Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Valar, olja och vårt gemensamma öde i Petra Rautiainens ”Havets minne”

by

Havets minne

Författare: Petra Rautiainen

Utgivningsdatum: 2024.08.28

Översättare: Marjut Hökfelt

Förlag: Norstedts

ISBN: 9789113130453

När jag gick i gymnasiet hade jag en biologiuppgift där jag skulle skriva en uppsats om valar. Tyvärr blev jag sjuk precis när det var dags att skriva. Jag minns hur jag halvligger i min tonårssäng och försöker få ihop en uppsats som åtminstone ska bli godkänd. Jag läser om valar. Jag tänker på valar, omtöcknad och dimmig i huvudet. Hur förvirrad jag än är, blir det tydligt för mig hur viktiga valarna är för ekosystemet.  

Några veckor senare får jag reda på att jag fått högsta betyg på uppsatsen, trots att jag inte var i något vidare tillstånd när jag skrev den. Jag minns inte längre exakt vad jag skrev om valarna den gången, men sedan dess har jag känt en viss närhet till dem och deras öde.  

Valar, olja, människor och deras sammanflätade existens är just vad Petra Rautiainens ”Havets minne” handlar om. Rautiainens roman påminner en aning om Sanna Samuelssons ”Mjölkat” från 2023. Båda romanerna är ärliga i sina skildringar av djuren – valen, kon – och deras relation till människan. I ”Havets minne” möts än en gång det naturliga och det artificiella, det sinnliga och det destruktiva: valen och oljan. Valen reduceras inte till en liten bild på WWF:s hemsida eller en ”Rädda valarna”-pin på jackan – den blir något personligt, något som, trots sin storlek, lyckas krypa in under karaktärernas hud. ”Havets minne” är ett manifest i medkänsla. Men medkänsla kommer inte alltid lätt. Ofta står mycket i vägen.  

För ett par månader sedan satt jag vid middagsbordet med några koreaner som nämnde i förbifarten att de nyligen hade ätit valkött. Jag reagerade starkt, särskilt eftersom valjakt inte är lagligt i Korea. Jag hade alltid associerat Japan och Norge med valfångst, men inte Korea. Det är förbjudet att jaga val där, men om en val av misstag fastnar i ett fisknät blir det lagligt att sälja köttet. Därför är det inte ovanligt att valkött används vid förfädersriter.  

Det fick mig att undra: om det finns en efterfrågan på valkött, hur vanligt är det egentligen att valar fångas av ”misstag”? Är en olyckshändelse alltid en olyckshändelse?  

Vi lever i en värld där många liknande ”misstag” och ”olyckshändelser” sker. Hur vi hanterar vår samlevnad med naturen beror på en mängd faktorer. Faktum är att alla anpassar sig – och att många tvingas anpassa sig till sådant som är destruktivt. ”Havets minne” tar upp dessa frågor på ett både subtilt och djuptänkt sätt. Likt ”Mjölkat” väcker den tankar om hur även människan en gång i tiden var en del av havet, hur valen inte var det, hur våra öden korsas och möts någonstans i minnet – inte bara om valar, utan om vårt gemensamma öde.  

Omväxlande tongångar från fängslande avantgardist – Mariam The Believer på Kungsbacka Teater

by

8/3 2025

Kungsbacka Teater

Jag har sannolikt hört Mariam Wallentin på radion och minns med välbehag Wildbirds & Peacedrums från Skeppsholmen för cirka femton år sedan. Det är ju duon sångerskan och låtskrivaren driver tillsammans med sin make, trumslagaren Andreas Werlin (Tonbruket). Båda ingår dessutom i olika upplagor av Fire Ochestra. Men måste erkänna att jag först nu i och med denna inbjudan introducerades för hennes projekt Mariam The Believer, som i helgen i Kungsbacka avslutade en turné vars syfte var att lansera nya albumet Breathing Techniques.

Konstaterar en glädje över att jag fick möjligheten att upptäcka för mig ny musik när jag nu hade tid och lust att chansa. Bandet/ projektet Wallentin drog igång 2012 har tidigare släppt två album plus ep. Hon beskrivs som En Alice Coltrane för vår tid, änkan som blev berömd i egenskap av utforskande harpist, pianist, sångare plus något av en andlig ledare. Konsertarrangören informerar om att artisten jobbat med andra experimenterande band, medverkat i opera av noisemusikern Ben Frost och sjungit med Feist. Enligt Wikipedia finns hon på skivor med bland andra Lykke Li, Deportees, Anders Jormin, The Skull Defekts samt Lisa Ullén. Vidare berättas att hon jobbat med körer, stråkensembler och symfoniorkestrar. Hon har en pågående serie av utgivningar i ep-format och driver skivbolag. Av inkasserade utmärkelser kan framhållas Manifest-pris och Jazzkatten.

På scen i Kungsbacka under halvannan timme utan paus flankeras artisten av en könsblandad kvintett. Förutom självskrivne Andreas Werlin bakom trumsetet syns Alex Zethson synthar/ flygel, Stina Hellberg Agback på harpa, Samuel Runsteen på violin/ viola da gamba samt cellisten Leo Svensson. Ett par av dem är tydligen vikarier, finns inte med på senaste fullängdaren. Anton Sundell rattade ljudet med ackuratess och han är tillika den som spelade in aktuella skivan. Att jag inte lyckades bättre med mina bilder får skyllas på oförmåga och lagom diskret, fast ändå högst märkbar ljusshow med skuggiga sekvenser.

Låtarna sjungs som väntat på engelska. Titlar presenteras koncist. Repertoaren visar sig spegla hela soloprojektet. Wallentin säger sig vara obekväm med att förklara på scen vad de handlar om, fast vi får veta att hon hellre ställer frågor än levererar definitiva påståenden. I förbigående anspelas på att publiken (som borde varit större även för musik som emellanåt kan klassas som smal) valt att ta sig till moderna och bekväma Kungsbacka Teater under internationella kvinnodagen. I sammanhanget nästan ironiskt att finalen i Mello avgjordes samma afton vilket omnämndes Snacka om skilda världar! Att den långbenta 42-åringen sjungit för Björk är knappast en tillfällighet. Bägge är förtjusta i och synnerligen duktiga på att blanda elektronik och suggestiva beats med stråkar och harpa. En annan betydligt mer närliggande referens är Papererwing, vars konsert häromåret på Storan blev största utropstecknet för skrivarkollegan Kai Martin.

Att jag inte tidigare lyssnat på Mariam The Believer beror nog till viss del på vilken musikalisk sfär jag oftast dragits till. Äger inte heller några skivor med Alice Coltrane. Vad beträffar artistens röst attraherar inte hennes främsta arbetsredskap på ett omedelbart vis, vilket antagligen inte heller är avsikten. Den framstår snarare som kraftfullt djärv, sökande med inslag av uppfordrande, poetisk lyskraft utan att bli esoterisk.

Fascineras av soundets skiftningar, faser där energin växlar. Ska Mariam The Believer ses som en extension av Wildbirds & Peacedrums? Musiken väcker onekligen ens intresse. Gillar dynamiken i arren, hur övergångar sker från utforskande slingor till sekvenser av beat med frapperande tyngd, i vilka trumslagare Werlin briljerar med uppbrutna eller pådrivande rytmer inte olikt Magnus Öströms patenterade teknik.. Basen härbärgerad i Zethsons klaviaturinstrument slår fräckt följe. Stråkinstrumenten och harpist kompletterar sinnrikt ljudbilden, ges ibland utrymme för features. Tycker dock att Stina Hellberg Agback borde fått mer plats, får för sällan färga soundet. Hon står för introt i ballad tidigt i konserten.

Den spännande artisten och hennes musiker tycks lika hemmastadda oavsett genre vilket publikvärdarna noterat. Alex Zethson sköter förtjänstfullt huvudansvaret för melodier. Harpan och framför allt de båda stråkinstrumenten tillför såväl rytmisk accentuering som harmonik i olikartade varianter. I en av låtarna på slutet levereras raffinerat ett längre solo på viola gamba av Samuel Runsteen.

Uppseendeväckande många titellåtar spelas och som final före extranummer framförs följdriktigt kompositionen Breathing Techniques En annan höjdpunkt var Love Makes Us Better. Ångrar som sagt inte för ett ögonblick tågresan till Kungsbacka och närvaron på denna kreativa tillställning, ett välorganiserat och berikande alternativ i skymundan för publikdragande akter. Borde kanske stannat när Miram Wallentin sympatiskt nog signerade efteråt. Skyndade mig istället till stationen för att ta mig till Unity i Göteborg. Kunde där njuta en trekvart av en fransk-svensk pianotrio av vilka jag kände till Viktor Nyberg och i ännu högre grad trumfavoriten Jonas Bäckman sedan tidigare.

Filmrecension: Det heliga trädets frukter – imponerande

by

Det heliga trädets frukter
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 mars 2025
Regi Mohammad Rasoulof

I de situationer då produktioner skett under stora svårigheter eller uppförsbackar brukar resultatet sällan vara felfritt eller utan skavanker. Men trots att regissören Mohammad Rasoulof tvingats skapa filmen under stort hemlighetsmakeri för att undkomma den auktoritära regimen i Iran, samt fly landet med ett antal av sina skådespelare efter en arresteringsorder, är slutresultatet genuint imponerande. Det finns inga kompromisser trots de oerhörda omständigheterna.

I en tid då det hetsigt diskuteras kring mer anslag för film och behovet av mer pengar för produktioner i allmänhet visar Rasoulof att en regissör som förstår begränsningarna och kan anpassa sitt omfång också kan skapa stordåd. För även om inspelningen skett under påfrestningar lyckas Det Heliga Trädets Frukter framstå mer komplett, genomtänkt och förfinad än ett antal andra filmer som kunde stoltsera med att vara nominerade till en Oscar för bästa film. Framförallt finns här ett politiskt mod och en subtil precision vad gäller att förmedla djup och argsint samhällskritik. Detta görs genom den grandiosa men samtidigt oerhört intima berättelsen. Där andra narrativ börjar småskaligt och rör sig mot något större, i filmer som nyttjar historiska händelser vill berättelsen oftast kulminera vid de essentiella historiska ögonblicket, gör Rasoulof motsatsen och bryter istället ned sin berättelse till att bli mer och mer koncentrerad utan att glömma bort den historiska kontexten.

Den fasansfulla misshandeln av Mahsa Amini, som senare resulterade i hennes död och ledde till de oerhörda protesterna, blir den stora katalysatorn för att skapa starka störningar inom den familjedynamik filmen centrerar kring. Det snillrika i att spegla de historiska protesterna genom ett mikroperspektiv gör att den auktoritära terrorn kan förmedlas genom en vardag som även för oss i väst blir någotsånär bekant. Snart blir propagandan, våldet och de allmänna övergreppen på befolkningen inte bara något som sker på tv-skärmar och mobiler. Den toxiska osanningen blir snart ett gift som sakta men säkert förtär relationerna.

Sättet splittringen och uppvaknandet skildras hos familjens två döttrar är klarsynt och oerhört stilfullt, här skapas en fascinerande generationskonflikt där ungdomen – som genom modern teknik kunnat se bortom lögnerna och förvrängningen av verkligheten, börjar se sina föräldrar som främlingar som vägrar släppa taget om uppfattningar som aldrig var sanna. Här exponeras också publiken för filmens fantastiska ensemble som alla erbjuder ett naturligt, dedikerat och prestigelöst skådespel. Det är också imponerande hur pass visuellt kompetent projektet är. Genom ett färglöst foto och en mycket geometrisk komposition skapas en film som också visuellt återger den inrutade och tryckande tillvaron i Teheran.

Allegorierna till terrorstatens hämmande effekt blir än mer potenta i filmens andra halva då Rasoulof fortsätter att stänga bländaren och minska omfånget. Då blir ett relativt simpelt besvär till en snara runt halsen, något som blir en fantastisk representation för hur det triviala i händerna på tyranni blir till ett vapen lika farligt som batonger. Detta leder i sin tur fram till filmens fantastiskt nervpirrande final som är så pass laddad och spännande att hela biosalongen tycks vara berövad från syre. Här finns också flera paralleller med den ryska filmen Återkomsten regisserad av Andrey Zvyagintsev, även den ville studera effekterna på familjen av ett repressivt samhälle och hur politiska misslyckanden och makthunger mer eller mindre utplånat samhället och dess medborgare.

Turerna kring produktionen för Det Heliga Trädets Frukter må ha varit lika dramatiska och upprörande som det innehåll vi upplever i filmen. Men trots det lyser den faktiska filmen. Även om det finns vassa kanter och strukturella fel som hade kunnat rättats till för en helt fulländad upplevelse är detta en otroligt imponerande film, både vad gäller det dramatiska handlaget men också vad gäller att kontextualisera och belysa modern historia.

Teaterkritik: The Dresser – Hollas ansikte bär och ger styrka bortom mellanmjölkens horisont

by

Foto Ben van Duin

The Dresser
Av & med Karina Holla
Dramaturgi Jeroen Kriek
Scenografi Theun Mosk
Kostym Mattijs van Bergen
Musik Rikard Borggård
Teater Giljotin – gästspel med premiär 1 mars 2025, recensionsdag 8 mars
Foto Ben van Duin

Den i Amsterdam baserade, flerfalt prisade mimskådespelaren Karina Holla gör ett återbesök – som ett led på sin turné – på Teater Giljotin. I sina två senaste föreställningar Warrior Women och Darger spelade hon för utsålda hus i Nederländerna och Sverige. The Dresser hade premiär i oktober 2023 och den första turnén i Nederländerna har fått ett varmt mottagande. Kvällens föreställning ges på engelska.

En röd stor bur – som blir hennes scenrum – är det första man ser. Klänningar, kavajer – med var sin karaktär – hänger uppsatta på galgar i taket. Holla träder in värdigt, stilla i en vit – liknande sidenpyjamas. Kragen upptill ger ändå pondus till det mjuka materialet, och hennes lite stabila men också känsliga gestalt. Hennes öppna ansikte med rödmålade läpparna och pigga vakna ögon blir belyst och spelet kan börja. Hon inger respekt. Titeln The Dresser flaggar för att livet bakom scenen är det som ska visas, och nog blir det allvar från första stund.

Jag är inte i Sverige, är det första jag tänker. Det spektrumet av uttryck, som direkt uppstår har inget med vår lilla jantelag eller lagom-tillvaro att göra. Sakta tar hennes erfarenhet plats på scenen – färgat av ett långt teaterliv. Associationerna går till Louise Bourgeois – som också använt sig av en bur som ett galler i sin konst. Hon är också kvinnan som gjort kraftfulla verk i hög ålder. Lite senare flyger Bourgeoises namn också över Hollas läppar – när hon på tydlig engelska både skämtar och lite skrämmer oss.
”Again, and again and again…” säger hon och beskriver att även om det så är endast tre personer i publiken – och ”bara en skrattar på rätt ställe” – så vill hon ge allt. Men hennes humoristiska argument för att dö, för att på så sätt verkligen ”understryka att hon levt” och existerat – hör vi också.


Hon rör sig lugnt och medvetet, med en mimartists alla väl formade gester. De små knotiga händerna blir följda i minsta rörelse. ”I wanted a prince to come and make me free” säger hon. Vi får höra hur han som i en saga sedan kommer och landar på fönsterkarmen. I en liten gest bara lutar hon sig – därefter något bakåt – andas … och ”blir fri” – i en av pjäsens subtila ögonblick. Nog blir hon fri, men inte som hon tänkt sig .. och prinsen går till och med och dör får vi höra.

Då och då hämtar hon vatten hos sin ljus- och ljudtekniker utanför buren – och visar stolt på att hon är människa bakom allt agerande. Han som lägger alla kläderna i hennes armar i slutet av pjäsen.

Vid ett fotografi av Salgado föreställande en afrikansk mammas ståtliga kropp, fanns en gång en bildtext: ”She is a tree of life to them”. De orden som drabbade mig då, dyker nu upp. Den bottnande tydliga speglingen som Holla bjuder på är precis som sådan nödvändig näring för ett litet barn. Vi bärs av autenciteten. Luften blir stilla, allvarlig eller lättsam och klar i hennes makt – hennes skicklighet.
I småpratet som följer i foajén efteråt viskas namn på våra stjärnor som Margareta Krok, Ernst Hugo Järegård och även Edit Piaf. Det är den 8:e mars och det känns värdigt.

Teaterkritik: Studie i mänskligt beteende – smart, rolig, tankeväckande – en helt underbar komedi

by


Foto: Sören Vilks

Studie i mänskligt beteende
Av Lena Andersson
Dramatisering Sofia Fredén
Regi Sissela Kyle
Scenografi Erik Salvesen
Kostym Kersti Vitali Rudolfsson
Ljus Patrik Bogårdh
Mask Johanna Ruben
Medverkande Astrid Drettner, Isabelle Kyed, Siham Shurafa, Sofia Papadimitriou Ledarp, Annika Hallin, Alexej Antic, Jan Mybrand
Urpremiär 7 mars 2025 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern.

Vilken skrattfest. Så roligt och så träffsäkert och dråpligt. Oj vad jag skrattade. Det var nog inte en minut då jag inte skrattade eller log. Studie i mänskligt beteende bygger på Lena Anderssons bok med samma namn, som nominerades till Augustpriset 2023.
Skarpsynt skildrar lögner vanliga människor lurar sig själva med och strör omkring sig. Dubbelmoralen som finns i så många sammanhang blir synlig och oförmågan att se något ur olika perspektiv – allt det som gör att människor springer i flock utan att tänka eller vara ärliga. Visst, det går att skaka av sig det och mena att det är sådana människor är. Men för femhundra år sedan är det detta fenomen som gjorde att människor kunde flockas för att se på när häxor brändes på bål. Det är viktigt att vi i dagens Sverige vågar se vilka så kallade sanningar som inte får ifrågasättas. Se vad det är vi inte får tänka eller säga. Vad vi inte får ifrågasätta alls.

Vi får se två väninnor som är småbarnsmammor och som träffas på ett café för att övertyga varandra om hur duktiga mammor de är och att de är så lyckliga med sina liv. Snabbt går samtalet över till att bara om deras gemensamma väninna Matilda som inte har varken man eller barn. De två väninnorna tävlar om att hacka ned på Matilda som person och att hitta alla fel de kan på henne: riktigt skitsnack, helt enkelt, bakom ryggen. Detta hindrar förstås inte någon av dessa två väninnor att sedan själv träffa Matilda och umgås med henne och snacka skit om sin andra väninna.

Matilda är den enda karaktären på scen som talar sanning. Hon säger oftast precis som de är och väldigt klarsynt. Det gör bara att omgivningen tycker ännu sämre om henne och vrider det hon säger till att betyda något annat. Efter föreställningens paus dyker en annan form av sanningssägare upp. Men den här gången är det en person som inte söker förstå helheten och är helt oförmögen se saker ur olika synvinklar, tvärtom är hon tvärsäker på att hen har rätt i allt och hävdar det bestämt så ingen har en chans att eller vågar säga emot.


Att det fungerar så enormt bra beror förstås på manus men lika viktigt är det skådespelarna alla är duktiga. Ensemblen är otroligt samspelt, det är svårt att förstå att det är en premiär. Hela ensemblen är viktig men jag vill trots det ge en extra eloge till Isabelle Kyed som är en otrolig talang hon kan spela en självgod rektor eller en tonårig prao med samma trovärdighet och komik. Hon verkligen äger scenen när hon agerar.

Scenografin är smart. Handlingen flyter runt mellan olika situationer där karaktärer möts, som på café, en rektorsexpedition, på en bokklubb, i en sybehörsbutik, i en festlokal för att träffas tjugo år efter examen. På scenen är bord, stolar, soffa och bänk uppställda i olika grupper. Till och med utanför scenen, på sidorna, är två scen-stationer uppställda. Allt ger tillsammans känslan av hur allt flyter på, som livet ju gör.

Föreställningen innehåller flera små berättelse som ändå hör ihop, de olika karaktärerna flyter in i olika sammanhang. Den första delen dominerades av ett skärskådande av relationer mellan kvinnor och visar hur kvinnor kan tro att de stöttar varandra men sanningen är att de lika ofta motarbetar varandra och lurar varandra. Det blir så synligt att ofta bubblar en dubbelmoralen kvinnor som bryter mönstret blir ifrågasatta.

Efter paus dominerar teman kring svenskhet och om kunskap kontra flum. Scenerna hos rektorns expedition där den ryska läraren Olga blir inkallad på medarbetarsamtal och får kritik för att hon vill förmedla kunskap till elever är sanslöst rolig, men samtidigt tankeväckande.

Mest av tycker jag att föreställningen handlar om hur viktigt det är att försöka se saker ur olika perspektiv och att kunna lyssna och inte alltid behöva trycka ned någon som tycker eller tänker annorlunda. Att vi faktiskt kan lära oss något av att lyssna på den som vågar kritisera den allmänna uppfattningen. Och detta framfört i en av roligaste föreställningarna på länge.