Johanna – Uppsala Stadsteater – Stora scenen – Betyg 4 av 5 – Föreställningen den 26/12 2025
Redan från första stund placerar Johanna publiken i ett tillstånd av ljus förundran. Scenen är förvandlad till ett grönskande sommarlandskap där naturen inte bara är fond utan medspelare. Musikens stråkar och piano sipprar fram som genom lövverk, djur rör sig fritt över golvet och känslan är mer Astrid Lindgren än institutionsteater. Det är en öppning som sätter tonen: lekfull, varm och samtidigt laddad av ensamhet.
I centrum står Johanna – en flicka som lever vid sidan av samhällets ordnade strukturer. Hon är modig, uppfinningsrik och trotsigt självständig, men också tydligt präglad av förlust. Hon försörjer sig på små stölder och lever enligt sina egna regler, med pilbåge, list och fantasi som främsta verktyg. Tehilla Blad gör huvudrollen med en självklar närvaro som fångar både barnets frihetslängtan och den vuxna publikens vemod.
Föreställningen bygger på Danny Wattins berättelse, här omarbetad till musikdramatik tillsammans med Aksel Morisse, och greppet att låta flickan ta platsen i berättelsens centrum visar sig vara helt rätt. Konflikten tar fart när Johannas största begränsning blir tydlig: hon kan inte läsa. Ett brev från modern – nyckeln till hennes förflutna – förblir stängt. Lösningen blir lika rörande som absurd när hon knyter an till den buttre och självupptagne Augustus Molvidsson, spelad med både strävhet och oväntad värme av Reuben Sallmander. Deras relation utvecklas till en sorts överenskommelse där lögnen blir vägen till skola, språk och framtid. Samtidigt som Augustus hittar kärlek i form av lärarinnan. När det ställs frågor från scenen, är det underbart att jag hör svar från barn i salongen som svarar nej.
Johanna är musikdramatik som vågar vara snäll utan att bli slät. Den talar om bildning som frigörelse, om ensamhet och om hur familj ibland är något man skapar snarare än föds in i. Regin är varsam, musiken bär berättelsen mjukt framåt och helheten präglas av en tilltro till publikens känslighet. Det är en föreställning som öppnar hjärtat snarare än knockar det – och som lämnar Uppsala Stadsteater med en ovanligt klar sommarkänsla.