Författare: Petra Rautiainen
Utgivningsdatum: 2024.08.28
Översättare: Marjut Hökfelt
Förlag: Norstedts
När jag gick i gymnasiet hade jag en biologiuppgift där jag skulle skriva en uppsats om valar. Tyvärr blev jag sjuk precis när det var dags att skriva. Jag minns hur jag halvligger i min tonårssäng och försöker få ihop en uppsats som åtminstone ska bli godkänd. Jag läser om valar. Jag tänker på valar, omtöcknad och dimmig i huvudet. Hur förvirrad jag än är, blir det tydligt för mig hur viktiga valarna är för ekosystemet.
Några veckor senare får jag reda på att jag fått högsta betyg på uppsatsen, trots att jag inte var i något vidare tillstånd när jag skrev den. Jag minns inte längre exakt vad jag skrev om valarna den gången, men sedan dess har jag känt en viss närhet till dem och deras öde.
Valar, olja, människor och deras sammanflätade existens är just vad Petra Rautiainens ”Havets minne” handlar om. Rautiainens roman påminner en aning om Sanna Samuelssons ”Mjölkat” från 2023. Båda romanerna är ärliga i sina skildringar av djuren – valen, kon – och deras relation till människan. I ”Havets minne” möts än en gång det naturliga och det artificiella, det sinnliga och det destruktiva: valen och oljan. Valen reduceras inte till en liten bild på WWF:s hemsida eller en ”Rädda valarna”-pin på jackan – den blir något personligt, något som, trots sin storlek, lyckas krypa in under karaktärernas hud. ”Havets minne” är ett manifest i medkänsla. Men medkänsla kommer inte alltid lätt. Ofta står mycket i vägen.
För ett par månader sedan satt jag vid middagsbordet med några koreaner som nämnde i förbifarten att de nyligen hade ätit valkött. Jag reagerade starkt, särskilt eftersom valjakt inte är lagligt i Korea. Jag hade alltid associerat Japan och Norge med valfångst, men inte Korea. Det är förbjudet att jaga val där, men om en val av misstag fastnar i ett fisknät blir det lagligt att sälja köttet. Därför är det inte ovanligt att valkött används vid förfädersriter.
Det fick mig att undra: om det finns en efterfrågan på valkött, hur vanligt är det egentligen att valar fångas av ”misstag”? Är en olyckshändelse alltid en olyckshändelse?
Vi lever i en värld där många liknande ”misstag” och ”olyckshändelser” sker. Hur vi hanterar vår samlevnad med naturen beror på en mängd faktorer. Faktum är att alla anpassar sig – och att många tvingas anpassa sig till sådant som är destruktivt. ”Havets minne” tar upp dessa frågor på ett både subtilt och djuptänkt sätt. Likt ”Mjölkat” väcker den tankar om hur även människan en gång i tiden var en del av havet, hur valen inte var det, hur våra öden korsas och möts någonstans i minnet – inte bara om valar, utan om vårt gemensamma öde.