Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterkritik: Gertrude Stein, Gertrude Stein, Gertrude Stein – scenmagi på Dramaten

by


Foto: Sören Vilks

Gertrude Stein, Gertrude Stein, Gertrude Stein
Av Marty Martin
Översättning Lotta Olsson
Regi Carl Johan Karlson
Scenografi Ernst Billgren
Kostymdesighner Camilla Thulin
Mask Sofia Ranow Boix-Vives
Dramaturg Anna Kölén
Ljusdesign Patrik Angestav
Premiär på Dramatens stora scen 18 mars 2025

Scenmagi, scenmagi, scenmagi – siffran tre är magisk i Gertrude Stein, Gertrude Stein, Gertrude Stein på Dramaten. Denna uppsättning är ett ”måste ses” för alla konstintresserade, för alla litteraturintresserade och för den delen alla som har intresse av kultur och språk och hur vi kan kommunicera med vårt inre. Med Johan Rabaeus som Gertrude Stein i denna två timmars monolog rinner tiden undan. Jag satt som naglad med fullt fokus på scenen. Johan Rabaeus visar än en gång vilken enastående skådespelare han är. Trots att han är den ende människan på scen får han liv i allt han talar om och jag ser framför mig de olika karaktärerna han pratar om eller pratar med.

Gertrude Stein sitter i sin lägenhet i Paris och hon vet att hon borde börja packa eftersom flyttlasset ska gå i morgon. Hon och hennes livspartner Alice B Toklas har blivit uppsagda för att husägaren vill ge lägenheten till sin son. Men hur det än är börjar Gertrude Stein istället tänka tillbaka på sin livet och hur hon, en amerikansk judinna, hamnade i Paris. Tillsammans med sin bror Leon samlade hon sin tids mest spännande blivande världsnamn inom konst och litteratur. Picasso, Matisse, Cézanne, Renoir – är alla konstnärer som Gertrude och hennes bror upptäckte och gjorde kända. En del var också nära vänner med Gertrude Stein. Det är spännande att höra henne berätta om hur hon upptäcke deras konst och hur de var som personer, hon samlade dem både kring matbordet och på väggarna (konsten på väggarna förstås). En mycket spännande och tankeväckande del i hennes berättelse är hur hon försökte skapa litteratur som också följde kubismens form och idéer. Gertrude och hennes bror var viktiga för det som då kallades modern konst under första halvan av 1900-talet.

Johan Rabaeus strålar på scenen. Han är ensam men fyller scenupplevelsen med en mängd olika karaktärer då han gestaltar Gertrude. Monologen är drygt två timmar med en paus, men jag tänkte inte på tiden och jag skulle kunna sitta där och suga in allt Rabaeus/Gertrude pratar om i ett par timmar till. Marty Martin som skrivit monologen har lyckats göra så den känns som om det var Gertrude Stein själv som skrivit och som pratar – och Johan Rabaeus förvaltar detta mästerligt. Gertrude Stein var nyfiken och öppen för den nya konsten och hon var öppen med vem hon var och vad hon stod för. Hon var frispråkig och säkert rätt envis att ha att göra med. Hon stiger fram som en levande trovärdig personlighet i Johan Rabaeus framförande. Det är fascinerande hur tankar och idéer om konst och litteratur kan förmedlas tillsammans med en skildring av en människa, som delar av samma helhet.

Ett stort plus också för scenografin, skapad av konstnären Ernst Billgren. Möbler, bokhylla, tavlor står runt om på scenen, som en lägenhet vars invånare är på väg att flytta men inte orkat packa klart. Tidstrogna möbler och tavlor som signalerar tiden och deras liv. På scenväggen finns en långsmal glipa där olika stillbilder projiceras med video. Varje bild hänger kvar rätt länge, det är skönt med videoprojektioner som ger oss tid att ta in dem.

Ofta kan jag inte engagera mig i kultur som handlar om människor som är ordentligt välbeställda och inte behöver oroa sig för sin försörjning, som inte behöver sköta ett arbete för att få mat och bostad. Gertrude Stein borde därför inte locka fram mitt engagemang eller intresse. Hon levde ekonomiskt tryggt. Men hon var en banbrytare och stod upp för sig själv och vem hon var på ett imponerade sätt och denna skildring av henne ger mycket att förstå och tänka på.

Regissören Carl Johan Karlson har tidigare på Dramaten bland mycket annat satt upp publik- och kritikersuccén Arv. Carl Johan Karlson om varför pjäsen är viktig idag:
För att den handlar om att sätta konsten främst. Förutom det extravaganta karaktärsporträttet så för Stein fram en mission, hon presenterar ideal som tyvärr vår samtid råder en chockerande brist på. Ideal som handlar om integritet, att rakryggat stå för något och stöta sina idéer mot andras. Möta och utmana den andre med en intellektuell hederlighet. Ideal som handlar om konsten, att konsten kan förändra världen och kan få människan att få en fördjupad förståelse om sig själv.

Johan Rabaeus är i stort ensam på scen hela föreställningen, fast med ett uppskattat undantag: i andra delens inledning har han sällskap av en helt underbar vacker och duktig vit pudel som fick motta välförtjänta applåder.

Mycket bra och talande musik också. Här är låtlistan:
”Undertow” (Per Störby Jutbring),
”Gnossienne No.1” (Erik Satie)
”Picassopiano” (Johan Adling)
”Four saints in three acts / Intermezzo” (Virgil Thomson)
”A kiss to build a dream on” (Louis Armstrong)
”Bolero” (Ravel)
”Susuwatari” (Per Störby Jutbring / New Tide Orquesta)
”Leaving home” (Johan Adling)

Johan Rabaeus och Ernst Billgren om Gertrude Stein:

Redogörelser av ondska präglar förvirrande skildring – Bränder på Göteborgs Stadsteater

by

pressbilder Ola Kjelbye

Av: Wajdi Mouawad (översättning Katrin Ahlgren)

Regi: Natalie Ringler

Scenografi & kostymdesign: Anna Heymowska

Maskdesign: Gunilla Bjerthin

Ljusdesign: Charlie Åström

Ljuddesign: Tova östman

Kompositör: Ekborg

I rollerna: Fabiola Cruz, Maria Salomaa, Vincent Grahl, Ashkan Ghods, Johan Gry, Anna Harling, Rasmus Lindgren, Owe Wolf

premiär 28/2 2025 på Studion Göteborgs Stadsteater (föreställningen 6/3 recenseras)

spelas till och med 2/4

Senaste tiden har Frida Röhl i egenskap av konstnärlig ledare på Folkteatern i Göteborg suttit i panel tre gånger, då det samtalats utifrån olika ämnen om teater(konsten. Har kunnat handla om faktorer som drivit eller haft betydelse för henne och övriga panelister. Två av gångerna var jag på plats och vid ett av tillfällena lyssnade jag via länk. Upprepade gånger uttryckte Röhl irritation över hur ofta tyckande råder i diskussioner om scenkonst. Hyser viss sympati med hennes ståndpunkt, men anser att teater-ideologen bortser från faktiska omständigheter. Vi regerar ju ständigt instinktivt på nya upplevelser, också scenkonst våra sinnen utsätts för.

Att bara timmar efter premiär skriva en kvalificerad recension är en utmaning. Antar att skribenten vanligtvis känner ett outtalat krav från såväl läsare som uppdragsgivare att entydigt ta ställning. För egen del låter jag verket sjunka in och hamnar i skrivprocessen ofta i ett resonemang om å ena sidan, å andra sidan. Väger för och emot och har dessutom som grundprincip att avstå, om jag lämnar salongen tom eller kommer fram till att verket inte håller måttet. Det fordras särskild sorts receptivitet och språklig förmåga, underlättas av rutin att falla tillbaka på, för att under tidspress bli en en omdömesgill och slipad recensent.

När gott om tid erbjuds ökar sannolikt mängden kloka tankar hos skarpa intellekt. Fruktbart resonerande kritik kan då uppstå. Inte sällan anser jag att omdömen i recensioner saknar täckning, även om jag också kan inse att jag personligen missat att lägga märkte till relevanta aspekter. . Hur subjektivt vi uppfattar en gemensam händelse live är recensioner ett utmärkt exempel på. Vad jag vill peka på med denna utsvävande inledning är att jag var på Bränder ett tag efter premiären. Blev delvis besviken för att jag inte kände igen mig i de pressrosor Stadsteatern lyfte fram, citat jag inte ville färgas av, behöva förhålla mig till.

Denna text borde ha skrivits för länge sedan, inte minst för att jag under en trekvart som ”uppvärming” inför pjäsen lyssnade på Salong för att få mer kött på benen. Inför en förbluffande fåtalig skara samtalade dramaturg Sisela Lindblom med två personer, vilka båda regisserat pjäsen skriven av libanesisk-kanadensisk dramatiker. På pallar på var sin sida om Lindblom satt Natalie Ringler och Gorki Glaser Müller, en man med Chilensk härkomst som satte upp Wajdi Mouawads pjäs från 2003 i fjol i Malmö. Hon är ett aktat namn förknippat med Radioteatern, Stockholms Stadsteater och minst en succé på Galeasen. 2005 såg jag hennes uppsättning av Två fattiga rumäner som talar polska på Folkteatern (har affischen uppsatt). Han har rönt framgång som filmare och skådespelare och debuterade (om jag hörde rätt) inom teatern med sin uppsättning. Jämnåriga 70-talisterna sa sig bära på ett trauma från respektive släkt. Ringler är tredje generationens förintelseöverlevare av polsk börd och genomgått högre utbildning i Polen. Glaser-Müller kom som barn till Sverige med föräldrar vilka flydde terrorn i Chile.

Vilka viktiga synpunkter dryftades på en pjäs, vars underrubrik lyder ”poetisk thriller om kärlek och blodsband”? Emotionella kraften i texten betonades liksom den poetiska dimensionen samt frågan huruvida arbetet med den inneburit en form av katarsis för dem. Bränder sades behandla lögner och hemligheter under krig. Glaser-Müller nämner att pjäsen som spelats runtom i världen gjorts som Oscarsnominerad film – Nawals hemlighet från 2010. Ringler talade om att konstnärlige ledaren Linda Zachrisson gav henne pjäsen, varvid hon blev förtjust i dess förhöjda språk, de långa replikerna med eko av antikt drama betraktade hon som icke-europeiska. Hon fäste sig vid relationen barn – moder bortom patologisk eller idealiserande hållning. Båda uppehöll sig kring vad trauman inneburit. Upplyste om att existentiell tystnad varit standard i familjer vilka delar fasansfulla minnen. En faster till chilenskättade regissören ifrågasatte varför det ska rotas i det förflutna. ”Livet är tillräckligt jobbigt!! Hävdades att dramatikern smeker med ena handen och slår med den andra och att en av de starkaste relationer som existerar är den emellan förövare och offer. Vidare diskuterade duon eventuellt behov av förstärkande hjälpmedel såsom videokamera och mikrofoner.

Dramatiken baseras på fragmentariska inbördeskriget i Libanon med flera stridande parter. Finns fler pjäser på samma tema och mest närliggande i tiden är Bad Roads från Ukraina på samma scen. En mor lämnar efter sig två brev till sina vuxna barn, ett omaka tvillingpar vars roller görs av Vincent Grahl (medverkat i uppmärksammade film- och teveproduktioner och hos Galeasen) och Fabiola Cruz. De får i uppdrag att söka upp och leverera två brev. Ett till en far de trodde var död och ett till en bror de inte visste om.

Grahl gestaltar en storväxt impulsiv individ mitt uppe i en boxningskarriär medan Cruz levandegör en förhållandevis späd matematiker. Snacka om kontraster! Notarien delger publiken förutsättningarna, en docerande rollfigur som skräddarsydd för Johan Gry. Bränder pågår i många riktningar och hoppar emellan minst tre tidsplan under 2 ½ timma inklusive paus. Tre utförliga monologer inleder. I paus var en publikvärd nyfiken på mitt omdöme. Mitt korta svar: extremt förvirrande (skulle möjligen spegla krigets vansinne). Och även om det kanske inte är jämförbart att relatera till Brecht och dennes avsiktliga distanserings-effekt – pjäsen om krigs fasor saknar dessutom meta-perspektiv – uppstår ett avsevärt problem för mig. Jag betraktar istället för att känslomässigt dras med. Går därmed mestadels miste om den behållning jag bespetsat mig på. Förnimmer inte vad flera av mina kollegor tryckt på och rungat in.

Till slut sker en makaber upplösning utifrån ondskefulla gärningar, av gåtan i denna intrasslade familjehärva. Visst gestaltas scener här och var. Vi ser riktade vapen, kravallstaket, syskonparet sökande efter fakta, rödfärg i plastflaskor sprutas på plexiglas för att symbolisera tortyr och avrättningar och vi hör skräckfyllda skrik i omgångar när mammans smärta visas. Och från Johan Gry och Ove Wolf (vaktmästare med mera) delges publiken förklaringar, förvisso summariskt. Men regin redovisar i för hög utsträckning för att aktivera mig. Möjligen en distanserande teknik Ringler brukar använda sig av på exempelvis Galeasen. Anser att intrigen hade tjänat på mer utkristalliserade kommentatorer. Varför inte voice over eller projiceringar som orienterar publiken?

Ashkan Ghods övertygar i rollen som degenererad människa, obegripligt road av att utöva sin monstruösa läggning. För att håna sina offer än mer brister han ironiskt ut ut i älskat ledmotiv av Stephen Sondheim. Måste erkänna att den poetiska dimensionen kom bort för mig, även om repliker stundtals nästan innehåller en ceremoniell laddning. Beskrivningen av att ha bevittnat exempelvis en massaker mot busspassagerare ställde sig i vägen, satte sig istället på näthinnan. Medveten om att fler ur ensemblen förtjänar goda vitsord. Men i det här fallet blev jag kanske mest besviken över att detta skrämmande och gåtfulla drama inte fastnade som beräknat.

Teaterkritik: 1984 – blottlägger förtryckets strukturer

by


Foto Sören Vilks

1984
Av George Orwell
Översättning Thomas Warburton
Dramatisering Gustav Tegby
Regissör Sara Cronberg
Scenografi och kostym Lizzie Clachan
Ljus Susanna Hedin
Ljud och komposition Lisa Nordström
Videodesign och ljudkonsult Stefan Stanisic
Mask Susanne von Platen
Dramaturg Amanda Fromell
På scen Pekka Strang, Matilda Ragnerstam och Lennart Jähkel
Premiär på Kulturhuset stadsteater 14 mars 2025

När vi sätter oss på våra platser får vi ta på oss hörlurar som gör att vi kan höra många fler detaljer från föreställningen men samtidigt blir vi lite avstängda från alla andra. Spelet kan börja och vi får uppleva en resa till ett samhälle där det är farligt att tänka och där Partiet styr allt och individernas uppgift är att lyda och vara lojala i tankar, ord och handling. En skildring av hur diktaturer byggs upp.

1984 är en roman av den brittiske författaren och journalisten George Orwell, som skrevs 1948 och publicerades den 8 juni 1949. Romanen är en av världens mest kända skildringar av ett förtryckande samhälle. Tiden har gått sedan boken kom och när den nu sätts upp på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm känner jag tydligt igen både Sovjetunionen och Östtyskland men också nutidens Iran. Parallellerna är tydliga mellan nationella diktaturer och farliga sekter – samma strukturer används överallt där någon ska vara Storebror/diktator som förväntar sig de underlydandes totala lydnad. De underlydandes brist på rätt att tänka självständigt tas sakta men säkert bort i båda dessa strukturer.

Ett plus är att föreställningen inte tog upp nutiden utan låter oss själva dra slutsatser och tänka. Men det som är ett plus är också ett minus. Jag saknar aspekter som visar hur övervakningen idag inte bara sker av politiker eller religion och stater utan också av internationella kommersiella krafter som Meta/Facebook. Facebook övervakar allt vi gör online och det finns ingen support hos företaget där vi kan göra oss hörda. Om Facebooks algoritmer beslutar att vi brutit mot Metas regler stängs vi av i det antal dagar Meta finner bäst och vi kan inte på något sätt överklaga eller kommunicera med Facebook/Meta. Det är en form av övervakning som sker idag av kommersiella aktörer som skiljer sig från myndigheters och politiska partiers övervakning som skildras i boken 1984.

Frågorna om övervakningssamhället är inte enkla att ta ställning till. Övervakningskameror och övervakning av kommunikation med mobiler, surfplattor och datorer ökar. Det är verktyg för att till exempel polis ska kunna stoppa våldspiralen av kriminella gäng. Det är verktyg för att landets försvar ska kunna upptäcka och hindra terrorattacker. Att bli utsatt för en sprängning för att man råkar bo i samma hus som en släkting till en gängkriminell är inte särskilt tryggt. Å andra sidan: all övervakning kan missbrukas.

Handlingen på scen kretsar kring statens tjänsteman Winstom som arbetar med att radera och skriva om historien för att passa den berättelse som regimen vill ha för tillfället. Samhället styrs med järnhand av det allsmäktiga Partiet och dess ledare, Storebror. Winston har varit i de fattigas område och köpt en dagbok där han börjar skriva ner sina tankar. Hans tankar visar sig vara farliga, han ifrågasätter systemet. Han lär samtidigt känna en annan partimedlem, Julia. Winston och Julia inleder en kärleksaffär, också det något som är förbjudet. Sex ska bara göras för att barn ska komma till, några känslor mellan människor får inte växa. Medborgarna ska älska staten, Partiet och Storebror. Inget annat för ta plats i medborgarnas känslor.

Föreställningen är intensiv och det är otäckt. Skådespelarna är enastående. Pekka Strang som Winston, Lennart Jähkel som OBrien och Matilda Ragnerstam som Julia får högt betyg för sina roller. Samtidigt är delar av handlingen lite oklar och missar målet. Winston och Julia får kontakt med en ledare inom motståndsrörelsen och måste då lova att vara beredda att döda hundratals oskyldiga om det behövs för sakens skull. Det är ganska motsägande då motstånd mot storebror borde handla om rätten att tänka själv och inte om att lyda rörelsen blint. Ska de som kämpar inom motståndsrörelsen göra samma hänsynslösa gärningar som det förtryckande Partiet och Storebror?

Motståndsrörelsen har en hemlig bok som Winston får tag på. Han och Julia läser högt ur den. Innehållet förvånar mig. Innehållet verkar inte säga något om frihet eller rätten att tänka eller om rätten att älska – innehållet låter mer som ett udrag ur Marx Kapitalet fast med tillägget att det i 1984:s års samhälle finns en medelklass som springer överklassens ärenden.

Föreställningen är självklart värd att se, trots mina små invändningar. Den skildrar mycket som är viktigt att vi sätter fingret på och funderar kring och pratar om. En mycket intressant del av förtrycket från Storebror och Partiet handlar om ord och sanningar. Hur ord förvrängs för att betyda något annat. Ord och kommunikation är viktigt och där finns en hel del att observera i nutiden också och fråga sig vad som är tillåtet att säga och tänka och vad som är omöjligt att uttrycka.

Teaterkritik: Hinkemann – slungar vilt mot samhällets orättvisor

by


Foto: Sören Vilks

Hinkemann
Av Ernst Toller
I fri bearbeting av Tom Silkeberg
Regi Anja Susa
Scenografi Helga Bumsch
Kostym Maja Mirkovic
Koreografi Damjan Kecojević
Peruk och mask Mimmi Lindell, Frida Ottosson
Medverkande Gustav Berg, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Danilo Bejarano, Natalie Sundelin, Marcus Vögeli och Elisabeth Wernesjö
Premiär på Dramatens lilla scen 13 mars 2025

En föreställning som slungar vilt mot vår tid, mot högerextremism, mot indivudalism och nyliberalism men också mot föräldrar som överger sina barn och nyandlighetens filosofi om att man kan tänka sig frisk med positiva tankar. I Dramatens pressmeddelande beskrivs den som en absurd tragedi om krig och kärlek, men det är mycket mer än detta som den tar upp. Det är mycket prat, många dialoger och monologer. Det är en föreställning som inte alls tagit till sig den kreativa principen Less is more.

Jag uppskattar oftast pjäser liksom filmer och litteratur som har flera bottnar och som inte måste säga allt utan som litar på sin publik och sina läsare. Här blir det tvärtom. Allt måste attackeras och sägas om och om igen på flera sätt, som om vi i publiken förutsätts inte kunna tänka eller känna eller uppfatta något mellan raderna eller ytan. Det blir för mycket som hamras in. År andra sidan finns det onekligen mycket att prata om efter att ha sett Hinkemann.

Hinkemann är soldat som blivit sårad, hamnat på sjukhus och sedan blivit hemskickad till sin fru. Han har våldsamma minnen och lider av Posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. Det är tydligt att han och hans fru behöver inkomster. Scenografin stryker under det med flagnade tapeter på scenens sidor. Hinkemann skulle självklart behöva vård för sina mentala problem. Det är ett av föreställningens många budskap att vi behöver samhällen där människor som fått sådana mentala skador ska kunna få stöd och hjälp istället för att tvingas ut och söka arbete.

Men han lyckas få ett arbete, mot alla odds. Direktören för stadens nöjespark ser att han har muskler och utstrålar styrka och Hinkemann får ett välbetalt jobb som samtidigt är djupt förnedrande. Direktören spelas skickligt av Danilo Bejarano, fast kanske direktören har sminkats lite för övertydligt med Hitlermustasch?


Den tyske dramatikern Ernst Toller försökte göra socialistisk revolution. Dramatens pressmeddelande berättar att han skrev sina främsta verk i fängelse och tvingades fly från nazisterna och som, baserat på egen erfarenhet, skildrade hur den enskilda människans kamp för frihet och självständighet krossas av kollektiva krafter eller auktoritära system

Föreställningen kniper många poäng genom träffsäkra skildringar av orättvisor i världen och hur makthavare utnyttjar människors utsattthet och svaghet. En del scener är talande starka och mycket rakt på sak. Skådespelarna bär föreställningen till stor del. Marcus Vögeli som den utsatte och förvirrade Hinkemann får mina stående ovationer tillsammans med övriga skådespelare. Danilo Bejarano imponerar som nöjesparkens direktör och Hulda Lind Jóhannsdóttir har en gudagåva att kunna vara komisk samtidigt som hon förmedlar människors tragedier. Hon är imponerade i de olika roller hon gestaltar i Hinkemann.

Scenografin är till skillnad från allt prat ganska sparsmakad med ett runt spår i scenens mitt där några fötöljer är fastsatta och kan snurra runt och ge cirkuskänsla på en scen omgiven av flagnande tapeter.

Föreställningen är stark, mycket stark och berörande. Den dröjer sig kvar inom mig i tankar och känslor länge. Det går inte att tänka bort allt den förmedlar. Samtidigt tycker jag den säger för mycket på en gång, så det är med kluvna känslor jag funderar på den.

Fakta om Ernst Toller:
Ernst Toller (1893–1939) var en tysk dramatiker mest känd för sina expressionistiska pjäser och sitt politiska engagemang. Hinkemann, liksom flera andra verk, skrev han i fängelse under tidigt 1920-tal, där han satt till följd av sitt engagemang i den socialistiska revolutionära Bayerska rådsrepubliken där han var president under sex dagar 1919. Han var jude och en mycket uttalad antifascist som tvingades lämna Tyskland när nazisterna tog makten.

Fakta om regissören Anja Suša:
Anja Suša är en mångfaldigt prisbelönad teaterregissör verksam i Serbien, Kroatien, Montenegro, Slovenien, Polen, Sverige och Danmark. Sedan 2019 undervisar hon som professor i teaterregi vid Stockholms konstnärliga högskola. På Dramaten har hon tidigare satt upp #Jeanne, en uppsättning som belönades med Grand Prix på Belgrads internationella teaterfestival 2023. Anja Suša och Tom Silkeberg har samarbetat i många år. Silkebergs texter spelas flitigt runtom i Europa och han är Orlando Burg Theater i Wien

Provocerande haveri – Europa efter regnet på Folkteatern

by

föreställningsbilder Björn Hellström

Av KONSTAB

Manus och regi: Filip Aladdin, Anton Hellström och Ossian Melin

Scenografi, kostym, ljus, sensualism: KONSTAB Helheltslösningar inom kultursektorn

Scenografi: Jenny Palén

Ljud och musik: Arom McFaul

Maskkonsulter/ Perukmakare: Ellen Holmström, Suz Åberg

Medverkande: Asta Kamma August, Adam Axelsson, Anton Hellström, Sanna Hultman, Jonas Sjöqvist, Elin Skarin

Urpremiär: 1/3 2025 på Stora scen, Folkteatern i Göteborg

Spelas till och med 5/4 – Med stöd av Stenastiftelsen

Medlemmarna i KONSTAB presenteras i de hophäftade blad som utgör pressmaterial. Håller det dock för sannolikt att somligt i respektive cv bör tas med ett par nypor salt, skulle kunna vara en alternativ rekonstruktion av fakta. Underrubriken på deras nya megalomaniska projekt lyder ”introvert flummeri utan förankring i samhället”, vilket stämmer in på första akten. Minns att tvillingtornen är en av referenserna i andra halvan. Titeln Europa efter regnet ska vara hämtad från och inspirerad av en målning av pionjären Max Ernst, ett surrealistiskt landskap av en dystopisk kontinent efter andra världskriget förödelse. Projektet ska enligt uppgift bli en trestegsraket. Scenkonstverket kommer omvandlas till en långfilm. vilket vi såg prov på (work in progress?) på gigantisk duk. Nervig förfilm i oländig terräng med en fältmässigt utrustad, jagande Asta Kamma August i huvudrollen. Vilken överraskning att på teatern se trailers och därpå dramatisk film som inledning på detta spektakel.

Vill nämna att en positiv föraning fanns etablerad. 2021 satte de på Stadsteatern upp en lika galen som fräck happening mycket löst baserad på Shakespeares Stormen, vars hejdlösa drift med diverse tidsfenomen och kändisar i en video-parad jag till övervägande del omfamnade. Den gången accepterades hämningslösa estetiken hos KONSTAB, gör icke så denna gång. Bergmans Såsom i en spegel togs som förevändning i ett annat projekt jag aldrig såg. Att döma av recension i AB blev upptågen den gången tämligen intetsägande. Vidare har filmen Vernissage hos Gud gjorts.

Normalt sett avstår jag från att ödsla tid på att recensera verk lika tomma som en uppsvälld sufflé. Vill nu göra ett undantag och försöka motivera min likgiltighet, varför jag landar i ett nästan entydigt avfärdande. Eftersom tidsandan är mer polariserad än någonsin, ett antal akuta problem upptar våra tankar och samhällskontraktet enligt många sansade bedömare brutits, framstår de obegripligt lösliga lager som konstituerar Europa efter regnet, som ett närmast groteskt slöseri med resurser. Frågade alldeles efteråt när larmig hård musik fortfarande basunerades ut i högtalarna, en av Folkteaterns trotjänare som suttit i publiken, om han kunde begripa vad man ville ha sagt. Hans svarade att han inte hade en j-a aning.

Nu med avsevärd distans till upphaussade premiären inser jag, att till sitt försvar kan KONSTAB anföra att de inte utlovade någon färdig produkt, utan istället tog udden av förväntade anspråk. I avsiktsdeklaration meddelas att man velat förhålla sig naiva och oskolade, ställa sig i jämnhöjd med publiken i sin medvetet förvirrade approach. Helt respektlöst bjuds det in till en kaotisk uppsättning bortom kvalitetstänkande och klart formulerade visioner. Högtravande slås ändå fast att projektet drivs av frågeställningen ”vad det är att vara människa”. KONSTAB jämför med musik, konstarten vi reagerar känslomässigt på. Anses att kulturkonsumenter ställer orimliga krav på att förstå, få förklaringar av andra konstarter. Efter att ha låtit deras arbetshypotes sjunka in är jag inte fullt lika upprörd längre, över det nonsens-bygge teamet konstruerat i vad som kallats deras magnum opus.

Scenografin är minst sagt maffig. När den stora duken tas bort likt en ridå befinner vi oss på ett bageri där innehållet i uppstaplade mjölsäckar yr omkring. Fonden utgörs av kartonger. Scenen är extremt belamrad med pinaler varför Jenny Palén och hennes många medarbetare ska harangeras för det visuellt stimulerande upplägget.. Medges att fram till paus ler jag åt en del repliker och scener, hare roligt åt utkavlade excesser. Likt ett dadaistiskt manifest utan logisk förankring staplas fritt svävande utgjutelser på varann. Till en viss gräns blir det underhållande när det görs narr av vår bildningstradition i allmänhet och teaterhistoria i synnerhet. I ett lokalt förankrat tema gycklas det specifikt med präktiga invånare i hippa stadsdelen Majorna. Detta inslag kulminerar när några av skådespelarna sätter sig på golvet med djembetrumma i famnen och det trummas taktfast på kommando.

Att blottlägga de pretentiösa drag vilka utmärker hycklande godhetsposörer, var den lilla behållning jag, åtminstone ett tag hade. Men när vi till slut efter massvis av turer får reda på att rollfigurerna (ofta tilltalade med sina civila förnamn) bildat två fraktioner som planerar för att sätta upp två olika pjäser, har jag tappat intresset för länge sedan. Satiriker av diffus art måste inte lansera något alternativt narrativ. Men genom att strunta i sådana ambitioner framstår ansträngningarna som tämligen menlösa. Det finns inget bestående att ta med sig. Jag minns effektsökeri och vill hävda att kejsaren är naken, trots att teamet bakom maskerna och bakom scen (många medarbetare har krävts för att ro uppsättningen i hamn) inte erbjuder en ”påklädd” skildring av samtiden. Apropå effekter måste korta ljudinfernot som återkommer i omgångar nämnas, liksom innanmätet i det ägg Elin Skarin föder fram och som äckligt nog skickas vidare från mun till mun innan den når ensemblens mest explosive aktris som sväljer vätskan. Denna scen torde vara den mest omtalade KONST AB iscensatt någonsin.

Den storväxte Anton Hellström och den slanka Adam Axelsson representerar KONST AB i ensemblen. Den förstnämnde framstår som en guru, katalysator och något av en filosof medan Axelsson med sitt lustiga tonfall agerar likt en narr. Egendomliga resonerande varelser, ofta maktlösa, gestaltas begåvat av Jonas Sjöqvist. Fast i motsats till hur lysande han porträtterade läkaren i Onkel Vanja förblir han fullkomligt konturlös.

Den andra halvan består av tre heterogena kvinnliga skådespelare. Sanna Hultman introduceras först efter paus i en utförlig monolog. Båda hon och Sjöqvist har varit verksamma på Folkteatern i ungefär tjugo år. Inte utan att man undrar vad de egentligen tycker om detta spektakel och om förändringarna teatern genomgått på senare år. Arbetarrörelseprofilen är ett minne blott. Elin Skarin har en gedigen meritlista och jag såg henne i Kikkiland på Göteborgs Stadsteater. Märkligt nog hade jag missat att hennes varumärke blivit att vara en viral nakenskådis, något kroppsaktivisten väckte stor uppståndelse med genom nakna soloprojektet Skådis i bur organiserat av den frigrupp där hon tillhör en av konstnärliga ledarna. Nu exponeras hennes kropp i flera sekvenser och i en vågad scen simuleras till och med sex med lesbiska förtecken. Regissör Ossian Melin tyckts ha gett krutpaketet Asta Kamma August fria tyglar, noll begränsningar. Hon som jobbat med stora namn både i Danmark och Sverige är väl för oss mest känd genom huvudroller i filmerna Hypnos och Bränn alla mina brev och tv-serien Händelser vid vatten. Härom året utsågs hon till en av Europas tio shooting stars. Hennes kringvandrande energi, hennes lidelsefulla utbrott är på samma gång beundransvärda som tröttsamt onyanserade.

Hade initialt inte tänkt ägna så här mycket tid i efterhand åt vad jag betraktat som nära nog värdelöst trams. Ska påpekas att det rådde euforisk stämning på Folkteatern. Dagen till ära öppnade en ny bar döpt till Palmes Pentry. Kändes som om hippa branschen inom konst, drama och film bjudits in till fest och därför ville fira. Så fort ensemblen och huvudansvariga tackade för sig utbröt ihållande stående ovationer. Jag var en av ytterst få som inte inte förmådde jubla, eftersom det jag bevittnat blev en enorm anti-klimax. Kanske du har fått lust att se föreställningen för att bilda dig en egen uppfattning.