Teaterkritik

vecka 47 2025 (18-21/11)

Göteborgs Stadsteater

Efter Michael Morpurgos roman The Mozart Qustion (översättning: Susanna Helldén)

Dramatisering: Simon Reade (förlag: Berlin Associates)

Regi: Kristina Nilsson

Ljuddesign: Ludvig Sjöstrand

I rollerna: Susanna Helldén

Enligt den tekniskt ansvarige för Lunchteatern har denna produktion spelats på samma scen flera gånger tidigare. Och det framgår av scenkonstgruppens hemsida från de som ligger bakom projektet att Aldrig Mozart gjorts på flera scener, möjligen turnerat. Romanen monologen baseras på riktar sig till ungdomar. Den utgavs 2014 skriven av en engelsk meriterad och mycket produktiv författare som förutom att skriva för barn bland annat skrivit pjäser och libretton. Några av böckerna har filmats, satts upp som musikal, pjäs eller radiopjäs. Michael Morpurgo har tilldelats diverse priser och utmärkelser och haft avsevärda kommersiella framgångar. Jag fick en impuls att anmäla mitt intresse när jag läste vad Lunchteatern skulle handla om om och vem som skulle stå på scen.

Regissör Kristina Nilsson ger publiken förutsättningarna, hennes ingång som en avsiktsförklaring i en presenterande flyer. För henne är berättelsen ett bidrag till inte minst kampen mot antisemitism. Genom ett enkelt direkt tilltal berör historien, kretsar kring komplexiteten i det ofattbara: inrättandet av koncentrationsläger och industriellt avlivande av för tredje riket misshagliga individer. Verket sägs resonera om musikens helande kraft, dess verkan som ett motmedel mot skuld och skam. ”Min övertygelse att musik och alla andra konstnärliga uttryck har mycket att bidra med när det gäller att läka, förlåta och enas.”

Det tunga ämnet om hur högklassig kultur kan skändas och svärtas ner av ondskefull makt lockade, fick mig att vilja komma igång tidigare än normalt på förmiddagen. Lockade gjorde också att avsändaren var Teater Tofta. Hos dem i deras lantliga idyll någon mil ifrån Marstrand har jag varit med om fyra premiärer mitt i sommaren. Efter femton år upphörde Tofta som Sommarteater främst på grund av strypta bidrag trots att självfinansieringsgraden var hög. De skiljde sig från gängse teater spelad under semestertid genom att hålla till på loftet i en lada med scen placerad i mitten och därtill genom att sätta upp dramatiska pjäser vibrerande av nerv med starka känslor i omlopp. Onekligen spännande och modig approach! Även om inte varje uppsättning nådde den verkshöjd man bespetsat sig på, var resan till dem verkligen värd att göra.

Susanna Helldén som för sin försörjning jobbar på begravningsbyrå har varit konstnärlig ledare för ovan presenterad scenkonstgrupp. I min pratstund med henne efteråt berättas om tuffa villkoren för frilansare. Tofta utgår från nära möten och ägnar sig både åt scenkonst och film. Estetiken går ut på att ”utforska och utmana våra föreställningar om frihet, identitet och relationer”, vilket skett med manus som varit nyskrivna av Göran Parkrud (Tofta), klassiker eller samtida verk av Norén, Gardell med flera. För närvarande turnerar man med pärlan En förtrollad jul, en musikalisk föreställning för hela familjen.

Hög tid att dyka in i monologen vars längd är något kortare än sedvanligt format, landar på en trekvart. Temat känns igen från prisade filmatiserade Högläsaren som jag läste i en lustläsarcirkel. En avgörande skillnad är perspektivet, är makarna som bär på traumat hur de träffades och överlevde förintelsen som till slut avslöjar hemligheten för sin dotter. Susanna Helldén har flera roller att hålla reda. Hanteras skickligt med skiftande tonfall, pauser och i ett fall med förställande av rösten, när berättarens gamla fiollärare citeras. Vet att det gjorts såväl dokumentärer som spelfilmer om orkestrar vilka sattes samman av nazister som organiserade verksamheten i Auschwitz och andra koncentrationsläger. De ondskefulla kulturvurmarna tvingade i det här fallet orkestern att konstant framföra Mozarts musik.

En världsberömd violinist ska inför sin konsert i hemstaden Venedig hålla en presskonferens. I romanen heter han Paulo Levi och ska i samband med sin 50-års dag bli intervjuad av en kvinna överlycklig för uppdraget hon fått. Enda begränsning hon måste förhålla sig till är att låta bli att ställa frågan om varför inte Mozart funnits med på repertoaren. Visar sig bero på ett löfte utställt av violinistens pappa.

I dramatiserade adaptionen bestämmer sig dock den firade violinisten själv för att vad som dolts ska fram i ljuset. Och den lika ruskiga som rörande historien rullas upp efter ett statement ”Alla hemligheter blir till lögner, dags att sluta ljuga”. Den som för ordet i monologen talar om hur kärleken till musiken uppstod, hur hon hittade pappans trasiga fiol, fick den lagad av en gammal, klok herre som gav henne privatlektioner och att han mycket väl kände till vetgiriga underbarnets föräldrar eftersom han spelade i samma orkester. Denne menade att ”man ljuger inte för den man älskar.” Violinisten får reda på att stora talangen ärvts från föräldrarna och att pappa när musiken väckte olidliga minnen till liv istället blev en fingerfärdig frisör. I en presentation av författarens roman nämns hjärtknipande att några överlevde Förintelsen genom det enda ”vapen” de hade: förmågan att musicera som skuldtyngd räddningsplanka.

I motsats till mamman från Polen och pappan från Italien som förenades i kärleken till varann under värsta tänkbara omständigheter, mer fasansfulla än utomstående kan föreställa sig, släppte aldrig fiollärare Horowitz kontakten med vad han värdesätter högst. Han flyttade till Venedig, Vivaldis födelsestad, och spelar på gatorna. För att publiken ska kunna förnimma magi i musikens väsen har Ludvig Sjöstrand skapat en lika subtil som effektfull ljuddesign, innehåller också sorl från folkvimmel och från konserthus.

Slås av väl avvägda kroppsspråket, sättet att förhålla sig till instrumentet, bytet till svarta åtsmitande klänningen i logen, hur varje formulerat tonfall sitter perfekt för att maximalt fånga publiken och inte minst hur uppenbart det blir att berättelsen inte gestaltar svala nordbor, utan människor på kontinenten med eldigt temperament. Berättaren förmedlar hur stolt fadern var att begåvningen gått i arv och fulländats genom tusentals timmar av övning. Presskonferensen som utvecklas till en monolog där hemligheter avtäcks äger för övrigt rum när pappa dött. För att sammanfatta: Stoffet och skådespeleriet gifter sig i denna drabbande monolog från Teater Tofta med Susanna Helldén i spetsen.

Av Svein Tindberg (översättning Sofia Fredén)

Bearbetning: Johan Gry

Regi, scenografi och kostymdesign: Johan Gry

Registöd: Fredrik Evers

Ljusdesign: Coppelia Bondesson

Maskdesign: Ingela Collin

Ljuddesign: Tommy Carlsson

Medverkande: Johan Gry

Premiär lilla scen Göteborgs Stadsteater 13/11 2025

Spelas till och med 3/1 2026

Får en dèjá vu-upplevelse av denna monolog pågående i cirka åttio minuter. Känns som om jag sett Johan Gry i enmansföreställning tidigare utan att kunna erinra mig när så skulle ha skett. Har beskådat skådespelaren som ingått i Stadsteaterns fasta ensemble sedan 1996 i fler än tjugo roller, varav åtskilliga recenserats. För en bredare publik blev mannen vars far ingick i kärnan av Hem till byn-aktörer, ett känt ansikte i och med tv-serien om kommissarie Winter. Trots att han är några år yngre än undertecknad tillhör Gry tack och lov den gamla stammen av skådespelare vad gäller diktion och pauser, vilket resulterat i att han flitigt anlitats i egenskap av uppläsare, bland annat i radio. Han har skrivit och regisserat dramatik, inte minst för Radioteatern och undervisat på Högskolan på scen och musik. Han brukar vara med i eller arrangera sammankomster såsom samtal och seminarier på Stadsteatern.

Abrahams barn tycks ha varit hans skötebarn även om ursprungligt manus hämtats från Norge. Lusten att sätta tänderna i Svein Tindbergs patosfyllda religionshistoria från 2011 verkar ha grott länge. Noterar att den 72-årige norrmannen gjort ytterligare tre monologer utifrån aspekter på kristen tro, botaniserat i förhållandet tro-vetenskap och medverkat som uppläsare i livsåskådningsprogram i norskt tv. Hans föreställning skapades för Det Norske Teatret i Oslo och har spelats över trehundra gånger.

Hans ”föreläsning” och Grys bearbetning handlar om tron på de heliga skrifter som i Mellanöstern skiljer judendom och kristendom åt och hur dessa läror i sin tur skiljer sig från islam. Betoningen ligger dock på vad som förenar när berättaren guidas runt i exempelvis Jerusalem. Monologen går från att redovisa gemensamt ursprung till att peka på hur skillnader utvecklades, för att i ett konkluderande resonemang framhålla likheter. Om Tindberg eller den lika vetgirige förkunnaren Gry gjort dessa resor, eller om det endast är rollfiguren som gjort dem, ivrande efter att sprida sin inhämtade kunskap, svävar publiken i ovisshet om. Man blir heller inte riktigt klar över vilka, föreläsaren i ljus kostym som tar upp böckerna han docerar om ur en brun lärarportfölj, det är tänkt att han vänder sig till. Smart att låta osäkerhetsfaktorer löpa parallellt med de handfasta upplysningar vi bombarderas med. Det påtalas visserligen att Gry förvaltar berättelsen utifrån personliga erfarenheter.

Att Tanach (judarnas heliga skriftsamling, hebreisk bibel), Nya testamentet och koranen är nedtecknade berättelser, myter och sägner som inte ska förväxlas med sanning eller vetenskap, blir uppenbart när viktiga figurer åldersbestäms. Hur betraktelsen kring Abrahams barn hänger ihop utgör själva startpunkten. Ekumenisk strävan finns ju i praktiserad kristendom. Abrahams barn speglar en utvidgad variant bortom religioners skiljelinjer. Lovvärt och säkerligen till viss del trovärdigt. Tyvärr är ju historien fullproppad med krigiska erövringar och bestialitet i religioners namn.

Är en konst att kunna engagera oss som inte tror på någon av de tre religionerna. Mannen som regisserat sig själv och står för scenografin i vinrött med projiceringar i form av kartor och dylikt, bygger sitt koncept på ett vitalt inkluderande tilltal. Repliker levereras tydligt med espri. Hans röst känns igen oavsett om den är upphetsad eller eftertänksamt fastslår en utsaga. Krångliga begrepp och dito resonemang undviks, till förmån för det konkreta, oväntade sammanträffanden.

Att han under premiären tvingade sufflören till räddningsaktioner ett par gånger hade ingen negativ påverkan. Publiken tas med på en resa där historieberättande blandas med reflektion och till och med humor. Roligast blir det när guides knaggliga engelska imiteras. Ljuddesignen antyder emellanåt myllret av folk och vi får flera anekdoter om hur olika grupper lever tätt sammanpackade, exempel på till synes olösliga konflikter. Klagomuren och dess beteckningar blir en startpunkt för vår föreläsare som i sin betraktelse belyser eviga frågan om en förlåtande eller straffande Gud. Minns inte att han tog upp extrema riktningar inom kristendomen: Jehovas vittnen, mormoner, leastadianer, Schartau etc. Vidare spekuleras över vad som är sanning, tradition eller myt.

Har nu gått nästan fyra dagar sedan premiär, vilket återigen är ett tecken på förödande skrivkramp. Snappade upp att recensent i GP menade att insatsen var modig. Gry lämnar oss med en rapsodisk nulägesbeskrivning medveten om att minerad mark beträds. Mitt i monologen poängteras vådan av brist på kommunikation och hur Gud i bibeln straffade människor för Babels torn genom att ge dem olika språk. Att olika kulturer inte förmått kommunicera sägs ha orsakat inte bara förvirring utan kaos och krig. Gry introducerar sin orientering i samtiden genom att hävda det självklara, nämligen att religion använts av makthavare i alla tider, ett sätt att fostra och tukta medborgare och uppväxande släktet också historiskt sett i vårt land. Korstågen nämns.

På väg ner till premiären träffar jag en judisk dramatiker som har en diametralt motsatt syn på kriget i Gaza och vad som föranledde det jämfört med en prisad aktivist med judiskt påbrå som satt framför mig. Gry uttalar sig med avsikt att inte göra endera sidan upprörd och lyckas så där. Antisemitism fördöms för att i nästa andetag likställas med islamofobi. Då ska man ha i bakhuvudet att han regisserade och var en av manusförfattarna till Jihadisten som spelades under en våg av islamistisk terror i Europa, inklusive attentatet på Drottninggatan. De som skildrades då förvarades INTE, men målet var att de IS-anslutna trots sina illdåd inte skulle ses som avhumaniserade monster. En av de som anonymiserats ovan hade säkerligen önskat att Gry skulle tala om folkmord , medan den andre torde ha varit förkrossad över att Hamas massaker 7/10 exkluderades i harangen jämte enorma eskaleringen av hatbrott. Trots att Trump och SD för en gångs skull inte hamnar i blickfånget som hatobjekt, sipprar tendentiös hållning igenom. Istället fördömdes i generella termer perverterad terror. Hade varit befogat med en vidgad analys av vilken religiös ideologi som hotar feministisk, liberal västerländsk demokrati och sprider skräck. Hur den sänt budskap som renderade i förhöjt säkerhetsläge, också på Stadsteatern.

Av Maria Maunsbach

Regi: Nina Haber

Scenografi & kostymdesign: Anders Östergren

Ljusdesign: Bella Oldenqvist

Maskdesign: Suz Åberg

Kompositör: Ellen Olaison

Skådespelare: Malin Morgan, Tove Wiréen, Ludvig Stynsberg, Ana Stanisic, Daniel Adolfsson (understudy)

Premiär 15/11 2025 på Lilla scen Folkteatern i Göteborg

Spelas till och med 3/1 2026

Har inte tidigare tagit del av verk från Maria Maunsbach, däremot läst några av hennes likasinnade kollegor. Eftersom jag inte kände till författaren, kulturskribenten, dramatikern och före detta programledaren född för trettiofem år sedan i Skåne tog mig för att göra lite research. Kikade på hemsida och läste ett par recensioner. Sedan debuten 2018 har Maunsbach som fått såväl kulturstipendium som författarpris varit produktiv. Efter fyra romaner sätts nu hennes andra pjäs upp i Göteborg.

Hennes frispråkiga skildringar av uppdiktade personer kan antas utgå från författarens fatabur. Tristess kontra och lycka tycks vara ett centralt motiv. Lästa recensioner ger sken av att njutning i form av god mat och bra sex är en sådan stark drivkraft att det påminner om det lilla barnets begär efter omedelbar behovstillfredsställelse. Hennes intima prosa beskrivs som köttslig i sitt utforskande av skam och kvinnlig identitet. I programbladet till En jättehärlig dag upplyses om att hon haft framgång både kommersiellt och hos kritiker, att hon skriver spalt i SvD, driver debutantscen i Malmö, haft humorklubb och vunnit SM i Poetry Slam. Apropå sist nämnda underhållande evenemang kan inflikas att jag utgjort jurygrupp på åtskilliga tävlingar inklusive ett par SM och en handfull inbjudna slampoeter framträdde på mitt 50-års kalas.

Ska sägas att jag såg enaktaren vars längd uppgår till halvannan timme föreställningen efter urpremiären. Läktaren var då nästan fullsatt. Tror inte jag tidigare sett scenkonst där regisysslan skötts av Nina Haber, möjligen sådant hon utfört i samarbete. Däremot bevittnat vad hon gjort på scen ett antal gånger, oftast på Folkteatern. Skrattat åt hennes aktioner och repliker i Gruppen, fick nya perspektiv i monolog som spelades på Trixter och recenserat en handfull av uppsättningar hon medverkat i på Folkteatern. Hon verkar ha förkärlek för utflippade scener, att bre på genom att ta fram det otyglade, förevisa hur absurt livet kan vara.

Pjäsen handlar om hållfastheten i två väninnors relationer. De gestaltas av Malin Morgan och Tove Wiréen, två garvade skådespelare varav jag sett den förstnämnda åtskilliga gånger på scener i Göteborg. Snappat upp att pjäsen berömts av båda manlig och kvinnliga kritiker. För egen del behöver jag anstränga mig för att få till en recension . Har ett kluvet förhållande till En jättehärlig dag vars fantasifulla skapelse har både fåniga och fyndiga delar i sig.

Originellt nog utspelas berättelsen på ett interaktivt museum där Mette och Mary går på guidad konstutställning. Eftersom endast väninnorna med sitt tillval extra upplevelse guidas av den strikte kostymklädde guiden, blir presentationen av sex installationer/ konstverk under titeln Den lilla, lilla människan samtidigt en introspektiv resa. Vi får en rad anmärkningsvärda anekdoter vilka format deras genuina vänskap. Om dessa och spektakulära installationerna engagerar eller bara känns tramsiga (ett ord som faktiskt förekommer i presentationen) beror på rådande humör. Beundransvärt dock hur manusförfattaren lyckats kopplat bort vår polariserande samtid, knappt några omvärldsmarkörer dyker upp. Idén till storyn härrör från när Mausbach med väninna lyckades bli portade på livstid från Vasamuseet. Författaren bearbetade den uppseendeväckande händelsen genom att bli sin egen curator.

Scenografin går som synes i vitt och bortsett från de konstverk man stöter på i rundvandringen finns knappt någon rekvisita. Baktill i mitten har en scen byggts, flankeras av två dörrar vilka skyltar med personalutrymme respektive toalett. I konsthallen ledsagas Mette och Mary av guiden och möter sex verk, ofta i skepnad av provokativ performance för att besökaren ska skåda bråddjup inom sig själv. Mimskådespelaren Ana Stanisic och Daniel Adolfsson turas om att förkroppsliga verken. Adolfssons Eros 2.0 är roligast medan mimskådespelaren i sin tillbedjande dyrkan av Maradona plus tvetydig modersgestalt i folkdräkt, flätor och falukorv runt halsen hämningslöst accentuerar pjäsens hysteriska dimension.

Hysterikan i olika varianter får en renässans, visas upp för att konfrontera besökare, få dem att reflektera över sig själva. Allt kulminerar i komiskt drastisk knorr med det sista verket. Hur ska inte avslöjas här. Ett av konstnärernas verk är så subtilt att det inte upptäcks, utan guiden (Ludvig Stynsberg i en dråpligt tillknäppt roll konstant på väg att implodera) behöver berätta, vilket får Mary att filosofera. Hon kan känna sig som ett konstverk ingen lägger märke till. Vidare kan väninnorna inte låta bli att testa gränser och av någon oförklarlig anledning symboliserar rävsvansar förbjuden lockelse.

Finns inget att anmärka på vad beträffar rollprestationer, tvärtom. Ska betonas att Morgan och Wiréen i högre grad berättar om sig själva och varann än gestaltar, vilket i längden blir en smula tradigt. Möjligen är jag inte rätt målgrupp. Medan huvudrollsinnehavarna kan agera naturligt bortsett från ett tillfälle när de visar att de en gången tappade tålamodet med varandra, är Stynsberg, ny i yrket, en stor behållning med motsatt manér. I sin tvåsamhet är kvinnorna beroende av sin slitstarka vänskap där Morgan agerar attraktiv manslukerska och Wiréen författarens runda alter ego.