Text och regi: Pauila Stenström Öhman
Scenografi/ ljusdesign: Charlie Åström
Ljuddesign: Tommy Carlsson
Musik: Saemundur Grettisson
Kostymdesign: Karin Weststrand
Maskdesign: Althea Jiltelius Franconeri (praktikant)
I rollerna: Jonatan Rodriguez, Elin Skarin, Caroline Söderström och Ove Wolf
i samarbete med Lumor Teater
Urpremiär: Lilla scen Göteborgs Stadsteater 13/12 2025
Spelas till och med 7/2
För att en arbetsplats ska fungera krävs en god organisation som satt sig och inte ändras stup i kvarten. Därtill tillräckliga resurser jämte en tydlig struktur med fördelning av ansvar, där varje anställd vet vilka krav denne förväntas uppfylla. I ett sådant scenario finns inplanerat höjd tagen för ett visst mått av problem, bortfall och struliga situationer. Även när viss procent av personalen inte är produktiv eller när olika viljor kolliderar måste verksamheten flyta på, vilken den förundransvärt nog gjorde på min senaste arbetsplats tack vare fungerande rutiner. Relaterat till mina drygt trettio år på en stor arbetsplats, nämligen Postterminalen en halv kilometer från Centralen med på tok för många omorganisationer. Hos oss var verksamheten igång dygnet runt nästan varje dag i veckan. Jag som mesta tiden jobbade natt vet vad detta innebar för oss på golvet och hur krångel hanterades. Utvärderade också verksamheten vid behov i egenskap av facklig redaktör och förtroendevald i Samverkan. Vi var beroende av fungerande teknik, klok arbetsledning och kompetenta kollegor som kunde samarbeta och var förhållandevis plikttrogna. Olämpliga chefer och alltför många godtyckliga förändringar orsakade minst lika mycket trubbel som driftstopp på maskiner, försenade transporter och schismer.
Anledningen till att jag efter att ha sett 7 sorters tystnad (8/1) började fundera på jobbet jag pensionerade mig ifrån för sju (!) år sedan, är att nyskrivna pjäsen byggd på djupintervjuer speglar en liten arbetsplats i allmänhetens tjänst. Närmare bestämt en ospecificerad svensk kyrka och församlingsverksamheten knuten till den. Kan tyckas underligt att dessa tankar kom i omlopp av ett händelserikt drama med stort persongalleri, vars tematik kretsade kring att bära känslor av skam inom sig istället för att tala ut. Och vad sådant beteende riskerar att leda till när man varken vågar eller kan anförtro sig åt någon man litar på. Anmärkningsvärt nog gör en diakon (Ove Wolf) ett stort nummer av att bikt erbjuds, fast i motsats till katolicismen lockar servicen inte alls.
Paula Stenström Öhman är en av konstnärliga ledarna för teaterkompaniet Lumor, vars aktiviteter gjort bestående intryck på tiljor i landet senaste tjugo åren trots att egen scen saknas. På Folkteatern blev jag närmast golvad 2016 av prisade People Respect Now vars tragikomiska upprullning av intrig sker i skolmiljö. Ett par år senare hade det blivit dags att på Stadsteatern i Göteborg utsättas för dramatikerns raffinerade relationsdrama Allt gott i världen, om den för Sverige omvälvande och minst sagt påfrestande flyktingkrisen, numera flitigt refererad till . För ett par år sedan såg jag förvirrande deckargåtan Content á la Twin Peaks, tyvärr ett intetsägande verk. En Lumor-produktion men ingen plump i protokollet för Stenström Öhman eftersom hon inte var delaktig. Lumor uppehåller sig främst kring sociala och filosofiska ämnen, ofta baserade på dokumentärt material.
Kvinnan bakom fängslande manuset med sina rapsodiska uppbyggda tablåer ville utforska fenomenet tystnadskultur. Kan vara på sin plats med ett klargörande. Pjäsen belyser inte visselblåsares öden. Nyanserna av tystnad speglar skav vid middagsbord utifrån svek och övergrepp. Trauman döljs för att upprätthålla fasaden. Om den ändå rämnar är det fortfarande långt ifrån säkert att individen avslöjar hemligheten som legat och gnagt, gjort så ont. När utfallet blir fatalt klandras omgivningens passivitet och oförmåga att observera tydliga tecken. Dock, personerna i fråga är sig själva närmast och kan anse att priset är för högt, att sanningen svider mer än gör densamme fri. Lillasyster Rakel spelad av Elin Skarin är skenbart det mest grava fallet med sin stumhet. Förvånande att dessa brottstycken av speglingar inom pjäsens intrikata ramverk av relationer (”kopplingsschema finns i programblad), primärt utöser självdestruktivitet istället för ondskefulla gärningar – hade varit det mest sannolika. Således roteras dramat med ett myller av scener under tre timmar (inklusive paus) i en psykologiskt högintressant omloppsbana, istället för at bli till en thriller eller gastkramande skräckis.
I intervju kallar Paula Stenström Öhström sin vindlande, fragmentariska konstruktion för en skammens loop och en socialsurrealistisk pjäs. Farliga tystnaden liknas vid arvsynd. Att hon lägger ut texten om sitt senaste verk i just Kyrkans tidning kan vara en orsak till att 7 sorters tystnad helt bortser från kritik mot Svenska kyrkan, inte minst Kyrkorådet och Ärkebiskopars ställningstaganden som inneburit att åtskilliga valt att lämna på grund av woke-marxismens hyckleri och samröre med Islamic Relief. Däremot antyds stress, intriger och helt enkelt en så alarmerande arbetsmiljö att präst och diakon är yrken som ligger i topp vad gäller risken att bli långtidssjukskriven.
I centrum står den pressade prästen Ingela (Caroline Söderström) och hennes buttre sidekick diakonen/ organisten framställd med tillknäppt bravur av Ove Wolf. Detta försåtligt kommenterande kaffemonster beter sig som en energitjuv av rang. Övriga uppemot femton roller får vi beskåda i fragmenterad tappning. Två småkära konfirmander och deras familjer återkommer liksom a-lagaren Klasse på parkbänken och och en kyrkväktare. Vidare förekommer exempelvis personal från Socialtjänsten, en volontär, kantorn Mari tillbaka från sjukskrivning samt syskon med respektive och x vilka ska begrava en far. Inte utan att det blir en smula rörigt att hänga med i svängarna som publik. Att studera ”kopplingsschemat” underlättar förstås förståelsen. Upplägget med att lansera handlingen i en mycket utförlig cirkelrörelse är raffinerad. leder oss till slut fram till den avgörande händelse som bevittnas och kommenteras i pjäsens inledande skede. Otroligt många och snabba klädbyten sker.
Ni märker att uppsättningen stimulerade, gav upphov till massvis med tankar. Rekommenderar att man går och ser om den för att uppfatta fler raffinerade detaljer. Ljud- och ljusdesign bidrar skickligt till att hålla greppet om åskådaren. Scenografin är ytterst sparsmakad, kan kallas minimalistisk. Skådespelarna flyttar kontinuerligt på fyra stolar för att bilda olika formationer, vrider på de vikväggar vilka inramar scenen. I samspel med den ansvarige för ljus skiftar dessa från vitt till svart och tillbaka. Kan också bli till speglar. Avsikten med dessa närmast maniska beteenden blir ibland lika oförklarlig, som för många av oss, tron på en Gud. Sprider en gåtfull aura över uppsättningen. I övrigt finns knappt någon rekvisita utöver sjuarmad ljusstake som tas fram när det citeras ur Uppenbarelseboken. Ljudläggningen av dramatiken är varsamt utförd med finess, likaså Saemundur Grettissons musik. Han har använt samplingsteknik, utgått från sound i kyrkans värld med orgel, piano, körsång och spelat in hur klangen kyrkorum låter. Vidare ska påpekas att toner ur Dylans katalog förekommer upprepade gånger.
Trots allt skav och gnabbande innehåller manus en hel del roliga repliker vilka lättar upp det dystra grundackordet. Att få till dylika växlingar utan att det blir krystat eller överdrivet publikfriande är en konst dramatikern behärskar till fullo. Dråpliga humorn berikar, förtar inte allvaret i budskapet. Att 7 sorters tystnad inte bara är ”sakral och suggestiv” för att citera en allittererande kollega, utan också rymmer befriande skratt bör betonas. Utan att ha överblick vill jag tro att pjäsen tillhör det absolut bästa som Paula Stenström Öhström åstadkommit. Här finns så många verkningsfulla dimensioner, så många trådar att fundera över. I pusslet som läggs undrar man över prästens ångest. Vacklar hon i tron eller är det driftstyrda impulser som är orsaken?
Medveten om att alldeles för mycket utrymme ägnats åt stoffet, idéerna som präglar manus. Utan en ensemble som i varje moment utstrålar närvaro skulle det kunna bli segt. Några gånger är man inte ens helt klar över vem som gör vilken biroll, vilket säger mycket om nivån. Antar att just denna kvartett inte agerat tillsammans tidigare. Men här kuggar de i varandra exemplariskt.
Uppmärksammade kroppskonstnären Elin Skarin som setts i Kikkiland och gjorde avtryck i hajpade Europa efter regnet och i fjol deltog i seminarium på Stadsteatern på temat olydnad, ombesörjer här jämförelsevis ett knippe nedtonade och påklädda gestaltningar. Ove Wolf ges oftast resonerande roller med en tendens att agera buffligt. Han är i sitt esse som föraktad storebror i skinnpaj och inkännande motsats mottaglig för svängningar i egenskap av konfirmand. Wolf som tillhör Backa gör en av sina styvaste bedrifter på senare år. Caroline Söderström motsvarar perfekt kravspecifikationen för en regissör på jakt efter en aktris pendlande emellan stark och sårbar. Förutom att porträttera prästen i blickfånget gör hon volontären/ mamman Cia, Harriet (mormor/ mamma) samt hustrun Pirjo ingående i sällskapet som kommit till begravning. Hennes diktion, tajming och avväga rörelser är minnesvärda. Har förmodligen recenserat henne i ett tvåsiffrigt antal större roller inklusive en fängslande monolog på samma scen.
Mycket beröm är redan utdelat. Har ändå sparat den mest magnifika till sist som grädde på moset: Jonatan Rodriguez som medverkat i uppsättning på Backa och i huvudroll i Romeo och Julia på Stadsteatern (troligen recenserad i Ny Tid 2007). Han har mest varit verksam i Stockholm utöver ett antal jobb för tv och filmproduktioner. Insatsen på Lilla scen är enastående! Vilket häpnadsväckande register 49-åringen förfogar över. Betydelsefulle sanningssägaren Carlos, vars brytning gör monologerna omöjliga att uppfatta i sin helhet, har förekommit i tidigare pjäser hos Lumor. I 7 sorters tystnad exekveras ytterligare fyra biroller med suverän precision. Ett par av dem – Klasse på bänken och framför allt BUP-Monika – levereras med total tonträff. Snacka om att med röst och mimik ge åskådarna en uppvisning i varianter på utmejslade anabbporträtt.
Pressfoton: Ellika Henrikson