Manus: Florian Zeller (översättning: Lisa Lindberg)
Regi/ koncept/ scenografi: Daniel Adolfsson
Koncept/ producent: Charlotte Davidsson
Mask: Maja Asp
Ljuskonsultation: Anna Wemmert
Ljud, ljus, kostym, teknik, konstruktion: Nerve Creations
Premiär: 17/1 2025 på Teater Trixter i Göteborg (föreställningen 19/1 recenseras)
Spelas till och med 15/2
I efterhand framstår det som högst besynnerligt att jag inte hade koll på själva stoffet, inte förrän jag fick frågan strax före insläpp om jag hade sett filmen. Eftersom teamet varken på hemsida eller i programhäfte skriver om pjäsens tematik, var det först när jag identifierat vilken film det rörde sig om som jag var förberedd på ett psykologiskt drama, kusligt i sin förvillande uppbrutna kronologi tillika bristande verklighetskontakt genom icke fungerande synapser. Hade nämligen sett den uppmärksammade filmen på bio. Nästan en månad efter denna recension slår det mig att jag såg pjäsen redan 2016 på Stockholm Stadsteater vars Norden-premiär skedde här med Peter Andersson i huvudrollen.
Problematiken med Alzheimer och andra demenssjukdomar gestaltades för övrigt berörande ur den närmast anhörigas perspektiv i monologen Var är min man? i Lunchteater på Göteborgs Stadsteater (recenserad här). Manus denna gång baseras dels på Florian Zellers pjäs från 2012 som häpnadsväckande nog lanserades som en tragisk fars, dels på den pyramidala kritikersuccé han regisserade efter samma manus. Fransk-brittiska The Father har utsetts till en av 2000-talets bästa filmer och erhöll sex Oscars-nomineringar, vilka resulterade i statyetter för bästa manus efter förlaga och till Anthony Hopkins för sin huvudroll. Efter att hört av sig till förlaget fick Trixter och Nerve Creations tillstånd att låta en skådespelare spela samtliga sex roller. Deras repliker och skiftande sinnesstämningar levereras av en och samme man under halvannan timme, vilket måste betecknas som fenomenalt.
Vad som spelas upp framför publiken på läktaren kan rubriceras som en rysare, fast vi inte bevittnar något våldsbrott. Även om pappans minnesbilder konstant korrigeras av omgivningen framför allt av dottern, vars roll jag har på näthinnan tack vare den förtvivlan Oliva Colman ger uttryck för i fruktlösa försöken att nå fram, förklara hur det ligger till. Scenografin fascinerar! Hade förvisso önskat att man angett vad ställningens avsatser draperade med luddig heltäckningsmatta ska symbolisera. Formationen Lithner rör sig på avskärmas av vita draperier från golv till tak. Ljussättningen med sin effektfulla kombination av skuggor och skarpt sken inverkar också, liksom de låtar av ,tror jag, Hoola Bandoola Band och Totta Näslund som hörs i högtalarna.
Om konceptet fastslås att uppsättningen hyllar skådespelarkonsten utan varken rekvisita eller ensemble. Komponenterna ljus, ljud, scenografi och kostym sägs samverka för att ”fånga både osäkerhet, förvirring, humor och tröst”. Strävas efter att få till en plattform för medskapande och att presentera historien i ett inbjudande klimat. Regissören är åtminstone för mig mer meriterad som skådespelare, även om han här definitivt lyckats att nagla fast åskådarens uppmärksamhet. Skådespelaren Daniel Adolfsson har senate åren gjort formidabelt avtryck hos exempelvis just Trixter, dessutom exempelvis Tofta sommarteater och Hagateatern Viss bearbetning till svenska förhållanden har gjorts. Philip Lithner växlar virtuost utan direkta övergångar emellan frustrerad huvudperson och dennes omgivning, förutom oumbärliga dottern (typiskt nog favoriseras en ej närvarande konstnärligt lagd dotter) förekommer hennes sambo och vårdpersonal som antingen är uppsökande eller i kort sekvens arbetar på institution. Vad som driver handlingen är hur den obotliga sjukdomen yttrar sig. Och mer specifikt hur demensen gör att han beter sig illa gentemot vårdpersonalen, vilket resulterar i att de slutar.
Man undrar om Lithner tagit sig an uppdraget med skräckblandad förtjusning och om den vedermöda repetitionstiden sannolikt orsakade. Det kan inte ha varit enkelt att i samarbete med regissör och övriga medarbetare destillerat fram ett pussel av tankar och händelser omöjligt att lägga, en labyrint den drabbade aldrig tar sig ut ur. Han fyller på med vätska ett par gånger, korta pauser finns inlagda och i närheten finns sannolikt en sufflör som aldrig behöver ingripa. Två av rollerna känns igen på sina röster när det växlas över till antingen norska eller skånsk dialekt. Annars är det lite uppseendeväckande att resterande röster låter snarlika, endast tonfall varierar. Jag har sett Lithner utan skägg på Masthuggsteatern i pjäs för ungdomar, för vuxna och han har haft flera roller på Dramaten, vilket inte förvånar. Att på detta vis äga scen under halvannan timme, skulle när året summeras kunna ses som årets allra styvaste bedrift i Teater-Göteborg. Snacka om att åstadkomma stor teaterkonst!
Ett par ingredienser i manus förtjänar att kommenteras. Tänker på sambons tappade tålamod, fysiska uppläxning för klandervärt beteende trots att denne borde veta bättre, även om han är plågad av att den han älskar har fokus på någon annan med enormt hjälpbehov. Kan inte heller låta bli att irritera mig på berättelsens ängsliga perspektiv. Anthony glömmer var han gömt sitt armbandsur. Att han stoppat undan klockan är ju högst begripligt med tanke på förekomsten av stölder hos vårdpersonal.