ta ställning. Men tar de öppet ställning riskerar de sina liv om motståndarna får tag på dem.

Regissören och Dramatens konstnärliga ledare Mattias Andersson säger om föreställningen:
– Min bearbetning handlar också om en större berättelse om Sverige idag. Ett land som varit neutralt i 200 år och som nu måste förhålla sig till en akut krigsretorik. Hur vi som enskilda individer och som nation ska navigera i detta.

Med tre stjärnskådespelare på scen, Adam Lundgren, Sofia Pekkari och Peter Andersson, och fantastiskt smart scenografi, ljus och ljud och en lång rad sånger av fantastiska artister som Kurt Vile, The Cure, Sharon Van Etten och Mick Jagger blir det en skarp föreställning som gräver sig djupt ner i både känslor och tankar. Mattias Andersson med team har gjort en fenomenal, träffsäker överföring av Bergmans film från 1968 till vår tid. En föreställning som sätter igång tankar men inte ger svar och inte tvingar in oss i någon uppfattning. Så bra och så starkt. En föreställning som också skildrar hur människor kan göra de mest otäcka saker när bomber exploderar omkring en och man är rädd, så in i märgen rädd. Ett högaktuellt drama.

Adam Lundgrens karaktär, Jan, är kanske den som har mest brist handlingskraft i början. Han är en drömmare och har svårt att ta beslut. Han är så långt från soldat det går att komma och han såg också till att slippa göra sin värnplikt. Vad har hänt i Sverige idag när vi nu inte längre är ett neutralt land. Vad händer med den som vill vägra bära vapen, som inte vill lära sig att döda? Är det en förbjuden övertygelse i Sverige idag? Det är ingen enkel fråga. Alla i Sverige mellan 16 och 70 är totalförsvarspliktiga och måste bidra till totalförsvaret vid krigsfara och krig. Totalförsvarsplikt gäller alla svenska medborgare, både de som bor i Sverige och i utlandet. Totalförsvarsplikten gäller även utländska medborgare som bor i Sverige. Så rent lagligt går det inte att hålla sig undan vid krig.

Musik som finns med i föreställningen:
Kurt Vile – Wakin on a pretty day
Our Love – Sharon Van Etten
Modern Love – Robert Koch, Delhia De France
Adiago G-Moll – Baserat på två takter av Temat och en besiffrad basstämma av Tomaso Albinoni – Tomaso Albinoni, Remo Giazotto (b.1910) Gunnar
Last Night I had the Strangest Dream – Trad, Tomas Blank
Not Over Yet – Grace
Ca Plane Pour Moi – Plastic Bertrand
Ganja Smuggling 2021 – DJ Bestixxx, Eek-A-Mouse
God Gave me Everything – Mick Jagger
Levels – Avicii
Poppin*Them Thangs – G-Unit
Katyusha – Music Legends
Waiting* On A Sunny Day – Bruce Springsteen
Boys Don’t Cry – The Cure
Love Will Tear Us Apart – Culture Kultur
Shoreline – Broder Daniel
Last Night I had the Strangest Dream – Joan Baez

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Adam Lundgren, Dramaten, Mattias Andersson, Peter Andersson, Scenkonst, Skammen, Sofia Pekkari

Teaterkritik: Lång dags färd mot natt – intensiv ångest, skuld och skam under ytan men samtidigt en stark längtan efter gemenskap i botten

31 januari, 2025 by Rosemari Södergren


På bilden från vänster: Tobias Aspelin, Alex Jubell, Grynet Molvig, Krister Henriksson
Foto: Mats Bäcker

Lång dags färd mot natt
Av Eugene O’Neill
Regi Eva Dahlman
Översättning/bearbetning Eva Dahlman
Scenografi / Kostymdesign Magdalena Åberg
Ljusdesign Ellen Ruge
Maskdesign Anna Olofson
Dramaturg Jani Lohikari
Bild/Videodesign: Johannes Ferm Winkler
Medverkande Grynet Molvig, Krister Henriksson, Alex Jubell, Tobias Aspelin
Föreställning som recenseras: Pressvisning 30 januari 2025 på Riksteatern, Hallunda
Premiär i Klintehamn 1 februari 2025

En välspelad klassiker om allt det som kan storma i det undermedvetna, de nedtryckta känslor och tankar, som kan vara svåra att erkänna för sig själv och ännu svårare att dela med sig av till andra. Riksteaterns uppsättning av Eugene O’Neills Lång dags färd mot natt är en stark föreställning om en familj där det är mycket outtalat som pockar på för att bli synligt. En berörande föreställning om hur sanningen alltid ändå försöker göra sig hörd, hur mycket vi än försöker blunda för den. Och när vi lämnar salongen går vi förhoppningsvis hem och funderar på vad vi inte borde blunda för längre. Samtidigt som det finns mycket ångest och många känslor av skuld och skam finns det en stark omsorg om varandra i familjen. Det är mycket väl regisserat av Eva Dahlman och bra gestaltat av skådespelarna. Den enkla, vardagliga scenografin och videoinstallationen med dimmig bakgrund stryker under de känslor och tankar som föreställningen ger mig.

Lång dags färd mot natt skildrar en familj under en intensiv sommardag med dimma som gör att det mesta ser oklart ut, svårare att greppa. Långsamt glider dagen över i nattens mörker. Det är en familj med två vuxna söner, en pappa som varit känd skådespelare och en mamma som gav upp sina planer på att bli konsertpianist på grund av kärleken. Den äldre sonen, Jimmy, har blivit skådespelare men inte lyckats så bra och är ständigt pank. Den yngre sonen. Eddie, hade arbete men har blivit sjuk. Eddie har en förfärlig hosta och familjen väntar på ett besked under dagen från läkare. Det är ett besked som de väntar på med skräck, speciellt mamman, som vägrar låta någon säga att det kan vara allvarligt.

Eddies sjukdom är bara en av många saker i familjen som är omöjliga att ta upp och prata om. Mammans missbruk får inte nämnas och varför hon missbrukar finns det olika uppfattningar om och en del är värre och mer sårande än den andra. Och varför är pappan snål och varför är whiskyflaskans innehåll så urvattnat? Och varför häller alla i sig alkohol ständigt? Under ytan finns dessutom en svår sorg, efter ett barn som dog som två-åring och där finns outtalade skuldbeläggande mot alla i familjen på olika sätt.

Det är nästan för mycket som plågar familjen. Jag blir matt när jag tänker på det. Men ändå finns det mycket som nog varenda en på något sätt kan känna igen, fast kanske i mindre skala. Alla upplever väl någon gång situationer i livet som är svåra att ta upp, situationer som hålls under ytan och pockar på uppmärksamhet?

Krister Henriksson som spelar familjefadern säger:
– Jag har sett Lång dags färd mot natt i många olika versioner och jag minns den från min barndom. Jag har alltid tyckt att föreställningen är för lång. Men nu har Riksteatern skapat en version på två och en halv timme där inget saknas – hurra! Jag längtar efter en utmaning som skådespelare och att få åka ut på turné.

Krister Henriksson är erfaren och rutinerad skådespelare och han smälter perfekt in i rollen som familjefadern, den pensionerade skådespelaren. Grynet Molvig är skör och mycket realistisk som mamman i sin flykt från att möta verkligheten och sanningen. Alla fyra på scen får mina hyllningar. Tobias Aspelin i rollen som den äldre brodern Jimmy och Alex Jubell som lillebror Eddie hoppas jag att jag får se i fler pjäser framöver. Alex Jubell är enastående som den sköra Eddie som på alla sätt försöker få sin mamma och pappa att våga prata om hans sjukdom.

Lång dags färd mot natt i regi av Eva Dahlman skildrar en intensiv ångest, skuld och skam under ytan men samtidigt en stark längtan efter gemenskap i botten. Mycket tankeväckande och något jag tror alla kan känna igen på något sätt. Med duktiga skådespelare, genomtänkt och väl funderande scenografi för en riksomfattande turné.

Vid premiären av Lång dags färd mot natt på Dramaten 1956 spelade Inga Tidblad och Lars Hansson paret Tyrone. Jarl Kulle, som då gestaltade en av sönerna, tog sig an rollen som James Tyrone i uppsättningen 1988.

Wikipedia berättar om dramat
Lång dags färd mot natt (originaltitel: Long Day’s Journey into Night) är en pjäs av Eugene O’Neill. Den hade världspremiär 2 februari 1956 på Dramaten i Stockholm.

Pjäsen är mer eller mindre självbiografisk och beskriver en augustidag 1912 i familjen Tyrones liv. Det är ett mycket starkt drama, som författaren testamenterade till Dramaten. Han ville visa sin tacksamhet för att teatern spelat så många av hans pjäser – även innan han blev nobelpristagare på 1930-talet. ”Lång dags färd mot natt” var en gåva till hustrun Carlotta på en av deras bröllopsdagar. Pjäsen är allmänt betraktad som O’Neills främsta verk och den gav honom postumt Pulitzerpriset för dramatik 1957.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Eugene O´Neill, Grynet Molvig, Hallunda, Krister Henriksson, Landsomfattande riksturné, Riksteatern, Scenkonst, Teaterkritik, Teaterrecension

En riktig cocktail efter nyår med mycket energi, dans, kryddad med en gnutta ironi

27 januari, 2025 by Martin Moberg

(Nyårsrevyn 2025 ”Cocktail” i Konserthusteatern, Karlskrona)

Titel: Cocktail

Betyg: 4+

Regi: Peter Sjöstrand och Jenny Herlin

Ensemble: David Hellström, Nora Sjöstrand, Ulrika Berg, Elsa Törngren, Ellen Johansson, Gabriella Marin, Lizette Nilsson, Martina Ravnbö, Linnea Strömquist

Kapellmästare: Ebba Kalaitzis Gustavsson

Trummor: Johan Lindegren

Bas: Casper Fridh

Fjolårets nyårsrevy i Karlskrona var ingen höjdare, frågan jag bar med i helgen när det var dags för premiär på Cocktail, årets nyårsrevy på Konserthusteaterns scen, skulle man bli positivt överraskad överhuvudtaget? Och direkt slogs alla negativa förhandsspekulationer på skam, detta var ju flera snäpp bättre än i fjol! Det var tydligt att det här var välrepeterat och revynumren hängde ihop ingen tomgång någonstans. Det var den första tanken som slog mig när öppningsnumret drog igång i Konserthusteatern på lördagskvällens revypremiär. Det var en riktig nyårscocktail med mycket energi, dans, kryddad med en gnutta ironi med glittrande kläder, plymer i håret och massor av energi med det visar Karlskronarevyn från första början att man levererar på topp och det intrycket står sig föreställningen igenom.

Vi i publiken bjöds på en genomgång av AI-teknikens under, det nyckfulla vädret, fredagsmys och mycket annat under drygt två timmars show i två akter med liveorkester. På många sätt är det en klassisk nummerrevy, som sätts upp. Även om det inte gödslas med överraskande snabba komiska vändningar är det underhållande. Inte minst för att det är så väl framfört och bra regisserat. Helheten hänger ihop och betyget fem ligger så nära. Sångprestationerna är också snygga och bra. Flera i ensemblen kan verkligen sjunga, exempelvis Lizette Nilsson som är briljant. Förmågan att ta ton visar de samfällg bland annat i ett nummer om gårdsförsäljning, där de bjuder på skön stämsång till klassiska melodin Mr Sandman från 1950-talet.

Nyårsrevyn i Karlskrona har alltså en liveorkester, till skillnad från revyn i Ronneby och smaken är som baken vad som är bäst i skillnaden mellan att ha en liveorkester eller inte lämnar jag därhän. Det finns bra saker med båda sätten att tonsätta revynumren, men den unga orkestern är både charmig och duktig. De inleder t ex andra akten med ett kul musikaliskt nummer om E22-bygget. Ja, det är stående intryck Cocktail sprudlar helt enkelt av energi. Även dansarna på scen bidrar till att lyfta föreställningen. Och det är just energin som är så viktig i en revy. Den smittar av sig på publiken direkt, vi är med på noterna rakt igenom.

Det finns några lokala inslag, där numret Paraply är visuellt fyndigt, i en gestaltning av torghandlare som körs bort under Skärgårdsfesten. Regionstyrelsens ordförande Robert Lindén tillägnas ett sångnummer och ett nummer om regionens stora besparingar, där det mesta av verksamheten ska sparas bort. Inte illa för en toppolitiker som skyr rampljuset att få så mycket uppmärksamhet, här får Lindén det med råge! Ett nummer som mottas med stort jubel bland publiken är Kompani Fasan, som handlar om att även äldre medborgare nu minsann ska in i Försvarsmakten.

Några nummer är på det klassiska revytemat förvecklingar och det går alltid hem, och här också så klart. Som när ett samtal om sterilisering samtidigt handlar om ympning av fruktträd. Det är faktiskt riktigt roligt. Tanken vart direkt: Ja, detta är bara bra. På väg hem efteråt kändes det som att det ibland faktiskt är skönt att få fel. Revygänget i Karlskrona med regissörerna Peter Sjöstrand och Jenny Herlin i spetsen bjuder på en riktigt sprudlande cocktail så här i slutet av januari. De ger totalt sju föreställningar fram till den 8 februari, rekommenderas att du går och ser den!

Arkiverad under: Recension, Scen, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Blekinge, cocktail, Karlskronarevyn, Kulturbloggen, nyårsrevy, recensiion, Teaterkritik

Teaterkritik: Shrek the musical Stockholm har finurliga scenlösningar, fin scenografi och härlig musik

26 januari, 2025 by Lotta Altner

Shrek the Musical
Regi/projektledare Thomas Creutz
Översättning Calle Norlén
Koreografi Carin Juborg
Assisterande regissör Adam Gardelin
Musikaliskt ansvarig Petter Hilber
Kostym Maja Malm
Scenografi/rekvisit: Maja Malm, Lotti Malm
Mask/peruk Maja Malm
Ljus Jacob Willén
Specialkostym Draken/dockor Lotti Malm
Dekormåleri Lotti Malm, Bitte Richardsson, Lisa Notman
Föreställnings-sminköser Elina Holewa Chrona, Amelia Kleven, Erika Dahlén, Danskapten: My Ehlin
Ljud Todd Wästfelt, Bosse Loven, Johan Adelöw, Istvan Irre Kirslund,
Föreställning som recenseras 28 januari 2025 på Maxim i Stockholm
Premiären var den 5 januari 2025

Vi kan läsa på Maxim teaterns hemsida, att uppsättningen baserar sig på de animerade filmernas innehåll, på böckerna om Shrek av David Lindsay-Abaire och William Steig. Föreställningen är en amatörproducerad föreställning arrangerad med Music Theater International. Shrek The Musical Stockholm är skriven för att tilltala en ung publik och därmed anpassad därefter.

Shrek är det där gröna fula trollet som Disney-filmerna gett oss. Olika versioner finns att finna och böcker har givits ut. Det moderna trollet som till sist inte skäms över sin färg eller storlek.

Uppsättningen som flyttat in på Maxim, har en mycket stor ensemble och många roller besätts av flera personer. Det fascinerade mig hur de hann byta mellan den ena och andra rollen – mycket gott tempo kunde jag konstatera.

Första gången man ser de flesta av ensemblen är när sagofigurerna blir portade och utslängda i skogen. Efter en stund kunde också barnen i publiken urskilja de flesta av karaktärerna. Deras insatser som dansare i denna sen och i många andra scener var energifylld, glada och roliga. Dessutom var kläderna mycket underfundiga och roliga och det var lättsamt och roligt.

Däremot upplevde jag att föreställningen var allt för lång och att många barn både somnade och var tvungen att lämna salen för att röra på sig/gå på toaletten.

Jag tror på en föreställning på 45 minuter, gånger två och en paus på 20 minuter. Dessutom tror jag inte är allsång på slutet är något som kändes naturligt och fanns kraft till. Däremot kanske man kunde ha inlett andra akten med en gemensamsång om man vill integrera barnen att vara mera aktiva i föreställningen.

Sånginsatserna på scen och musiken var definitivt den största behållning med uppsättningen. Den trallvänliga musiken gjorde att man lätt efter en stund kunde sjunga med om så önskades. Många barn rörde sig i takt med musiken och verkade mycket nöjda.

Det är en växande vänskap mellan trollet och åsnan som vi bjuds på, även om de ofta retar sig på varandra – vilket är okej mellan vänner. Vid ett tillfälle bjuder åsnan på att det kostar på att vara annorlunda och att inte känna sig accepterad och att inte känna sig välkommen är jobbigt. Man misstänker att åsnans behov av att vara rolig hela tiden grundar sig på just i det faktum. Alla försöker vi vara lättsamma och skoj för att bli accepterade. Shrek kan naturligtvis ta på sig den känslan också men reagerar mer med ilska och butterhet, när han skäms över vem han är. Trevligt att deras olikheter för mötas i en vänskap.

Att se prinsessan Fiona ”växa” rakt framför våra ögon genom skilda karaktärer, ger oss den tidslinje och väntan som behövs för att känna av hennes fångenskap. Att hon sedan bär på hemligheter som gör att hon behöver gömma sig vid solnedgången, gör ju att man kan få förstå att skönhet alltid är en tolkningsfråga och inget annat.
Det är fint att vi säger sådant högt, för det behövs.

Manusets sammansättning och tolkningen av manusets undertoner, är det som mest bekymrade mig under föreställningens gång. Det är naturligtvis svårt att välja att vilja vara både barn och vuxna till lags i en föreställning – tror att man ville det på något vis och därför blev det en blandning av vad som var till de unga och det som var till oss vuxna. Dock slår man knut på sig själv, i en barnföreställning, när man väljer att vara mycket sarkastisk, ironisk och satirisk gentemot sina karaktärer. Framför allt blir det krock när man också vill vara vädjande med etik, moral och rättigheter. Man kan inte ena stunden hånskratta åt korta eller tjocka människor och andra stunden betona hur viktigt det är att alla får lova att vara ”weird” (annorlunda). Barn förstår inte komplicerade undertexter. När man skapar tillfällen att hånskratta åt någon öppnar man uppför att inte respektera alla som de är. Det är inte pedagogiskt försvarbart när det handlar om en publik med små barn, eftersom de inte förstår att det är ”på skämt/skoj”. Det hade varit spännande att se originalmanuset och se vilka förändringar man själv valt att göra i översättning och tillägg.

Kvällens stora glädjeämne var den drake som sjöng och agerade på scen. Man hörde hur barnen andades in och höll andan. Lösningen för hur draken fick agera, sjunga och röra sig var en fröjd för ögat. Självklart uppskattas det att hon också fick lov att bli förälskad i någon som var både annorlunda och ”a bit weird”.

Rolllista: Mathias Terwander Stintzing – Shrek, Benjamin Vagnhammar Sundström – Åsnan, Maja Malm – Prinsessan Fiona, Petter Hilber – Lord Farquaad, Jenny Felldin – Draken, Ensemble,Teodor Wennö – Pinocchio, Ensemble, Tiffany Wachtler – Pepparkakan/Den god Fen, Ensemble, Filip Tapper – Stora stygga Vargen, Ensemble, US Lord Farquaad, Ida Eriksson – Gris, Ensemble, US Åsnan, Pepparkakan, Tonårs-Fiona, My Ehlin – Gris, Ensemble, Danskapten, Jonna Skoog – Gris, Ensemble, US Pinocchio, Arvid Karlström – Pappa Björn, Ensemble, US Shrek, Sanna Sagvik – Mamma Björn, Ensemble, Emma Fjordhangen – Pyssling, Ensemble, US Prinsessan Fiona, Rasmus Webeklint – Peter Pan, Ensemble,Carin Juborg – Elaka Häxan, Ensemble, US Draken, Caesar Edström – Den vita Kaninen, Ensemble, Elsa Egnell – Den fula Ankungen, Ensemble, US ”Ensemble swing”, Lillevie Petersson – Tonårs-Fiona, Tingeling, Ensemble, US ”Ensemble swing”, Oliver Skøtt – Den galna Hattmakaren, Ensemble US ”Ensemble swing”, Anders Hedlund – Thelonius, Olivia Malm – Lilla Fiona, Lilla Shrek, Ensemble, Oliver Hagenfeldt Eek – Lilla Fiona, Ensemble, Emilia Sagvik – Lilla Fiona, Ensemble, Hanna Burehäll – Lilla Shrek, Ensemble, Sam Herrgård – Lilla Shrek, Ensemble,

Arkiverad under: Musikal, Recension, Scen, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Maxim, Musikal, Shrek

Enastående prestation av Philip Lithner i Oscars-belönat demens-drama – The Father på Teater Trixter

22 januari, 2025 by Mats Hallberg

Affischbild Filip Sigholm

Manus: Florian Zeller (översättning: Lisa Lindberg)

Regi/ koncept/ scenografi: Daniel Adolfsson

Koncept/ producent: Charlotte Davidsson

Mask: Maja Asp

Ljuskonsultation: Anna Wemmert

Ljud, ljus, kostym, teknik, konstruktion: Nerve Creations

Premiär: 17/1 2025 på Teater Trixter i Göteborg (föreställningen 19/1 recenseras)

Spelas till och med 15/2

I efterhand framstår det som högst besynnerligt att jag inte hade koll på själva stoffet, inte förrän jag fick frågan strax före insläpp om jag hade sett filmen. Eftersom teamet varken på hemsida eller i programhäfte skriver om pjäsens tematik, var det först när jag identifierat vilken film det rörde sig om som jag var förberedd på ett psykologiskt drama, kusligt i sin förvillande uppbrutna kronologi tillika bristande verklighetskontakt genom icke fungerande synapser. Hade nämligen sett den uppmärksammade filmen på bio. Nästan en månad efter denna recension slår det mig att jag såg pjäsen redan 2016 på Stockholm Stadsteater vars Norden-premiär skedde här med Peter Andersson i huvudrollen.

Problematiken med Alzheimer och andra demenssjukdomar gestaltades för övrigt berörande ur den närmast anhörigas perspektiv i monologen Var är min man? i Lunchteater på Göteborgs Stadsteater (recenserad här). Manus denna gång baseras dels på Florian Zellers pjäs från 2012 som häpnadsväckande nog lanserades som en tragisk fars, dels på den pyramidala kritikersuccé han regisserade efter samma manus. Fransk-brittiska The Father har utsetts till en av 2000-talets bästa filmer och erhöll sex Oscars-nomineringar, vilka resulterade i statyetter för bästa manus efter förlaga och till Anthony Hopkins för sin huvudroll. Efter att hört av sig till förlaget fick Trixter och Nerve Creations tillstånd att låta en skådespelare spela samtliga sex roller. Deras repliker och skiftande sinnesstämningar levereras av en och samme man under halvannan timme, vilket måste betecknas som fenomenalt.

Vad som spelas upp framför publiken på läktaren kan rubriceras som en rysare, fast vi inte bevittnar något våldsbrott. Även om pappans minnesbilder konstant korrigeras av omgivningen framför allt av dottern, vars roll jag har på näthinnan tack vare den förtvivlan Oliva Colman ger uttryck för i fruktlösa försöken att nå fram, förklara hur det ligger till. Scenografin fascinerar! Hade förvisso önskat att man angett vad ställningens avsatser draperade med luddig heltäckningsmatta ska symbolisera. Formationen Lithner rör sig på avskärmas av vita draperier från golv till tak. Ljussättningen med sin effektfulla kombination av skuggor och skarpt sken inverkar också, liksom de låtar av ,tror jag, Hoola Bandoola Band och Totta Näslund som hörs i högtalarna.

Om konceptet fastslås att uppsättningen hyllar skådespelarkonsten utan varken rekvisita eller ensemble. Komponenterna ljus, ljud, scenografi och kostym sägs samverka för att ”fånga både osäkerhet, förvirring, humor och tröst”. Strävas efter att få till en plattform för medskapande och att presentera historien i ett inbjudande klimat. Regissören är åtminstone för mig mer meriterad som skådespelare, även om han här definitivt lyckats att nagla fast åskådarens uppmärksamhet. Skådespelaren Daniel Adolfsson har senate åren gjort formidabelt avtryck hos exempelvis just Trixter, dessutom exempelvis Tofta sommarteater och Hagateatern Viss bearbetning till svenska förhållanden har gjorts. Philip Lithner växlar virtuost utan direkta övergångar emellan frustrerad huvudperson och dennes omgivning, förutom oumbärliga dottern (typiskt nog favoriseras en ej närvarande konstnärligt lagd dotter) förekommer hennes sambo och vårdpersonal som antingen är uppsökande eller i kort sekvens arbetar på institution. Vad som driver handlingen är hur den obotliga sjukdomen yttrar sig. Och mer specifikt hur demensen gör att han beter sig illa gentemot vårdpersonalen, vilket resulterar i att de slutar.

Man undrar om Lithner tagit sig an uppdraget med skräckblandad förtjusning och om den vedermöda repetitionstiden sannolikt orsakade. Det kan inte ha varit enkelt att i samarbete med regissör och övriga medarbetare destillerat fram ett pussel av tankar och händelser omöjligt att lägga, en labyrint den drabbade aldrig tar sig ut ur. Han fyller på med vätska ett par gånger, korta pauser finns inlagda och i närheten finns sannolikt en sufflör som aldrig behöver ingripa. Två av rollerna känns igen på sina röster när det växlas över till antingen norska eller skånsk dialekt. Annars är det lite uppseendeväckande att resterande röster låter snarlika, endast tonfall varierar. Jag har sett Lithner utan skägg på Masthuggsteatern i pjäs för ungdomar, för vuxna och han har haft flera roller på Dramaten, vilket inte förvånar. Att på detta vis äga scen under halvannan timme, skulle när året summeras kunna ses som årets allra styvaste bedrift i Teater-Göteborg. Snacka om att åstadkomma stor teaterkonst!

Ett par ingredienser i manus förtjänar att kommenteras. Tänker på sambons tappade tålamod, fysiska uppläxning för klandervärt beteende trots att denne borde veta bättre, även om han är plågad av att den han älskar har fokus på någon annan med enormt hjälpbehov. Kan inte heller låta bli att irritera mig på berättelsens ängsliga perspektiv. Anthony glömmer var han gömt sitt armbandsur. Att han stoppat undan klockan är ju högst begripligt med tanke på förekomsten av stölder hos vårdpersonal.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 22
  • Sida 23
  • Sida 24
  • Sida 25
  • Sida 26
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 289
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Ada Berger tolkar Lars von Triers Antikrist på Dramaten

Ada Berger tolkar Lars von Triers … Läs mer om Ada Berger tolkar Lars von Triers Antikrist på Dramaten

Jag är Ulla Winblad på Folkoperan – lär bli en hejdundrande succé

Foto: Mats Bäcker Jag är Ulla … Läs mer om Jag är Ulla Winblad på Folkoperan – lär bli en hejdundrande succé

Genrefri magi med tvenne virtuoser – Emil Ernebro & Filip Jers på Utopia

15/9 2026 Utopia Jazz på Karl … Läs mer om Genrefri magi med tvenne virtuoser – Emil Ernebro & Filip Jers på Utopia

Filmrecension: Resident Evil – en hopplös lekstuga som mestadels liknar ett enda långt internetskämt

Resident Evil Betyg 2 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Resident Evil – en hopplös lekstuga som mestadels liknar ett enda långt internetskämt

Alldeles för få höjdpunkter – Windflower av Ayumi Tanaka/ Thomas Morgan/ Yhomas Strönen

Tanaka/ Morgan/ Strönen Windflower … Läs mer om Alldeles för få höjdpunkter – Windflower av Ayumi Tanaka/ Thomas Morgan/ Yhomas Strönen

Filmrecension: Bad Apples – en modig och överraskande film

Bad Apples Betyg 4 Svensk biopremiär 18 … Läs mer om Filmrecension: Bad Apples – en modig och överraskande film

Filmrecension: Autofiction – något rörigt utforskande av gränsen mellan verklighet och fiktion

Autofiction Betyg 3 Svensk biopremiär 18 … Läs mer om Filmrecension: Autofiction – något rörigt utforskande av gränsen mellan verklighet och fiktion

Filmrecension: The Weight – skickligt genomfört thriller utan överdriven action

The Weight Betyg 3 Svensk biopremiär 28 … Läs mer om Filmrecension: The Weight – skickligt genomfört thriller utan överdriven action

Udda uppslag leder obönhörligt till skräckisintrig – En mycket liten människa på Göteborgs Stadsteater

Manus och regi: Lisa … Läs mer om Udda uppslag leder obönhörligt till skräckisintrig – En mycket liten människa på Göteborgs Stadsteater

Fasansfull redogörelse med tveeggad skuldbörda fenomenalt framställd – En liten roman på Teater Trixter

Manus Lars Norén i bearbetning av Svante … Läs mer om Fasansfull redogörelse med tveeggad skuldbörda fenomenalt framställd – En liten roman på Teater Trixter

Teaterkritik: Parzival – en explosion av färger och av allt med en imponerande insats av skådespelarna

Parzival Av Lukas Bärfuss efter Wolfram … Läs mer om Teaterkritik: Parzival – en explosion av färger och av allt med en imponerande insats av skådespelarna

Markus Krunegård – Tour de Bastard går i mål, men har stått och stampat

Jag har följt Markus … Läs mer om Markus Krunegård – Tour de Bastard går i mål, men har stått och stampat

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in