Fritt efter Henrik Ibsen
Regi och bearbetning: Viktor Tjerneld
Scenografi och kostymdesign: Siri Areyina Wilhelmsson
Maskdesign: Elin Bergström
Ljusdesign: Sofie Grynning
Komposition och ljuddesign: Daniel Fogh
I rollerna: Jesper Söderblom, Josefin Neldén, Fredrik Evers, Victoria Olmarke, Michaela Thorsén, Carina m Johansson, Johan Friberg, Odin Romanus och Aviva Wrede.
Premiär på Stora scen Göteborgs Stadsteater 15/2 2025
Spelas till och med 9/4
Låt mig först slå fast att denna uppdaterade bearbetning förtjänar en grundlig genomgång. Kontentan kommer vara att uppsättningen rekommenderas! Här finns mycket att hämta fast jag är överens med somliga kollegor, om att speedade situationskomiken som övergår i fars borde hållits tillbaka i flera scener, frestelsen till grovkornig estetiken blev som väntat alltför stor hos ensemblen. Regissören skulle ha ansat bland uttrycken. Vad man tar med sig efter knappt tre timmar inklusive paus beror på vem man är och vad man varit med om. Kan redan nu hinta om att jag har egna erfarenheter av vad som brukar hända visselblåsare. För sådana är stöd hos inflytelserika avgörande för sällsynt framgång. Annars får du aldrig rätt även om du har rätt, vilket tyvärr är standard och dystra tesen hos såväl Ibsen som hos Viktor Tjerneld.
En Folkefiende spelas frapperande ofta på såväl Broadway som i West End och filmer har gjorts. I närtid har den satts upp flera gånger i Sverige, men de decennier jag varit intresserad av teater tror jag inte den spelats i Göteborg. Av Norges motsvarighet till Strindberg har jag istället sett Hedda Gabler x 2 (På Dramaten med Marie Bonnevie och på Göteborgs Stadsteater med Nina Zanjani), Peer Gynt, Vildanden, Ett dockhem och Frun från havet, vilka samtliga satts upp på Göteborgs stadsteater.
Som sagt varken sett pjäsen tidigare eller läst manus, men hittade en redogörelse på nätet. Researchen påvisar föga förvånande flera avgörande skillnader. Originalet består av fem akter. Läkaren vars avslöjande om giftigt badvatten driver dramatiken är yngre bror till stadens borgmästare, huvudpersonen har tre barn varav dottern är lärare, här finns en tjatig och utpressande svärfar och Thomas Stockmans bästa vän är en skeppare som reser till Amerika. Det sorgliga slutet när precis alla vänder sig emot sanningssägaren har givetvis bibehållits i regissörens bearbetning, även om persongalleriet delvis har ett annat utseende och statister saknas. Urpremiären av En folkefiende 1883 bevisar att Henrik Ibsen inte bara var en pionjär inom naturalistisk dramatik, utan också visionär.
Stadsteatern verkar ha slutat med både sina introduktioner och att i programhäftena publicera externa miniessäer. På hemsida och i program ersätts den frånvaron delvis av utrymme åt regissörer. Dessutom uttalade de sig om sina uppsättningar i Vårsamlingen förra månaden inför fullsatt salong. Min poäng är att flera av anlitade regissörer, däribland Tjerneld som satte upp det underliga amerikanska dramat Skymningsrök på samma teater 2016, är ohälsosamt fixerade vid president Trump, anser att de vet bättre än den klara majoritet som ”vågat” trotsa medias ensidiga propaganda i USA. Och varför inte bry sig om de gigantiska problem Sverige brottas med, vårt förhöjda säkerhetsläge och bisarra rekord i bombdåd och skjutningar?
Flera av dessa kulturutövare vilka anförtrotts problemformuleringsprivilegium hävdar att representativ demokrati kan bereda väg för motsatsen. Visst existerar faran. Och skeden i europeisk historia förskräcker, har inneburit katastrofalt mörker. MEN att hela tiden argumentera mot utgången i fria val när vänsterliberal woke-ideologi röstats bort, är att på ett oansvarigt sätt ifrågasätta legitimiteten. Utvecklingen har inte reaktionära förtecken. Den kan härledas till otryggheten på grund av skenande våldsutveckling, genomslag för fundamentalism, DEI, ekonomisk tillbakagång och allmänt försämrade levnadsvillkor. Att bagatellisera faktorerna ovan skapar enbart ännu mer polarisering. Regissören menar ur sitt perspektiv att konfliktlinjerna från Ibsens tid fortfarande existerar.
Efter premiären ska betonas att jag i viss mån kunde pusta ut. Vad var och en av åskådarna, vilka för övrigt adresseras i En Folkefiende (om jag förstått rätt finns förfarandet med som scenanvisning), kommer läsa in i denna lika uppfordrande som sorgliga moralitet kommer skilja sig åt. Besatt av labb-svaret satsar doktor Stockman – med övertygande frenesi gestaltad av Jesper Söderblom. Hans verktygslåda utnyttjas till bristningsgränsen motsvarande monologen Dvärgen för några år sedan. Han stångar sig bildligt talat blodig ända in i kaklet, förstör samtliga relationer och krossas av stadens invånare. Tjerneld beskriver vägen mot undergången för idealisten som blir fanatiker, genom att lyfta fram hans asociala beteende, modet att vara obekväm kosta vad det kosta vill. I detta fall en ansvarig läkare medveten om att förgiftat vatten kan orsaka mycket värre skada än eksem.
När han till slut manövrerat sig fram till talarstolen avlossas verbala attacker mot de enligt honom fega åhörare han vänder sig till. När han skällt ut dem/ oss för att inte stoppat export av vapen till krigförande länder eller vårt beroende av fossila bränslen etcetera, toppas utskällningen av smädande epitetet högerpopulister. Den djupt korrumperade entreprenör Fredrik Evers lustfyllt framställer, som i scenen agerar egenrättfärdig moderator, levererar då uppsättningens nyckelreplik. Häver nämligen upprörd ur sig ”fascist”, ett epitet förment goda krafter älskar att klistra på meningsmotståndare. Vad han utbrister belyser ett fenomen i vår offentlighet som visat sig vara extremt kontraproduktiv.
Vridscenen på den rymliga scenen tas givetvis i bruk. I motsats till exempelvis Gatsby och Skål för livet är dock scenografiska lösningar inte vad det satsats mest krut på. Den är funktionell, inbjudande och efter paus när också salongen tas i anspråk kal, när vi befinner oss i spatiös lokal omgjord till ateljé och kulturcenter. I övrigt skiftas emellan scener på lokaltidningens redaktion och från ofärdigt inredda vardagsrummet i det hus paret Stockman köpt där flyttkartonger av outgrundlig anledning ligger ouppackade. Handlingen initieras i denna interiör i vad mannen i huset sammanfattar som förfest till planerat inflyttningskalas. Sofia Stockman i vida kläder (frilansaren Michaela Thorsén känd från tv-serier i vad som troligen är debuten på denna scen) beter sig hyperstressad när alltfler gäster dyker upp och i högtalarna sjunger Joe Cocker en av sina extatiska hit, en cover på låt av Traffic.
Hörde idag ett viktigt samtal på Youtube arrangerat av Axess på temat civilkurage. Ibsens omutlige budbärare får samtliga i sin närhet emot sig när han inte backar. Vi som är allergiska mot hyckleri känner igen oss. Samtidigt måste framhållas att uppsättningen vars ton genomgående är dramakomedins doppad i omåttliga skopor fars jämte en obevekligt bottenlös tragik; demonstrerar hur demokratiska processer kan sättas ur spel på inte minst kommunal nivå. Nepotismen flödar liksom cancelkultur. Flera bitska komedier på stadens Stadsteater och Folkteatern har satt fingret på dylika missförhållanden.
Stundtals överträffar verkligheten dikten. Se bara på Alingsås, Botkyrka, Södertälje, Sigtuna, Malmö för att nämna några av de mest flagranta fallen. Jag intervjuade för drygt tio år sedan en journalist på Uppdrag granskning efter att Göteborg skämt ut sig och var föremål för en handfull granskningar i SVT. Tänker på hur visselblåsare behandlats. Googla gärna på Ulla Gustavsson (Simförbundet), Karin Törnqvist (Göteborg Energi), Anders Kompass (FN), Berit Önell (tidingen Norra Skåne) och Anders Ahlmark (Sjöfartsverket) vars öde blev till pjäs på Göteborgs Stadsteater. Peter Bratts självbiografi rekommenderas och internationellt är bland andra förstås Edward Snowden en förgrundsgestalt.
Medveten om att texten blivit något mer än en konventionell recension. Ensemblen och iscensättningen gav upphov till många tankar. Impulserna en svårdefinierad uppsättning väckte bottnar i att jag kände igen mig. Hade ett tag en till synes trygg position i SEKO i egenskap av redaktör, ledamot i repskap på nationell nivå, kulturombud med mera. Vid denna tid hade jag flera givande samtal på tu man hand med dåvarande LO-ordföranden som sedermera utsågs till minister. Några år senare inträffade fallet, från att ha status till att behandlas som paria. Miste alla uppdrag, vilket påverkade mycket negativt så klart. Utlösande ”brott” enligt den person som utdelade domen, (s) märkt SDN-ordförande vid sidan om: Kontakt tagen med LO-tidningen/ Arbetet angående extremt hög sjukfrånvaro och lika exceptionella besvärsvärden i arbetsmiljöenkät. Blev under samma period verbalt attackerad av fifflande chef (han tvingades sluta) efter en kritisk krönika, utan stöttning från mitt fackförbund. I motsats till den tragedi Jesper Söderblom så skoningslöst exponerar, hade jag lyckligtvis stöd av arbetskamrater, slapp den utfrysning hans larmande läkare utsätts för.
Vill ånyo ta upp mängden farsartade inslag vilka förstärker drag hos persongalleriet. Blir till karikatyrer. Dessa genomförs i sedvanlig skicklig stil av främst rutinerade gardet Victoria Olmarker, Carina M Johansson och Fredrik Evers. Olmarkers begåvning för komisk tajming lyfter flera scener. Snyggt balanserande på sin elscooter ter sig Evers överlägsne individ som stadens nav, sitter på många stolar med fingrarna i syltburken. Intressekonflikten mellan att vara affärsman och tidningsägare känns konstruerad. Hans Rickard framstår som mer slipad än så. Den skenbart lyckliga, sedermera stressade och efterhand desperat vädjande Sofia Stockman spelas med hetta av Michaela Thorsén, vars kunnande gjorde avtryck på Trixter i fjol.
Tycker mig märka att Josefin Neldén från fasta ensemblen på Backa – dessutom aktuell på bio som kanalsimmaren Sally Bauer – förtjust sätter tänderna i en stereotyp, en osympatisk maktmänniska. Ett manipulativt kommunalråd ömsom stramande upp sig, ömsom exploderande av raseri gentemot brodern. Med några dygns distans till omtumlande premiären kan man se förtjänster med estetiska mixen, kuttingen kan vändas. Dråpligheterna publiken skrattar åt ger relief till hopplösheten i finalen. Regissören tillfogar på så vis än mer svärta, mer tyngd genom dess kontrastverkan.
Ungdomarna Aviva Wrede (recenserat henne i stark monolog hos GEST) och Odin Romanus vars genombrott i fjol lät tala om sig, tillför med sina ifrågasättande roller härlig vitalitet. Johan Friberg träffar mitt i prick med Horster, fram till rörande kulmen den omöjlige sanningssägarens bundsförvant, med slängigt självförtroende och en förunderlig förmåga att beviljas kulturstöd blir han sinnebilden för gynnade kulturarbetare vilka lärt sig hur ett genompolitiserat ansökningsförfarande kan genomskådas (armlängds avstånd är mest en retorisk figur). Friberg framstår som oerhört trovärdig i sin blinkning till kämpande kollegor. Detta sidospår kunde ha utvecklats än mer, fast Horsters tilltänkta projekt i spillrorna av förödelsen, uppfattas som det ultimata sveket av vännen, vars orubblighet gjort honom till en folkets fiende. Hade det inte rört sig om en ofta spelad klassiker skulle jag självfallet inte röjt intrigen. Hoppas texten väckte din nyfikenhet. Denna version av En folkefiende är som framgått värd att beskådas. Och tankarna drar lätt iväg när man funderar på intrig och budskap.
Övriga foton: Ola Kjelbye