Utopia i Göteborg
29/6 2023
För några år sedan rekommenderades jag att lyssna på Thilini Guldbrand.. Det var en väninna och kollega till henne som tipsade i samband med utomhuskonsert där Thilini fanns i publiken, en kollega som samarbetar tätt med Erik Björksten. I egenskap av innovativ gitarrist har han, kuriöst nog, också jobbat med Thilini i tio år. Sedan jag lade tipset på minnet har jag kunnat skåda henne åtskilliga gånger när vi båda utgjort publik och en handfull gånger då 32-åringen från Göteborg själv stått på scen. Hon imponerar varje gång, äger scen med sin stora och nyanserade röst. Har då kunnat inkassera ljuvliga bevis för att hon musikaliskt står på två åtskilda ben. Dels de känslosvallande uttryck inom svepande termen ”black music” som rymmer – framför allt blues, soul och jazz. Dels låtar i svensk folkviseton och rent av skillingtryck. Utöver denna disparata inriktning har en drivkraft varit att lyfta fram kvinnor, ofta förbisedda pionjärer.
Och hur benet stadigt rotad i svenska myllan kan låta, illustreras kongenialt i projektet Cosmetisk Heesvijk, ett till lika delar vågat och varsamt visprogram av Thilini och Erik. I fjol släpptes en ypperlig cd med elva tolkningar i skiftande skrud inspelade live. Till Cornelis-aftonen på Utopia hade man dessutom anlitat Johan Bengtsson på kontrabas, som lirat med duon vid endast ett tillfälle tidigare. Innebar ökad frihet för Björksten att ägna sig åt att utvinna essensen i melodier när expert på rytmisk klangbotten finns till hands. Möjligheten att naturligt föra in dynamik ökar något en entusiastisk publik kan notera.. Nybildade trion botaniserar framgångsrikt i ett eget konstruerat akustiskt landskap, stundtals garnerat med diskreta elektroniska effekter genom Björkstens inkopplade pedaler. Utan att på något sätt förvanska originalen tillåter de sig en avspänd hållning.
För kännedom kan meddelas att jag har sex skivor med Cornelis plus ståtliga tribut-dubbeln Den flygande holländaren och gedigna biografin av Oscar Hedlund, sett såväl dokumentärer som den engagerande biopic där norrmannen Hans-Erik Dyvik Husby glänste i titelrollen. Vidare kan informeras om att jag hört Cornelis live i Göteborgs Konserthus 1986 i anmärkningsvärt god form och sett ett vibrerande Cornelis-program som kyrkokonsert med Sarah och Georg Riedel.
Intima konserten på jazzkrogen över två set börjar utan några preludier, ingen presentation. Upptakten attackerar innerligt i vemodigt utformad folkviseton. Avlöses av fräsch version av Deidre´s samba. Första tre visorna samma låtordning som på skivan. Gitarrist Björksten anför på förväntat smakfullt och spännande manér, färgar kreativt genom att framhäva stämningen i texterna. Bengtssons basgångar förankrar förnämligt grunderna. Den utsökta interpretens arbetsredskap, syftar på hennes stämband, behärskas till fulländning. Intonation av absolut toppklass leder iblanf tankarna till Anna-Lotta Larsson. Thilini inte bara bär sångerna genom fullödiga betoningar och dramatisk frasering. Upprättar också en relation till oss åhörare, blir till ytterligare en avgörande faktor på pluskontot. Vi får bakgrund till Cornelis låtar vilka sätts in i ett upplysande sammanhang. Vår guide gillar att det fanns motsatta sidor hos Cornelis. Hård approach kontra sköra inslag, något som exemplifierades övertygande.
Vad på scen sker draperas i en känsla av autenticitet , vilket entusiastisk publiken uppskattar. Apropå sättning bör påpekas att ackompanjerande ankaret kompletterar på inkännande körsång och agerar huvudsolist i Mördar-Anders, makabert alster vars innehåll gavs en uppdaterad, galghumoristisk betydelse. Thilini och Erik ansvarar gemensamt för låtarnas utformning. Föredömliga arr genererar precis de moment av närvaro man önskar sig utav livemusik. Blev förvisso överraskad flera gånger av avsaknad av outro, abrupta slut. Det doftar av blues och folkmusik med bitvis jazzig anstrykning. Innan Ångbåts blues framförs med snärtig rytmik berättas om umgänget språkgeniet hade med all star-sextetten Jazz Inc. vars samarbete kom på skiva 1979.
Vilka höjdpunkter bör särskilt framhållas? I ett program utan svackor utgår extra beröm till tolkningar av Polaren Per är kärlekskrank, melankoliska kärleksballaden Grimach om morgonen går direkt till hjärtat, Barkbrödslåten i valstakt som främst förknippas med Cornelis upptäckt Monica Törnell, Sjuttonde balladen (e. Taube) vars kvidande bluesformel söker sig i perfekt harmoni på duo i Ry Cooder-land, svängfesten i Ångbåts blues, Johan Bengtssons begåvade taktangiveri i Telegram till fullmånen, trions perfekt synkade groove i Rosenblad, Rosenblad, det loopade oberäkneliga beat som kryddar hit skriven för Tre Damer, paradoxala livsglädjen som rent melodiskt härskar i Hopplös blues och lanserandet av tenorbanjo i extranummer. För att bara nämna ett knippe alster som stack ut.
Extatisk stämning kulminerar i utdragen, final som förflyttar sig från rörande till väldans kul, genom alltmer uppspeedat tempo och publikmedverkan. Trion utan egna minnen av denne gigant gör honom definitivt rättvisa, han som i pressen kunde kallas både svenska visans förnyare och bus- och mysgubbe. Att texterna håller högsta klass behöver väl knappast påpekas?
