Recension

Kinds of Kindness
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 juni 2024
Regi Yorgos Lanthimos

Trots att Yorgos Lanthimos och Emma Stone har skapat magi med The Favourite och Poor Things, filmer som kan klassas som två av de absoluta bästa filmupplevelserna de senaste åren, fanns det en viss skepsis från undertecknad att göra ett så tidigt återbesök på biograferna. Euforin och chocken efter Poor Things har knappt lagt sig, trots att nästan ett halvt år passerat. Därför tycktes ytterligare ett projekt så pass nära inpå närmast förhastat – nästintill cyniskt. Men oron visar sig mestadels vara obefogad, för även om Kinds Of Kindness inte når upp till samma stratosfär som Lanthimos tidigare projekt så är det fortfarande ett stycke imponerade film.

Ett antal regissörer som gärna skrivs in i historieböcker och facklitteratur har nära till det som kan kategoriseras som det karnevaliska och groteska. En plats där det fullkomligt absurda, vulgära och ytterst tveksamma möts och frodas. David Cronenberg, John Waters och i viss mån Guillermo Del Toro verkar alla inom denna tradition. Lanthimos filmskapande kan i mångt och mycket ses som en tangent för detta diaboliska vansinne. Alltifrån det bisarra bildspråket till det än mer ohämmade innehållet önskar skapa en surrealism och drömvärld som hanterar dramatik med stort allvar men också innehåller kolsvart ironi och humor.

Där föregående två projekt känts som syskon med ytterst säreget utseende och minst lika distinkt berättande, påminner Kinds Of Kindness snarare om de tillfällen då mästerregissörer önskar att skapa en sorts filmisk essä där inspirationskällorna hyllas och lyfts fram. Lanthimos är förvisso ingen främling till – aningen, mer naturtrogna och dämpade projekt vad gäller det utseende- och innehållsmässiga, men aldrig tidigare har vördnaden för David Lynch och Stanley Kubrik varit såhär pass påtaglig. I mångt och mycket känns hela filmen som en sorts spirituell uppföljare till Lynch Mullholland Drive, en film som kastade sig mellan spänning, hårda livsöden och rena skräckmoment.

Kinds Of Kindness bär på ett ohyggligt obehag, det sätt Lanthimos bygger spänning och låter vardagliga miljöer kännas som skräckkabinett är som hämtat ur The Shining. Det finns ett långsamt krypande och fantastiskt påträngande sätt som filmen avancerar. Att låta filmen utspela sig i betydligt mer realistisk miljö bidrar till denna effektiva känsla av olust, detta då Lanthimos fortfarande har nära till det bisarra, osannolika och rent ut skruvade.

Filmens inledning som påminner om en snillrik thriller, är så pass intensiv och fascinerande att det ännu en gång verkar som om att vi har något extraordinärt att vänta. Men hur skickligt det än må vara då det kommer till utförandet så finns det ett överhängande problem som inte går att undgå. I ett försök att tänja på de strukturella gränserna och maximera sina skådespelare till fullo väljer Lanthimos denna gång att inte bara göra en – utan tre filmer i en. Vad vi får är tre separata berättelser med övergripande tematik, med olika karaktärer som spelas av samma aktörer. Det hela är ytterst vågat men långtifrån lika lyckat som man kunde hoppats. Där den första episoden är snillrik börjar filmen att tappa orken då den träder in i sin mellanakt och tvingas att nollställa precis allt. Förutom att den utomordentliga uppbyggnaden och intensiteten kastas ut genom fönstret blir det tydligt att Lanthimos och hans författarkollega Efthimis Filippou gapar efter allt för mycket. Förvisso får vi tre episoder som alla berättar unika och minst lika groteska sagor, men vitala saker som karaktärer och övergripande substans blir otroligt drabbat av dessa ambitioner.

Jesse Plemons som gått från klarhet till klarhet är fullkomligt lysande i filmens första del men trampar mest vatten i de andra två. Sedan har vi Emma Stone, en skådespelare som endast kan jämföras med sig själv och som skulle kunna få en text av Horace Engdahl att framstå dräglig. Efter att ha knäckt ryggraden på alla sin kollegor genom sin insats i Poor Things är förväntningarna enorma, men det material Stone får att jobba med här är på sin höjd dugligt. Det känns som ett slöseri med resurser att nyttja en skådespelare av denna magnitud till karaktärer som mestadels är platta och saknar det oceaniska djup som fanns i Bella Baxter från Poor Things.

Filmens ohyggliga speltid på nästan tre timmar gör det inte heller mycket lättare då de sista två segmenten känns utdragna och långt ifrån så tighta som de skulle behöva vara. Men även en Yorgos Lanthimos-film med stora brister är en upplevelse av oerhört hög klass. Det går inte att undkomma det faktum att vi har att göra med en regissör som besitter en berättarteknik som endast kan stämplas som genialisk, då kan man ha överseende med en och annan skönhetsfläck.

Dumma Mej
Betyg 2
Svensk biopremiär 3 juli 2024
Regi Chris Renaud, Patrick Delage

Den förekommande idén att uppföljare endast kan vara bleka kopior i jämförelse med sina föregångare är en seglivad myt. Givetvis finns det filmserier som hade mått bra av att aldrig kunna stoltsera med mycket mer än ett inslag. Men många gånger om tillåter uppföljare filmskapare att förfina sitt hantverk och hitta nya sätt att ta sig an bekant material. Se bara till George Miller och dennes senaste Mad Max-filmer, Fury Road och Furiosa, som mer eller var perfekta inkarnationer vad gäller att förverkliga den ursprungliga visionen från 1979.

Och om en månad kommer även Pixars kassasuccé Insidan ut 2 till svenska biografer, en film som trots en långt ifrån originell berättelse ändå lyckas begeistra tittaren. Därmed finns ytterst få ursäkter för den buttre Gru och hans gula hantlangare. Även om det bara är två år sedan vi fick se Minioner: Berättelsen Om Gru, är det hela sju år sedan Dumma Mej 3, en ansenlig tid som borde möjliggjort stora doser inspiration och uppfinningsrikedom. Och då Illumination bjöd på en otrolig visuell resa med Super Mario Bros Filmen är förhoppningen att den fjärde delen skall kunna visa på kreativt mod.

Men allt det där visar sig vara förlorat, det finns en stor ironi kring det faktum att ett antal sekvenser klamrar sig fast vid diverse – designmässigt, hysteriska fordon. Än mer beklämmande blir det i en sekvens då ett av dessa muskedunder får akut soppatorsk, för inget kunde vara mer passande vad gäller att beskriva Dumma Mej 4.

Serien må ha skördat enorma ekonomiska framgångar och få kan nog ha undgått att någon gång ha exponerats för de gula lustigkurrarna kallade minioner. Trots det har Dumma Mej aldrig uppnått samma bejublade eller omhuldade status som andra framgångsrika animerade filmserier. Istället ter sig framgångarna snarare som ett resultat av ett besinningslöst bombardemang av effektiv marknadsföring och en oupphörlig mängd projekt som exponerar varumärket för allmänheten.
Där andra långtgående filmserier – som också kan kategoriseras som rena varumärken, fortfarande har potens och vitalitet, har Dumma Mej nu trätt in i ålderns höst.

De vanligtvis gapiga, fartfyllda och fåniga påhittigheterna må vara kvar men är numera så pass trötta, slitna och dammiga att man endast kan skaka på huvudet. Filmens regissörsduo, veteranen Chris Renaud och den betydligt mer oerfarne Patrick Delage, är i teorin intressanta då Renaud har vana från både den första och andra filmen, medan Delage är ny i spelet, något som borde innebära nya och handlingskraftiga tag. Så blir dock inte fallet då ingen av dem verkar det minsta intresserad eller road av projektet. De galna upptågen och det hurtiga tempot framstår endast som en falsk och desperat fernissa som endast önskar dölja hur totalt substanslös filmen är.

Istället för att kännas som en proper uppföljare med bastanta händelser samt rejäla kliv framåt, liknar detta något av de multum av urvattnade animerade tv-serier som bygger på älskade biofilmer – se Draktränaren. Det är en fullkomligt menlös berättelse som endast trampar vatten där allting kulminerar i menlösa sidospår som åsidosätter flera av de mer populära karaktärerna. Inte ens då filmen hittar komiska anslagspunkter, som ett snuskigt privilegierat par i en minst lika snofsig förort, blir det något annat än krampaktiga försök till humor.

Desperationen blir bara mer och mer uppenbar desto längre eländet löper, i tron om att variation och kaos skall rädda dagen introduceras mer och mer larviga segment som endast rör till en redan osammanhängande film. Inte ens på ett tekniskt plan är filmen vidare intressant, efter färgexplosionen med de två rörmokarna är detta ett trist steg tillbaka med blek karaktärsdesign, trista miljöer och ytterst vardaglig presentation.

Renaud och Delage försök att hålla skenet uppe som om allt är under kontroll blir snart plågsamt. För inga trollkonster på planeten kan dölja det faktum att spelet är över. Dumma Mej 4 signalerar att nästa anhalt för filmserien är begravningsbyrån, såvida konkret nytänkande inte kan infinna sig med osannolik fart inför nästa del.