8/3 2025
Kungsbacka Teater
Jag har sannolikt hört Mariam Wallentin på radion och minns med välbehag Wildbirds & Peacedrums från Skeppsholmen för cirka femton år sedan. Det är ju duon sångerskan och låtskrivaren driver tillsammans med sin make, trumslagaren Andreas Werlin (Tonbruket). Båda ingår dessutom i olika upplagor av Fire Ochestra. Men måste erkänna att jag först nu i och med denna inbjudan introducerades för hennes projekt Mariam The Believer, som i helgen i Kungsbacka avslutade en turné vars syfte var att lansera nya albumet Breathing Techniques.
Konstaterar en glädje över att jag fick möjligheten att upptäcka för mig ny musik när jag nu hade tid och lust att chansa. Bandet/ projektet Wallentin drog igång 2012 har tidigare släppt två album plus ep. Hon beskrivs som En Alice Coltrane för vår tid, änkan som blev berömd i egenskap av utforskande harpist, pianist, sångare plus något av en andlig ledare. Konsertarrangören informerar om att artisten jobbat med andra experimenterande band, medverkat i opera av noisemusikern Ben Frost och sjungit med Feist. Enligt Wikipedia finns hon på skivor med bland andra Lykke Li, Deportees, Anders Jormin, The Skull Defekts samt Lisa Ullén. Vidare berättas att hon jobbat med körer, stråkensembler och symfoniorkestrar. Hon har en pågående serie av utgivningar i ep-format och driver skivbolag. Av inkasserade utmärkelser kan framhållas Manifest-pris och Jazzkatten.
På scen i Kungsbacka under halvannan timme utan paus flankeras artisten av en könsblandad kvintett. Förutom självskrivne Andreas Werlin bakom trumsetet syns Alex Zethson synthar/ flygel, Stina Hellberg Agback på harpa, Samuel Runsteen på violin/ viola da gamba samt cellisten Leo Svensson. Ett par av dem är tydligen vikarier, finns inte med på senaste fullängdaren. Anton Sundell rattade ljudet med ackuratess och han är tillika den som spelade in aktuella skivan. Att jag inte lyckades bättre med mina bilder får skyllas på oförmåga och lagom diskret, fast ändå högst märkbar ljusshow med skuggiga sekvenser.
Låtarna sjungs som väntat på engelska. Titlar presenteras koncist. Repertoaren visar sig spegla hela soloprojektet. Wallentin säger sig vara obekväm med att förklara på scen vad de handlar om, fast vi får veta att hon hellre ställer frågor än levererar definitiva påståenden. I förbigående anspelas på att publiken (som borde varit större även för musik som emellanåt kan klassas som smal) valt att ta sig till moderna och bekväma Kungsbacka Teater under internationella kvinnodagen. I sammanhanget nästan ironiskt att finalen i Mello avgjordes samma afton vilket omnämndes Snacka om skilda världar! Att den långbenta 42-åringen sjungit för Björk är knappast en tillfällighet. Bägge är förtjusta i och synnerligen duktiga på att blanda elektronik och suggestiva beats med stråkar och harpa. En annan betydligt mer närliggande referens är Papererwing, vars konsert häromåret på Storan blev största utropstecknet för skrivarkollegan Kai Martin.
Att jag inte tidigare lyssnat på Mariam The Believer beror nog till viss del på vilken musikalisk sfär jag oftast dragits till. Äger inte heller några skivor med Alice Coltrane. Vad beträffar artistens röst attraherar inte hennes främsta arbetsredskap på ett omedelbart vis, vilket antagligen inte heller är avsikten. Den framstår snarare som kraftfullt djärv, sökande med inslag av uppfordrande, poetisk lyskraft utan att bli esoterisk.
Fascineras av soundets skiftningar, faser där energin växlar. Ska Mariam The Believer ses som en extension av Wildbirds & Peacedrums? Musiken väcker onekligen ens intresse. Gillar dynamiken i arren, hur övergångar sker från utforskande slingor till sekvenser av beat med frapperande tyngd, i vilka trumslagare Werlin briljerar med uppbrutna eller pådrivande rytmer inte olikt Magnus Öströms patenterade teknik.. Basen härbärgerad i Zethsons klaviaturinstrument slår fräckt följe. Stråkinstrumenten och harpist kompletterar sinnrikt ljudbilden, ges ibland utrymme för features. Tycker dock att Stina Hellberg Agback borde fått mer plats, får för sällan färga soundet. Hon står för introt i ballad tidigt i konserten.
Den spännande artisten och hennes musiker tycks lika hemmastadda oavsett genre vilket publikvärdarna noterat. Alex Zethson sköter förtjänstfullt huvudansvaret för melodier. Harpan och framför allt de båda stråkinstrumenten tillför såväl rytmisk accentuering som harmonik i olikartade varianter. I en av låtarna på slutet levereras raffinerat ett längre solo på viola gamba av Samuel Runsteen.
Uppseendeväckande många titellåtar spelas och som final före extranummer framförs följdriktigt kompositionen Breathing Techniques En annan höjdpunkt var Love Makes Us Better. Ångrar som sagt inte för ett ögonblick tågresan till Kungsbacka och närvaron på denna kreativa tillställning, ett välorganiserat och berikande alternativ i skymundan för publikdragande akter. Borde kanske stannat när Miram Wallentin sympatiskt nog signerade efteråt. Skyndade mig istället till stationen för att ta mig till Unity i Göteborg. Kunde där njuta en trekvart av en fransk-svensk pianotrio av vilka jag kände till Viktor Nyberg och i ännu högre grad trumfavoriten Jonas Bäckman sedan tidigare.