Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Fart och fläkt i ”Hjältar på vift” salig blandning av nazister, danska frihetskämpar m fl på gamla försvarsön Kastellet.

by

(Här fås det riktigt dåliga nyheter om kriget i lokaltidningen, när vi befinner oss i år 1940, närmare bestämt den 9 april)

Hjältar på vift

Betyg: 4

Medverkande:

Ensemble: Agnes Distner, Alexander Isaksson, Annie Gryth, Bastian Mellberg, Cecilia “Cissi” Mattsson, Christoffer “Tage” Simebjär Tagesson, Edit Nilsson Tröst, Elin Persson, Emanuel Arnesson, Emil Johansson Rydne, Erik Ståhlberg, Gun Skogmyr, Hasse Blomkvist, Hugo Clarin, Iman Merzi, Inga-Lill Axelsson, Ivar Bejmar, Janne Johansson, Johan Jansson, Jonathan Holmström, Kai Nilsson, Karl Jansson, Karola Eriksson, Klara Dahlin, Lennart Jansson, Lina Håkansson, Linnéa Olsson, Lisbeth Johansson, Ludvig Bergman, Maja Andersson, Majken Karlsson, Mats Karlström, Moa Rolfsdotter, Molly Martinsson, Sally Jönsson, Sara Lönnvik, Siri Randsalu, Victor Johansson, William Petersson.

Regissör: Povel Andersson

Manusförfattare: Peter Bäckström

Scenograf, producent: Maja Andersson

Producent: Karl Jansson

Kapellmästare: Ludvig Bergman

Spelas: 4, 7, 8, 9, 11, 12, 14, 15, 17, 18, 23, 25, 28, 29, 30 juli och 1, 3, 4, 5 augusti.

I lördags första juli var det dags att ta båten från Karlshamn ut till Kastellet, den gamla försvarsön, som ligger mitt i inloppet till Karlshamns hamn, för ett teateräventyr i Karlshamnsserien den femte i ordningen. Regissören har före föreställningen låtit oss veta att man inte behöver ha sett de föregående för att hänga med i handlingen. Med det tar historien sin början i den lilla hamnstaden Karlshamn klockan 10:00 den 9 april 1940, dit har vi i ett huj färdats. Nyvaken kliver vår protagonist Gösta Nilsson ut i ett vårvintrigt Karlshamn. Han har klätt sig i noggrant planerade kläder, ätit sina två välplanerade mackor och kammat sig i uträknad mängd hårgelé efter dagens planerade vindprognoser. Oanades om det som är i görningen i våra grannländer Norge och Danmark som är på väg att bli militärt angripna av Nazityskland. Ja, denna variant på tidsresa funkar bra. Allt från kostym till musik och dans på scen hjälper till att göra 1940-talet levande där och då framför oss i publiken allt fint inramat på den intima scenen. I berättelsen får vi följa Gösta Nilsson (Karl Jansson) vars strukturerade liv slås i spillror när Tyskland invaderar både Danmark och Norge den 9 april och ödet vill inte bättre än att både viktiga krigsplaner, Statens informationsstyrelse, svenska nazister och kryddiga danska jäntor på flykt ja allt hamnar i hans väg och strular till tillvaron för honom.

Inte blir det heller bättre av att förvirrade men välmenande ”systern” Märta (Agnes Distner) försvinner i väg med ett minst sagt udda gäng som har lyckats med att rymma från ålderdomshemmet. Intrigerna i föreställningen tar ett tag att knytas samman till en sammanhängande berättelse, det ska tilläggas men ju längre föreställningen pågår, desto bättre blir det faktiskt. Ett tips är att bläddra genom det välskrivna programbladet, det ger en bättre förståelse för handlingen. Några av flera höjdpunkter är t ex scenerna från Karlshamns gamla stadsteater, under ledning av Sarah Gordon (Moa Rolfsdotter) och icke att förglömma den spännande upplösningen på Kastellet under löjtnant Nils Erikssons (Lennart Janssons) befäl. Scenerna med artisten Harry Swansson (Hans Blomqvist) bjuder också på mycket humor, något som vi i publiken uppskattade och ja visst skrattar man ordentligt. Och självklart publikfavoriten är karaktären Åke Gustavsson (Johan Jansson). Attt mycket tid har lagts på att få dans och koreografi sitta det märks tydligt eller vad sägs om ett kombinerat dans- och slagsmålsnummer. Vill du för några timmar åka tillbaka i tiden drygt 80-talet år, ta då chansen och se Hjältar på vift i den blekingska arkipelagen denna sommar.

Visskatt bedårande omformulerad – Thilini/ Erik/ Johan tolkar Cornelis

by

Utopia i Göteborg

29/6 2023

För några år sedan rekommenderades jag att lyssna på Thilini Guldbrand.. Det var en väninna och kollega till henne som tipsade i samband med utomhuskonsert där Thilini fanns i publiken, en kollega som samarbetar tätt med Erik Björksten. I egenskap av innovativ gitarrist har han, kuriöst nog, också jobbat med Thilini i tio år. Sedan jag lade tipset på minnet har jag kunnat skåda henne åtskilliga gånger när vi båda utgjort publik och en handfull gånger då 32-åringen från Göteborg själv stått på scen. Hon imponerar varje gång, äger scen med sin stora och nyanserade röst. Har då kunnat inkassera ljuvliga bevis för att hon musikaliskt står på två åtskilda ben. Dels de känslosvallande uttryck inom svepande termen ”black music” som rymmer – framför allt blues, soul och jazz. Dels låtar i svensk folkviseton och rent av skillingtryck. Utöver denna disparata inriktning har en drivkraft varit att lyfta fram kvinnor, ofta förbisedda pionjärer.

Och hur benet stadigt rotad i svenska myllan kan låta, illustreras kongenialt i projektet Cosmetisk Heesvijk, ett till lika delar vågat och varsamt visprogram av Thilini och Erik. I fjol släpptes en ypperlig cd med elva tolkningar i skiftande skrud inspelade live. Till Cornelis-aftonen på Utopia hade man dessutom anlitat Johan Bengtsson på kontrabas, som lirat med duon vid endast ett tillfälle tidigare. Innebar ökad frihet för Björksten att ägna sig åt att utvinna essensen i melodier när expert på rytmisk klangbotten finns till hands. Möjligheten att naturligt föra in dynamik ökar något en entusiastisk publik kan notera.. Nybildade trion botaniserar framgångsrikt i ett eget konstruerat akustiskt landskap, stundtals garnerat med diskreta elektroniska effekter genom Björkstens inkopplade pedaler. Utan att på något sätt förvanska originalen tillåter de sig en avspänd hållning.

foto A Styf

För kännedom kan meddelas att jag har sex skivor med Cornelis plus ståtliga tribut-dubbeln Den flygande holländaren och gedigna biografin av Oscar Hedlund, sett såväl dokumentärer som den engagerande biopic där norrmannen Hans-Erik Dyvik Husby glänste i titelrollen. Vidare kan informeras om att jag hört Cornelis live i Göteborgs Konserthus 1986 i anmärkningsvärt god form och sett ett vibrerande Cornelis-program som kyrkokonsert med Sarah och Georg Riedel.

Intima konserten på jazzkrogen över två set börjar utan några preludier, ingen presentation. Upptakten attackerar innerligt i vemodigt utformad folkviseton. Avlöses av fräsch version av Deidre´s samba. Första tre visorna samma låtordning som på skivan. Gitarrist Björksten anför på förväntat smakfullt och spännande manér, färgar kreativt genom att framhäva stämningen i texterna. Bengtssons basgångar förankrar förnämligt grunderna. Den utsökta interpretens arbetsredskap, syftar på hennes stämband, behärskas till fulländning. Intonation av absolut toppklass leder iblanf tankarna till Anna-Lotta Larsson. Thilini inte bara bär sångerna genom fullödiga betoningar och dramatisk frasering. Upprättar också en relation till oss åhörare, blir till ytterligare en avgörande faktor på pluskontot. Vi får bakgrund till Cornelis låtar vilka sätts in i ett upplysande sammanhang. Vår guide gillar att det fanns motsatta sidor hos Cornelis. Hård approach kontra sköra inslag, något som exemplifierades övertygande.

foto A Styf

Vad på scen sker draperas i en känsla av autenticitet , vilket entusiastisk publiken uppskattar. Apropå sättning bör påpekas att ackompanjerande ankaret kompletterar på inkännande körsång och agerar huvudsolist i Mördar-Anders, makabert alster vars innehåll gavs en uppdaterad, galghumoristisk betydelse. Thilini och Erik ansvarar gemensamt för låtarnas utformning. Föredömliga arr genererar precis de moment av närvaro man önskar sig utav livemusik. Blev förvisso överraskad flera gånger av avsaknad av outro, abrupta slut. Det doftar av blues och folkmusik med bitvis jazzig anstrykning. Innan Ångbåts blues framförs med snärtig rytmik berättas om umgänget språkgeniet hade med all star-sextetten Jazz Inc. vars samarbete kom på skiva 1979.

Vilka höjdpunkter bör särskilt framhållas? I ett program utan svackor utgår extra beröm till tolkningar av Polaren Per är kärlekskrank, melankoliska kärleksballaden Grimach om morgonen går direkt till hjärtat, Barkbrödslåten i valstakt som främst förknippas med Cornelis upptäckt Monica Törnell, Sjuttonde balladen (e. Taube) vars kvidande bluesformel söker sig i perfekt harmoni på duo i Ry Cooder-land, svängfesten i Ångbåts blues, Johan Bengtssons begåvade taktangiveri i Telegram till fullmånen, trions perfekt synkade groove i Rosenblad, Rosenblad, det loopade oberäkneliga beat som kryddar hit skriven för Tre Damer, paradoxala livsglädjen som rent melodiskt härskar i Hopplös blues och lanserandet av tenorbanjo i extranummer. För att bara nämna ett knippe alster som stack ut.

Extatisk stämning kulminerar i utdragen, final som förflyttar sig från rörande till väldans kul, genom alltmer uppspeedat tempo och publikmedverkan. Trion utan egna minnen av denne gigant gör honom definitivt rättvisa, han som i pressen kunde kallas både svenska visans förnyare och bus- och mysgubbe. Att texterna håller högsta klass behöver väl knappast påpekas?

Stående och välförtjänta ovationer för Emil och hans hyss i kubik i Lönneberga

by

(Emils många hyss i Lönneberga, här sitter han hjälplöst fast med huvudet i soppskålen..)

Emil i Lönneberga, Bellevueparken, Karlshamn, 2023

Ca två timmars föreställning inklusive paus

Betyg: 5

Medverkande:

Mårten Bring, ”Pecka” Gustafsson, Mattias Herbst, Anna Melander, Ann-Sofie Othén, Moa Petersson, Ola Rydberg, Elin Sandelius, Joakim Sundman, Linda Thureson och som IDA: Olivia Burgos Copcutt och EMIL: Elliott Rydberg

Dramatisering: Elin & Mats Sandelius
Musik: Georg Riedel & Fredrik Åkerblom
Sångtexter: Astrid Lindgren

Föreställningar:

29 juni t o m 5 augusti

En ljummen och skön kväll i slutet av juni begav jag mig till Bellevueparken i Karlshamn för att se premiären på Sandelius Kultur och Nöjes familjemusikal ”Emil i Lönneberga”. Det är så att Emils hyss nu firar 60 år sedan Astrid Lindgren först började ge ut bokserien om livet i Katthult, Lönneberga socken. Och det har filmatiserats om Emil och hans många hyss och satts upp på scen förut, hur skulle detta falla ut? Mycket väl, skulle det visa sig tämligen omgående när väl föreställningen började. Det var många yngre i publiken, och deras fokus kom snabbt att ligga på pojken Emil, som sprang från sin far Anton efter ett hyss. Snyggt att fånga uppmärksamheten så.

Det är en bra och tydlig kombination av scenkläder och en distinkt småländsk dialekt hos skådespelarna, som jag tycker, gav en tydlig koppling till Lindgrens beskrivning av byn och dess invånare. På scenen kunde man t ex se föremål som Emils täljda trägubbar efter alla besöken i Snickerboa. För det är inte bara att sätta upp en sådan föreställning utan den kräver sitt av den 12 stycken samlade ensemblen på scen och koreografin likaså. Flera av de berättelser från klassikern finns med i teatern. Ett av de första av Emils klassiska hyss som vi fick se, är när han helt sonika fastnar i soppskålen. Den scenen minns man ju väl. Men snåla pappa Anton kom ju trots allt billigt undan akutbesöket hos doktorn i Mariannelund, eller gjorde han egentligen det?

Även pigan Linas förtjusning för drängen Alfred är något som genomsyrar hela berättelsen på scen. Och inte ens efter en 20 minuters fikapaus verkar Linas förtjusning direkt ha runnit ut. Något som kanske inte Alfred är helt entusiastisk för. Både Lina som spelas av Anna Melander och Alfred som spelas av Joakim Sundman bjöd på flera bra solosånger och applåderna från publiken låg på en hög ljudnivå, och applådera vi fick mer än gärna göra X antal gånger. Folket från byn stod ofta för både sång och dans och trots den avskalade scenen visste man i publiken precis vart man hamnat, vare sig man befann sig i Snickerboa eller hos doktorn i Mariannelund. Lina som spelas av Anna Melander tog oss genom de skiftande årstiderna och händelserna i Lönneberga. Något som syntes i ändring av kläder och rekvisita på scen, det ger ett bra sammantaget intryck.

Pappa Anton och sonen Emils relation, som vi väl känner till, den sätter ton redan från första inledande scen. Även om Anton ofta är ordentligt arg på sonen Emil, så älskar mamma Alma som spelas av Linda Thureson alltid sin son, oavsett hur många hyss det än blir på en dag. Anton spelas av Ola Rydberg och Emil spelas av Elliot Rydberg, som är far och son i verkligheten också. Det ger det hela en speciell och bra touch till själva handlingen och skådespeleriet dem emellan.

Lugna systern Ida som spelas av Olivia Burgos Copcutt är en tydlig kontrast gentemot syskonet Emil, som alltid är i farten med sina upptåg. Men även oaktat detta faktum, så kan Ida få för sig att vara med på Emils hyss, t ex att bli upphissad i flaggstången. Det är också flera välkända karaktärer från klassikern vi fick se på scen. Så som t ex Krösa-Maja och Kommendoran som styrde och ställde i fattighuset (ja, vem minns inte henne?) som spelades av Elin Sandelius. Även en och en annan fattighjon, för så såg det ut då det begav sig när fattigdom skulle vårdas bort.

När föreställningen var till ända gav publiken en stående ovation i den ljumma och ljusa junikvällen och man kunde se många känslor från skådespelarna, som förtjänar att få stående ovationer för denna föreställning för hela familjen är mycket bra. Det är således bara att ta sig till Bellevueparken i Karlshamn denna sommar och med stor sannolikhet kommer ni att få vara med alltifrån stående ovationer och applåder och underhållande dråpligheter allt inramat i en föreställning väl i linje med Lindgrens bokserie. Ända fram till den 5 augusti går det att se Emils hyss i kubik i Lönneberga.

Filmrecension: The Pope´s Exorcist – tröttsam skräckfilm

by

The Pope´s Exorcist
Betyg 2
Svensk biopremiär 7 april 2023, online premiär 30 juni 2023
Regi Julius Avery

En skräckfilm om en fruktansvärt stark demon, som är självaste kungen i helvetet, som tar sig in i en liten pojke för att försöka ta sig vidare in i en av påvens närmaste präster. Denna exorcist-skräckfilm är inspirerad av berättelser av och om Vatikanens exorcist Fader Gabriele Amorth (som spelas av Oscarbelönade Russell Crowe). Berättelsen kommer ut Amorths arkiv där han berättar om fall han hanterat och detta fall var påfrestande, farligt och utmanande och avslöjar en konspiration som Vatikanen desperat försökt hålla hemlig.

Russel Crowe är en duktig skådespelare och filmen har sina poäng, bland annat när han Amorth ställs inför en undersökningskommission och han är tydlig med att av alla de fall han tillkallas för att hjälpa till extremt sällan verkligen handlar om onda andar som behöver drivas ut. Ofta är det mentala sjukdomar eller andra sjukdomar och då hänvisar han de drabbade vidare till läkare och/eller psykologer.

Men trots bra skådespelare och bra filmteknik är detta för mig ändå bara bara en skräckfilm som skruvas på alltför hög nivå.

Att det finns onda andar, eller demoner, och att de kan rent fysiskt skada människor – det är en tro eller uppfattning som finns inom vissa katolska rörelser och inom spiritism (som inte ska förväxlar med spiritualism). Inom spiritism liksom inom spiritualism tror man på att det finns medium som kan förmedla kommunikation med andar. Andar eller andevärldens, anses vara existensen av de människor och djur som avlidit. Inom spiritualismen tror man dock inte på existensen av sådana onda andar eller demoner. Inom spiritualismen menar man att andevärlden (existensen av andar) är ljus och vill människor väl – och inte kan eller vill skada människor.

Denna film handlar om Vatikanens exorcist Fader Gabriele Amorth som dog 2016. Alla inom katolska kyrkan tror ju inte på demoner av detta slag. Jag tycker det är en stor brist i filmen att den knappt tar upp att inte alla katoliker tror på demoner eller exotism. Filmens berättelse köper tyvärr tron på onda demoner rakt av. Den enda person som är kritisk mot och ifrågasätter existensen av onda andar som tar människor i besittning och skador människor framställs som löjeväckande.

Nej det är klart att en film, speciellt inom skräckfilm, behöver bygga på fakta eller vara realistisk, men i detta fall är det så uppenbart skapat bara för att skrämmas som underhållning. Det var rätt tröttsamt att orka se klart filmen.

Recension av tv-serie: The Witcher säsong 3 – bättre än de tidigare två säsongerna

by

The Witcher säsong 3
Betyg 3
Volym 1 av säsong 3 (fem avsnitt) har premiär på Netflix 29 juni 2023. Volym 2 kommer 27 juli.

The Witcher utspelas i en fantasivärld med magiker, demoner, häxkarlar, alver och dvärgar plus människor. Denna värld är inte så olika vår vår. Det vimlar av intriger och maktspel. Det är både seriens styrka och svaghet. Det är många allianser och många viljor och många karaktärer inblandade och det kan nästan vara svårt att hänga med i svängarna. Vem är vem och varför?

I denna tredje säsong träffar vi, förstås, på Geralt, häxkarlen, och hans skyddsling Ciri. Yennefer dyker upp och barden Riddarsporre. Intriger och mörka krafter och krigets vindar blåser över kontinenten.

Visst är den spännande ibland och emellanåt några överraskande vändningar men samtidigt är mycket som ett tv-spel där man vet att Geralt vinner alla slagsmål han hamnar i. Men denna säsong tar ändå ett kliv upp. De två tidigare säsongerna tyckte jag sämre om. Denna säsong är ett steg uppåt. På vissa sätt är The Witcher en serie som har en del gemensamt med Game of Thrones, som också genom en fantasivärld skildrar mänskligt beteende och maktgalenhet. Men sådan kultserie som Game of Thrones är det blir The Witcher aldrig. Ett skäl är att det är för mycket klyschor i The Witcher, lite för förutsägbart och lite för få överraskande vändningar, för lite utveckling av karaktärer och för sockersöta kvinnliga hjältar.

Ett litet minus får Netflix för att de väljer att släppa de sista avsnitten i denna säsong en månad efter att dessa första fem avsnitt släpps. Alltid negativt med avslut som inte är avslut.