• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Wicked: For Good – påkostat spektakel

22 november, 2025 by Elis Holmström

Wicked: For Good
Betyg: 2
Svensk biopremiär: 19 november
Regi: Jon M. Chu

Wicked må ha spelats på världens största och mest anrika teatrar. Men filmadaptionen har tagit succémusikalen till en stratosfär av hängivenhet och fanatism som få kunde anat. Förväntningarna inför finalen har redan resulterat i makalösa projektioner inför premiärhelgen där filmen tros kunna bli en av årets största öppningar. En oerhörd bedrift med tanke på att biofilmen som medium – i alla fall ekonomiskt, inte har samma hästkrafter som innan pandemin.

Därför känns det tufft, hårt och genuint jobbigt att konstatera att de dedikerade och trogna följarna inte får en grandios, känslomässig och oförglömlig final som cementerar Wicked som en vår tids största musikaler, i alla fall på bio. Istället är det en oväntat tanig, rörig och djupt bristfällig final som känns hopplöst ofärdig.

Även om musikaler aldrig varit högst på den personliga intresselistan går det inte att undkomma att Wicked har några av de mest medryckande men också emotionella musiknumren som författats för en musikal. Även om del ett hade problem som risiga specialeffekter och en Ariana Grande vars skådespel knappt kunde recenseras utan att ta till högst olämpliga ord, fanns det också mycket att omfamna och beundra. Däribland en fantastisk Cynthia Erivo samt geniala versioner av Stephen Schwartz musik. Framförallt vad tappningen och inramningen av mästerverket Defying Gravity en sekvens som fortfarande skapar rysningar.

Men det finns alltid problem med att dela upp en musikal i två. För där andra uppföljare har mer latitud och svängrum vad gäller dramaturgi finns här en striktare bana som måste följas då det dramatiska är så pass sammansvetsat med musiken. Detta gör att vad som egentligen är den tredje akten måste formas om så att det blir en film med en början, mitt och ett slut. Men många gånger om känns det inte som en film som står på egna ben – eller ens en uppföljare, utan en epilog som består av otroliga mängder fogmassa. Regissören Jon M. Chu försöker ändå injicera ett par nya inslag för att ge uppföljaren en någorlunda distinkt karaktär. Detta är en avsevärt mörkare film och här finns också ett par sekvenser som verkar vara mer intresserade av äventyrligt spektakel än att begeistra med sin musik. Men det går inte att undkomma att det som finns kvar att berätta inte besitter samma kraft och oförglömliga kvalitéer som del ett. Att överhuvudtaget tävla med Defying Gravity är lika lönlöst som orätt, men de sånger vi faktiskt får här känns som likbleka b-sidor eller demos, aldrig menade att vara dominanta eller fullfjädrade. Här finns ingen gladlynt och elegant Dancing Through Life eller ens den tralligt fåniga Popular. Istället liknar detta tonsatt dialog där varken musik eller lyrik har några minnesvärda kvalitéer.

Där del ett ofta fick igång dansnerven och klappande händer känns stora delar av For Good som ett djupt andetag där endast hoppet – om att något storslaget ska anlända, ska infinna sig men tyvärr sker aldrig detta. Och istället för att stabilisera och landa planet i ett stycke ökar bara turbulensen under filmens gång. För någonstans i mittpartiet verkar en eldsvåda eller djup kris uppstått, där verkar stora sektioner saknas eller helt enkelt glömts bort. Berättelsen börjar då bli helt beroende av originalsagan med Dorothy och hennes försök att ta sig hem till Kansas. I och med den härva som är rättigheterna till det legendariska originalet med Judy Garland finns det fortfarande en stark motvilja att röra sig alltför nära just filmen. Trots det verkar Cho utgå från att det ska finnas en närmast slavisk förståelse för händelseförloppet i originalsagan. Detta skapar dock flera problem framförallt då vissa karakteriseringar av de kända följeslagarna är så total avvikande från vad vi vant oss vid. Det leder till en dissonans och en känsla att det hela är frampressat och inte det minsta genomtänkt. Allting blir plötsligt hopplöst spretigt och rörigt, vilket gör att det finstämda finalnumret med samma titel som filmen ’’For Good’’ inte får det andrum som är nödvändigt.

Dock finns här saker som påminner om den första filmens bästa kvalitéer. Cynthia Erivo är precis lika magnetisk och kraftfull nu som då, med en fantastisk sångröst och en otrolig förmåga att kanalisera karaktärens diverse inre konflikter. Jonathan Bailey blandar spjuveraktig charm med stor empati och Jeff Goldblum är lika excentriskt underbar som alltid. Utöver det har Cho också finslipat det visuella en aning och de ambitiösa kulisserna och rekvisitan sanslösa detaljnivå visas upp på imponerande sätt.

Wicked: For Good borde varit en bombastisk och oförglömlig final men blir snarare en jättelik vurpa som endast blir ett onödigt måste för att få berättelsen komplett, inte ett gränslöst och påkostat spektakel som personifierades så väl av föregångaren.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Recension av tv-serie: A Man on the Inside 2

21 november, 2025 by Rosemari Södergren

A Man on the Inside 2
Betyg 4
Premiär på Netflix 20 november 2025
Regi Morgan Sackett, Rebecca Asher, Michael Schur, Anu Valia och Heather Jack
Skapad av Michael Schur

En sjuttio-årig änkling, Charles, lever ett mycket stillsamt, inrutat liv och han är ganska uttråkad och ledsen, tyngd av sin sorg. Hans dotter bor med sin man och tre tonårspojkar ganska långt ifrån Charles, så de kan inte träffas dagligen. Dottern är orolig för sin pappa och uppmanar honom att skaffa en hobby, så han kommer utanför lägenheten och blir lite gladare. Charles lyder dottern råd, men hobbyn är inte den vanligaste sysselsättningen för en pensionär. Charles svarar på en annons från en privatdetektiv som söker en pensionär för att hemligt uppdrag. En stöld har begåtts på ett äldreboende och Charles får i uppdrag att nästla sig in där och hitta tjuven. Det är grundhandlingen i första säsongen. I denna andra säsong får Charles ett annat spionerande uppdrag att nästla sig in i.

Charles, som för övrigt spelas suveränt pricksäker och bra av Ted Danson, är pensionerad professor och det nya uppdraget handlar om att hitta en tjuv på universitet. Ett perfekt uppdrag för en tidigare professor, förstås.

Seriens styrka ligger inte i själva kriminalgåtan även om det är intressant att följa och försöka lista ut vem brottslingen är. Men precis som i den första säsongen handlar serien om mänskliga relationer och i synnerhet om att leva med sorg och att lära sig leva efter att ha förlorat sin fru eller make. Det är också en serie som undersöker relationer, såväl inom familj och släkt som mellan vänner.

Det har kommit flera filmer och tv-serier under senare tid som på ett bra sätt skildrar människor och inte fokuserar på demens och snurrighet och sjukdomar. Denna tv-serie tillhör också denna genre som visar hur det kan vara att åldras och ha sorg utan att det behöver skildras löjeväckande. På ett seriöst sätt tar denna serie upp frågor kring att vara äldre och att ha förlorat sin livspartner.

I denna andra säsong får vi följa både Charles och några av hans vänner och bekanta och deras relationer till varandra och till sina familjer. De relationer som var med i den första säsongen skildras mer djupgående och några nya karaktärer dyker upp och Charles får också uppleva känslan av att bli kär i någon.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV-serier Taggad som: Netflix, Recension av tv-serie

Filmrecension: Jay Kelly – en trivsam film i snygg kostym

21 november, 2025 by Elis Holmström

Jay Kelly
Betyg 3
Svensk biopremiär 21 november 2025
Regi Noah Baumbach

Efter att ha trampat i klaveret med White Noise väljer regissören Noah Baumbach nu att försöka återvända till dagarna då han hyllades som en sällsynt begåvad dramatiker, vars vassa personregi fick lovorden att falla hagla likt regn under monsunen. Baumbach vill dock göra detta genom att inte återgå till total misär, toxiska relationer och kolsvarta skilsmässor. Istället blir det en film som – mer än något annat, vill gå i Alexander Paynes fotspår och kombinera melankoli med humor. Resultatet är ovanligt trivsamt men knappast oförglömligt.

Att Baumbach besitter talang som dramatiker har det sällan varit någon diskussion om, men med Jay Kelly visar han också upp en – aningen, oväntad kapacitet att agera som en kameleont, det vill säga att han inte förlitar sig allt för mycket på tidigare signum och tendenser. Jay Kelly känns avsevärt mer finslipad visuellt och tekniskt än något regissören gjort tidigare, både genom ett klassiskt och stilfullt foto av vår egen Linus Sandgren, men också genom ovanligt effektull scenografi som kombinerar det bästa av båda världar vad gäller teater och film. Sedan har vi rollistan som kan vara den mest stjärnspäckade hittills vad gäller Baumbach, förutom George Clooney i huvudrollen basunerar filmen ut aktörer i världsklass med bland annat Jim Broadbent, Laura Dern samt Billy Crudup.

Det hela känns lika lyxigt som en middag på trestjärniga Frantzén, med råvaror som på egen hand borde kunna slå omkull vilken kräsen finsmakare som helst. Problemet är bara att Baumbach inte tillreder det hela till något bländande, det känns snarare som att vi serveras aningen loj vardagsmat där ingredienserna råkar kosta mer än ett tjugotal månadslöner. För där komponenterna är bortom det förstklassiga kan detsamma inte sägas om filmens tematik eller generella berättelse. Det är en klassisk saga som studerar baksidan av framgång, där insikten om uppoffringarna som lett till rikedom ständigt belyses. En regissör som Noah Baumbach borde ha funnit en unik – åtminstone inspirerad, infallsvinkel men det hela framförs oväntat traditionellt för att inte säga förutsägbart.

Att förlita sig på traditionella troper är nödvändigtvis inte alltför problematiskt, om det injiceras ett överflöd av inspiration och entusiasm, men Baumbach verkar många gånger ha satt på autopiloten. Flera inslag, som de ständiga tillbakablickarna, är inte bara problematiska för filmens tempo utan rent förödande då de fråntar George Clooney agens och ersätter honom med Charlie Rowe – som en yngre version av samma karaktär. Något som per automatik innebär att Clooneys unika och alltid stabila skådespel tas ur bruk och vi lämnas med menlös utfyllnad som endast verkar figurera för att understryka saker som kunde ha förmedlats mer subtilt. För det är de gånger som Clooney får stå i centrum och bjuda på sitt bekanta men alltid utmärkta skådespel som filmen känns som mest levande – för att inte säga gemytlig. För då filmen endast känns som en hedonistisk och stor demonstration i olika former av definitioner av lyxig livsstil – kombinerat med charmig humor, är den i sitt esse. Clooney är fortfarande en av få aktörer som kan komma undan med att erbjuda ett snarlikt agerande men ändå framstå engagerad. Att Baumbach också lyckas regissera Adam Sandler i en roll som inte innebär hysteri eller hans återkommande tendenser att – på de mest misslyckade sätt, övertyga om sina dramatiska kompetens, är också en bedrift. Detta är tveklöst Sandlers bästa och mest sympatiska roll på årtionden.

Ständigt återkommande blir dock känslan att filmen inte förstår sin fulla kapacitet. Ett par gånger berörs mer intressanta aspekter, som diskussionen kring problematiken att bjuda på samma agerande film efter film, eller hur konstlat och bisarrt filmskapande kan framstå för utomstående. Att berättelsen och den titulära karaktären många gånger känns som en ren självbiografi för Clooney nyttjas inte heller till maximal effekt.

Baumbach verkar dock inte inställd på att skapa stordåd utan en trevlig stund ute i vackra italienska landskap, något han lyckas med även om det – utan tvivel, fanns betydligt mer originell potential att extrahera än en trivsam film i snygg kostym.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmkrtik, Filmrecension, Netflix, Noah Baumbach

Filmrecension: Den siste vikingen – definierar begreppet menlöst tjafs

21 november, 2025 by Elis Holmström

Den siste vikingen
Betyg 2
Svensk biopremiär 21 november 2025
Regi Anders Thomas Jensen

Regissören Anders Thomas Jensen är fast besluten om att bevara sitt unika varumärke, detta genom att ständigt påminna oss om att han är bland det galnare som släppts loss ifrån vårt sydliga grannland. Med filmer som Adams Äpplen samt Män Och Höns råder det ingen tvekan om att Thomas Jensen vägrar att närma sig filmer vars innehåll kan kallas någotsånär normalt.

Till ingens förvåning fortsätter denna trend med Den Sista Vikingen, en film som blivit något av en inhemsk succé i Danmark med nästan en halv miljon besökare. Men trots denna framgång har Thomas Jensen inte breddat eller utvecklat sitt filmskapande sedan nämnda Adams Äpplen. Än en gång är det en film som är spretig både vad gäller atmosfär och genrer samtidigt som den på ett ganska klumpigt sätt pendlar mellan avgrundsdjupt mörker och trivialt dravel.

Att bäcksvart humor är lika kompatibelt med Thomas Jensen som fisken och vattnet råder det inget tvivel om. Det hela är så pass osannolikt blekt – för att inte säga brutalt, både vad gäller våld och galghumor, att man kan fråga sig om det är fråga om ett dovt sinne för humor eller någon form av absurd snedvriden sadism. Det görs oerhörda svängningar vad gäller själva berättelsen men också tematiken. På nolltid kan det skifta mellan att – med stort allvar, diskutera psykisk ohälsa till att likna en torftig sketch från David Hellenius programmet Hey Baberiba. Dessa kraftiga svängningar är svåra för de flesta filmer men blir här ohållbara, framförallt då Thomas Jensen snart tappar kontrollen. Snart så knakar hela filmens struktur och det hela verkar vara på väg att implodera.

Då filmen – delvis, träffar rätt som då Lars Brygmann får hålla i taktpinnen med berättelsens tveklöst bästa figur, kan man intalas att tro att filmen samt Thomas Jensen hittat rätt. Men likt rastlösa barn försvinner fokus och disciplin även i de stunder då allt verkar stämma, istället flänger det hela iväg till segment som är både ointressanta för att inte säga onödigt brutala.

Andra filmer som delvis kan likna ett sammelsurium behöver nödvändigtvis inte kollapsa, se bara till hur stilfullt och genialt Greta Gerwig tog Barbie i land, men Den Sista Vikingen är så pass stirrig, menlös och ointressant att den kreativa hysterin endast blir utmattande, ibland rent tråkig. Humorn har ungefär samma träffsäkerhet som en gravt berusad skidskytt, vissa skämt framkallar småskratt medan andra faller platt.

Filmen är också onödigt lång och slutet är hopplöst utdraget. Inte ens de goda skådespelarna som samlats kan väga upp de flagranta felen. Mads Mikkelsen visar upp sin oerhörda bredd, men övriga aktörer får total varmluft att utgå ifrån. Sofie Gråbøls roll är i det närmaste skandalöst tanig och Nikolaj Lie Kaas har sällan varit såhär oinspirerad, detta i en roll som endast tillåter honom att grymta och utsöta andra menlösa läten.

Inte ens det oerhört snygga yttre som filmen belönats med adderar något av värde, istället skapas bara förvirring då det extremt stiliserade utseendet snarare hör hemma i en film signerad David Fincher. Detta är dock bara ytterligare en indikation på hur genuint förvirrad, flamsig och ofokuserad soppan är. Det är en lekstuga utan rim eller reson, en festival i rent trams som väldigt snart definierar begreppet menlöst tjafs.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Den sista vikingen, Filmkritik, Filmrecension

Behagliga rysningar av energisk show framförd med passion och värme – LaGaylia Frazier i Tina Turner-tribut i Råda Rum

18 november, 2025 by Mats Hallberg

15/11 2025

Råda Rum i Mölnlycke

Upplevde frost i Mölnlycke och fläckvis halka denna lördagskväll då det sades från scen av huvudpersonen att det var fullsatt. Var förvisso en sanning med modifikation. Dock hade emligt sexhundra personer köpt biljetter vilka kostade en rejäl slant. Nu tror jag inte någon gick hem missnöjd utan tribut-showen till Tina Turners minne var en fullödig historia vars proffsiga leverans torde ha förmedlat en känsla av att ha fått valuta för investerade pengar. Platsen betyder något extra för mig då pappa och några släktingar begravts ett par stenkast från fashionabla Råda Rum. Gick i mellan- och högstadiet i Mölnlycke före ortens otroliga utveckling hade påbörjats.

Har varit på en del evenemang i Råda Rum, varav mamma bjudit på några arrangerade av pensionsföreningen hon tillhör och ett par gånger har jag på deras önskemål recenserat konserter. Recensioner vilka publicerats i lokaltidningen. Jag har i egenskap av recensent kunnat bjuda henne på såväl Lill Lindfors som Augustifamiljen XL i hyllning till Sven-Bertil Taube. Kan berätta att jag i lördags åkte buss från Göteborg efter att ha varit inbjuden till en så kallad Jazz-akademi på Utopia nedanför Stigbergstorget. Vid ankomsten till Mölnlycke hade jag tid över. Den ägnades åt fika hos mamma, promenad och som sista uppladdning ett glas vitt och räksmörgås.

Tycker det kan finnas skäl att avslöja mitt förhållande till Tina Turner (1993 – 2023). Jag stod utanför Ullevi och lyssnade 1996 under hennes Wildest Dreams Tour men saknar samtliga soloalbum, till och med Private Dancer ansedd som rockhistoriens mest framgångsrika comeback. Visst fäster man sig vid medryckande hits, men det låter för polerat i mina öron. Såg på biograf Tina – What´s Love Got To Do With It, biopic baserad på Anna Maes Bullocks självbiografi.

Av sångaren och skådespelaren som fått epitetet Queen of Rock ´N Roll, sålt närmare tvåhundra skivor och tilldelats åtta Grammy (tjugo nomineringar), äger jag istället en handfull vinyl (ett par av dem dubbel-lp) vilka täcker 60-talet och halva 70-talet, det vill säga eran då hon bildade ett firat artistpar med sin man Ike Turner. Denne pionjär hörde jag faktiskt på Nef i en lyckad konsert med ett tajt band bestående av fyra generationer. Tror detta skedde 2007, samma år stilbildaren inom r & b och tidig rock & roll avled. Inser att de producenter, låtskrivare och musiker som samarbetade med Tina Turner från och med Private Dancer med sina sju(!) singlar slipade fram ett vägvinnande sound som appellerade brett, men för egen del föredrar jag nerven och det råare nakna uttrycket som framlockades med Ike Turner och deras körtrio Ikettes. Första konserten i Sverige ägde för övrigt rum i Scandinavium. Jag var tyvärr inte där, men kuriöst nog var förmodligen min morbror den som presenterade dem på scen.

Även om jag inte klarar av Rhapsody In Rock-konceptet där svensk-amerikanska LaGaylia Frazier medverkat, missat vad hon gjort i Mello och bara undantagsvis sett tv-framträdanden, visste jag att hon är en enormt passionerad sångerska med enastående omfång. Det visste också Håkan Hellström eller hans rådgivare eftersom hon numera ingår i hans kolossala produktioner och de exceptionella stämbanden ges solistiskt utrymme. Kände också till att live är hennes grej och att sopranen kan bli så intensiv och gäll att man ryggar tillbaka en aning. Klokt att det lagts in ballad och nedtonade avsnitt i hennes Tina Turner-tribut, vilket gör att musiken får sjunka in och tiden stannar upp.

Nu hör det till saken att jag hörde henne i standards och troligen soulklassiker ackompanjerad av maestro Jan Lundgren i Lerum och sett ett par souliga shower, den senaste i somras på Ystad Jazz Festival, då hon gjorde succé tillsammans med flera i tribute-bandet. Den konserten gjorde att kvinnan som studerade klassiskt piano och operateknik (rösten har delvis gått i arv från biologisk far) i Florida där hon växte upp för att för tjugofem år sedan flytta till Sverige tack vare kärleken; gjorde att jag anmälde intresse att bevaka evenemanget.. Det är tydligen fjärde turnén som genomförs i höst. Har svårt att tänka mig någon bättre lämpad för uppdraget.

(satt på läktaren i bakre delen och flera bilder på mobilen blev suddiga pga scenljus)

Merparten av musikerna på en scen Frazier tycker är till ytan begränsande är hemmahörande i Göteborg och i Västra Götaland. Några ackompanjerar Lollo Gardtman. Kapellmästaren Markus Linnell Zovis lirar keyboard och möjligen synt, bakom plexiglas överst placerad sitter habile hantverkaren Magnus Höglund bakom trumsetet som bildar rytmsektion med elbasist Christopher Eek som också utgör språkligt ankare för tvåspråkiga stjärnan. Hon förmedlar livsvisdomar, hur drömmar kan slå in men också otäcka, ytterst relevanta anekdoter om kvinnomisshandel och förtryck. Rörande engagerande och ibland komisk storytelling som visar varför tributen döpts till ”Tina and me”.

På träblås (tenor-, barytonsax och tvärflöjt) finns Per Laang som nyligen sågs i Peter LeMarc-tribut. Gitarristen är ett nytt namn att lägga på minnet. Johan Randén, också verksam som producent, lirar både hårdrock och mjukt i form av julsånger med Elisa Lindström och han har lagt solon på julalbum med Michael Bublé och senaste skivan med Taylor Swift(!). Körsångerskorna med förebild Ikettes är nyrekryterade. Dels Cimberly Wanyonyi från Skellefteå som vunnit Idol, dels Elin EllyEve Svensson från Kristianstad. Turnén produceras av Guppy Entertainment! Förvånades över att ingen backdrop användes. Ger emellertid högsta betyg för ljud och ljus. Vi slapp lyckligtvis genomträngande bas, något som alltför ofta förekommer när rytmer framhävs. I första hade jag till och med föredragit att basen varit något mer märkbar. Svår avvägning.

Gammal hederlig soul och funk strömmar ur högtalarna innan ljuset släcks eftersom Tina Turner gärna valde bland dylika covers. Man kickar igång på högsta växel. Inledningsvis serveras idel godbitar i form av Let´s Stay Together (Al Green), ösiga urladdningen i ett av få original NutBush City Limits samt What You Get Is What You See (T. Britten/ G. Lyle). I sist nämnda dänga levereras aftonens första gitarrsolo.

Efter furiös uppvärmning och ett första mellansnack som hålls i en underhållande ton och introducerande stil infaller ett par toppar i följd. Syftar på oemotståndliga övergångarna i Typical Male (T. Britten/ G. Layle) jämte sugande beatet i Better Be Good To Me (Chinn/ Knight/ Chapman). Här riffas melodin fram varvid publiken ger sitt bifall. Om någon mot förmodan tvivlat blir samtliga varse vilket makalöst register frontande yrväder förfogar över. Att opera behärskas demonstreras i fragment av en välkänd aria. För att La Gaylia ska få vila sina stämband i varje intensivt set och för att exponera duktiga bakgrundssångerskor får de träda fram ett par gånger, vilket de gör med besked. Härligt energipåslag och starka röster. Överhuvudtaget går musiken in i kroppen, må-bra-ilningar sprids från scen. Tributen Tina And Me gör oss överlag saliga. En bidragande anledning är hur nog man arbetat med sound, vinnlagt sig om att det ska låta sofistikerat, melodier framföras ungefär som på Turners inspelningar. Och förutom snyggt sammansatt livemusik som gör hyllningsobjektet rättvisa, förmedlas gripande och rörande väsentliga skärvor av två liv, hennes eget och förebilden hon blixtsnabbt fick träffa en gång efter konsert.

Borde träna mig på att inte sväva ut så mycket. Har ju inte ens tagit mig igenom första avdelningen. Registrerar att What´s Love Got To Do With It gungar fram skönt och ståtligt. Bandet ges utrymme att skina i ett cover-medley vars original hämtas från bland andra Beatles, Stones, Eddie Floyd/ Steve Cropper och Led Zeppelin. Älskade stringent riffande, melodislingor, tunggunget och hundratioprocentiga satsningen i discorökaren förknippad med Amy Stewart. I detta sjok utkristalliseras spel på klaviaturer för första gången. Före paus fortsätter storyn om Tina Turners öde och hur hon gjorde sig fri. Stadigt groove i soundtrack med titeln We Don´t Need Another Hero (Thunderdome) avslutar ett fylligt första set. Såväl musiker som sångerskor är verkligen på tårna och i obestridligt centrum står ett fenomenalt kraftpaket.

En recension bör inte likna ett referat. Finns ändå en hel del höjdpunkter som inte kan förbigås i andra halvlek. Taggade gänget återvänder till scen i läckert suggestiv hit. Vi får njuta av GoldenEye ur James Bond-rulle med samma titel som nog är det mest pampiga anslag som kompositörer Bono och The Edge någonsin åstadkommit. Berördes av uppblossande Shirley Bassey-vibbar. Ledmotivet följs upp med stolt statement i Private Dancer med lödigt solo från Per Laang, på sopransax om jag förmår tyda mina anteckningar. Fler instrumentalister träder fram. Sättet man tolkar I Can´t Stand The Rain (stor hit i Europa vars original med Ann Peebles jag har) och souliga extasen i Hold On I´m Comin´ förtjänar feta utropstecken. Här bjuds på gitarrsolo, fräcka fraser på tenorsax, och riff-fest. En körsångerska omvandlas till solist, sjunger inlevelsefullt.

När refrängen i Addicted To Love (R. Palmer) broderas ut anlitas unga Alma från Kulturskolan för att bistå övriga. Publiken uppmanas att ställa sig upp. LaGaylia och arrangerande kapellmästare ser också till att ta fram välklingande versioner av megahits från tiden under Ike Turners regim. Refererar så klart till Phil Spectors mästerverk River Deep Mountain High som så förföriskt stiger och sjunker i omgångar plus John Fogertys särpräglade Proud Mary vars sugande souliga version paret fick en Grammy för. Här uppstår en kul jammig sekvens med bastoner i framkant och hängivenheten i Spectors triumf går inte att ta miste på, dessutom föredömligt arrad.

Duetten It´s Only Love skriven av Bryan Adams gränsar till heavy metal. Här får gitarrist Johan Randén skina med licks och kompet hänger skickligt på, hugger in i massiva takten. Föga förvånande klappas stjärnan och hennes duktiga medhjälpare med kapellmästaren i spetsen in för extranummer. Publiken diggar stående i vad jag skulle rubricera som mycket gångbar schlager-pop. Trallvänligt så det förslår med refräng som sätter sig i skallen Syftar på den instant appeal som genomsyrar The Best från 1989. Som framgått tror jag folk fick vad de önskade, kanske till och med mer än så. Det är sällan tributer alstrar en lika stor förbindelse med den som hyllas. Harmonik, rytmer, solon, sammanbindande berättelser, förstklassiga arr och givetvis otroligt passionerad sång gjorde tillställningen till en kväll att minnas. Och jag hann inte räkna alla klädbyten, minst tre. Uppstod som sagt stunder av gåshud tack vare den närvarokänsla som strömmade från scen och gängets proffsigt associativa levereans.

Arkiverad under: Musik, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 92
  • Sida 93
  • Sida 94
  • Sida 95
  • Sida 96
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in