Foto: Sören Vilks
Studie i mänskligt beteende
Av Lena Andersson
Dramatisering Sofia Fredén
Regi Sissela Kyle
Scenografi Erik Salvesen
Kostym Kersti Vitali Rudolfsson
Ljus Patrik Bogårdh
Mask Johanna Ruben
Medverkande Astrid Drettner, Isabelle Kyed, Siham Shurafa, Sofia Papadimitriou Ledarp, Annika Hallin, Alexej Antic, Jan Mybrand
Urpremiär 7 mars 2025 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern.
Vilken skrattfest. Så roligt och så träffsäkert och dråpligt. Oj vad jag skrattade. Det var nog inte en minut då jag inte skrattade eller log. Studie i mänskligt beteende bygger på Lena Anderssons bok med samma namn, som nominerades till Augustpriset 2023.
Skarpsynt skildrar lögner vanliga människor lurar sig själva med och strör omkring sig. Dubbelmoralen som finns i så många sammanhang blir synlig och oförmågan att se något ur olika perspektiv – allt det som gör att människor springer i flock utan att tänka eller vara ärliga. Visst, det går att skaka av sig det och mena att det är sådana människor är. Men för femhundra år sedan är det detta fenomen som gjorde att människor kunde flockas för att se på när häxor brändes på bål. Det är viktigt att vi i dagens Sverige vågar se vilka så kallade sanningar som inte får ifrågasättas. Se vad det är vi inte får tänka eller säga. Vad vi inte får ifrågasätta alls.
Vi får se två väninnor som är småbarnsmammor och som träffas på ett café för att övertyga varandra om hur duktiga mammor de är och att de är så lyckliga med sina liv. Snabbt går samtalet över till att bara om deras gemensamma väninna Matilda som inte har varken man eller barn. De två väninnorna tävlar om att hacka ned på Matilda som person och att hitta alla fel de kan på henne: riktigt skitsnack, helt enkelt, bakom ryggen. Detta hindrar förstås inte någon av dessa två väninnor att sedan själv träffa Matilda och umgås med henne och snacka skit om sin andra väninna.
Matilda är den enda karaktären på scen som talar sanning. Hon säger oftast precis som de är och väldigt klarsynt. Det gör bara att omgivningen tycker ännu sämre om henne och vrider det hon säger till att betyda något annat. Efter föreställningens paus dyker en annan form av sanningssägare upp. Men den här gången är det en person som inte söker förstå helheten och är helt oförmögen se saker ur olika synvinklar, tvärtom är hon tvärsäker på att hen har rätt i allt och hävdar det bestämt så ingen har en chans att eller vågar säga emot.
Att det fungerar så enormt bra beror förstås på manus men lika viktigt är det skådespelarna alla är duktiga. Ensemblen är otroligt samspelt, det är svårt att förstå att det är en premiär. Hela ensemblen är viktig men jag vill trots det ge en extra eloge till Isabelle Kyed som är en otrolig talang hon kan spela en självgod rektor eller en tonårig prao med samma trovärdighet och komik. Hon verkligen äger scenen när hon agerar.
Scenografin är smart. Handlingen flyter runt mellan olika situationer där karaktärer möts, som på café, en rektorsexpedition, på en bokklubb, i en sybehörsbutik, i en festlokal för att träffas tjugo år efter examen. På scenen är bord, stolar, soffa och bänk uppställda i olika grupper. Till och med utanför scenen, på sidorna, är två scen-stationer uppställda. Allt ger tillsammans känslan av hur allt flyter på, som livet ju gör.
Föreställningen innehåller flera små berättelse som ändå hör ihop, de olika karaktärerna flyter in i olika sammanhang. Den första delen dominerades av ett skärskådande av relationer mellan kvinnor och visar hur kvinnor kan tro att de stöttar varandra men sanningen är att de lika ofta motarbetar varandra och lurar varandra. Det blir så synligt att ofta bubblar en dubbelmoralen kvinnor som bryter mönstret blir ifrågasatta.
Efter paus dominerar teman kring svenskhet och om kunskap kontra flum. Scenerna hos rektorns expedition där den ryska läraren Olga blir inkallad på medarbetarsamtal och får kritik för att hon vill förmedla kunskap till elever är sanslöst rolig, men samtidigt tankeväckande.
Mest av tycker jag att föreställningen handlar om hur viktigt det är att försöka se saker ur olika perspektiv och att kunna lyssna och inte alltid behöva trycka ned någon som tycker eller tänker annorlunda. Att vi faktiskt kan lära oss något av att lyssna på den som vågar kritisera den allmänna uppfattningen. Och detta framfört i en av roligaste föreställningarna på länge.