Av konstnärligt team och ensemble
Dramaturgi och text: Kristina Ros, Lisa Färnström
Regi: Lisa Färnström
Scenografi och kostymdesign: Råger Johansson
Komposition och ljuddesign: Anna Gustavsson (basklarinett: Gunnel Samuelsson)
Ljudmix och ljuddesign: Erik Dahl
Ljusdesign: Anna Wemmert
Maskdesign: Josefin Ekerås
Medverkande: Åsa BodinKarlsson, Eli Felicia Edelbo-Christensen och Helen Hansson
Urpremiär 14/2 2025 på Masthuggsteatern i Göteborg
Spelas till och med 12/4 på teatern vid Masthuggsterrassen och på turné
Ålder: 4 till 8 år
Osäker på vilken premiär det rörde sig om. Men i närtid recenserades en uppsättning som möjligen utspelades på Backa utan primära målgruppen på plats. Kändes konstigt. Denna gång kommer ett ansenligt gäng småttingar med föräldrar och kanske andra anhöriga. Alla blir de välkomnade av skådespelarna före insläpp. Två kvinnor och en person definierande sig som hen ser nästan identiska ut, presenterar sig och talar om att de alla tre är Pekka. Tre varianter av karaktären klädda likadana, iförda glasögon och sannolikt peruk visar de att fastsättande av lösmustasch är den avgörande pusselbiten i förvandlingen till rollen. Publiken anmodas ta av sig skorna och får veta att luften inte är den mest behagliga på grund av pågående stambyte. Vi placerar oss längs tre sidor med barnen på golvet runt den ovala scenen vars underlag liknar det som används vid brottningsmatcher.
Premissen för denna devising-uppsättning är att Pekka symboliserar vanemänniskor vilka identifierar sig med sin anställning, på jobb där det mäts och redovisas, vars betydelse för dem inte kan övervärderas. Jobbet och sysslorna förenade med det har hos Pekka och hans likar synnerligen hög status. Arbetsglädje kombineras med stolthet över yrkeskunskap! Hur vetgiriga och kunniga är egentligen barn i förskoleåldern om vad deras föräldrar har för sig på dagarna? Tippar att det finns en nyfikenhet, att man frågar för att man vill veta. I Poängen med Pekka lanseras tämligen omgående pjäsens motiv, dess dramatiska nerv. Pekka x 3 nås av ett förödande meddelande från ledningen. ”Satsningen slog fel, jobbet stängs. Vi tackar för din insats” Beskedet möts med misstro och den gestalt som uppträder i tre identiska upplagor utgår från att meddelandet är desinformation. Ringer upp och hamnar i mardrömslik telefonkö. Under tiden får publiken reda på mer om nitiske vanemänniskan, dennes drömmar och medhavda matsäck med smörgåsar.
Regissören ser till att finurligt synka skådespelarnas aktioner, låter dem mestadels upprepa beteenden för att visa att vi har att göra med tre versioner av samma individ. Fast ibland upplöses enigheten i olika viljor. Kul grepp för den unga, teatermässigt orutinerade målgruppen fast oklart vad det syftar till. Masthuggsteatern förklarar tematiken: ” Svängig och klurig musikteater om hur en kris kan bli starten för något nytt”. Vem är jag eller snarare vem vore jag, om uppdraget jag tillfredsställd utför mot betalning tar slut, är musikteaterns centrala frågeställning. Delvis samma tematik förekommer i Bob Hanssons Gunnar, en pärla till roman.
Kan skjuta in att jag efteråt kom i samspråk med Erik Dahl vars musik jag recenserat. Han menade att greppet, det vill säga detta fokus på pliktuppfyllande föräldrar vilka för sin familjs försörjning måste lägga en stor del av sin på jobbet är ovanligt. Jag jobbade för övrigt i drygt trettioett år i för allmänheten ganska okänd anställning som postiljon i nattlag på postterminal. För att klara av den tillvaron behövdes fungerande rutiner i vardagen, tålamod och egna belöningar som en slags etappmål för att härda ut. Förvisso uppstod ibland arbetsglädje vilket inte ska förnekas. Under några varvades för övrigt tiden i produktion med berikande uppdrag som facklig redaktör. I motsats till Pekka påstod jag aldrig att jag var mitt jobb, även om jag satte en ära i att utföra skiftande sysslor väl. Såg däremot kollegor som fullt ut identifierade sig med sin position och verksamhet på min stora och kontinuerligt föränderliga arbetsplats.
Under tiden den drabbades öde slutgiltigt bekräftas, efter att han äntligen tror sig om att ha nått fram till ledningen telefonledes, uppstår mer eller mindre utflippade händelser när den förtvivlade Pekka väntar. Gäller ju att under en trekvart fånga en publik med spring i benen, få dem koncentrerade på att lära känna någon som kunde vara deras förälder. Detta sker med sånger, rolig rekvisita, inspelade röster från bland andra skådespelaren Annika Nordin, eggande ljussättning, intimt tilltal och sprudlande uppfinningsrik koreografi fylld av kullerbyttor och blåst som får anti-hjälten på fall. Uttrycksmedlen i Poängen med Pekka är en mix av allvarstyngt berättande, underhållande fysiska krumbukter vilka ofta flirtar med barns fascination för djur och det spännande beat och melodier som kompositör Anna Gustavsson tillför. Vill plussa extra för spännande musik.
Manus har sina luckor då somligt som inträffar saknar stöd i repliker och ramberättelsen. Möjligt att de yngsta åskådarna i högre utsträckning anammade att Pekka-figuren tillfälligtvis förvandlas till hund i koppel som slitit sig, till insekt och tjuvaktig trut som vill åt begärligt pålägg. Varelser kring Pekka tar enligt upphovsmakarna kontakt med honom. Låt oss kalla det magisk realism. Utan att texten signaler det för barnteater närmast obligatoriskt lyckliga slutet, får vi genom förändrad musikalisk stämning en dos hopp. Vi lämnas ändå ovetande om fortsättningen I Pekkas liv, får själva fylla i vad framtiden kan tänkas ha i sitt sköte.
Masthuggsteatern hade före premiären haft testpublik. När jag lämnar dem undrar jag vad förskolebarnen tar med sig. Rappa skådespelare tar sig inkännande in i ett manligt tänkande genom sina kroppar och röster, skapar på ett rörande sätt förtrolighet, närvaro och emellanåt ett mystiskt skimmer. De frigör sig från vardagen, med dess nödvändiga rutiner för att livspusslet ska stämma. Något har gått förlorat, men annat kan träda in i stället enligt teamet bakom denna tankeväckande produktion.
Foton Lina Ikse