Titel: Svenska asiater; Antiasiatisk rasism och framväxten av en ny minoritet
Författare: Tobias Hübinette
Förlag: Verbal förlag
ISBN: 978-91-89524-73-6
Utgiven: 2024.05.24
Det är skolavslutning. Jag ska ta studenten. Alla tjejer har på sig vita klänningar, alla killar har kostym på sig. Vi samlas tidigt för att dricka bubbel och umgås. Ett par timmar in på dagen börjar vi spela charader. Det är sommar och det är varmt. Stämningen är fin. Då händer det. Min grupp får en vit lapp som det står ”kines” på. Jag står mållös, för jag har ingen aning hur man skulle kunna visa en kines med sin kropp. Jag förstår inte ens varför ordet ”kines” skulle vara med i en charadlek. En person i gruppen föreslår att dra i sina ögon. Jag protesterar. Personen i fråga undrar om jag har ett annat förslag på hur man visar en ”kines”? Hen håller med mig om att det är rasistiskt, men kommer inte på något annat sätt. Jag försöker protestera vidare men överröstas av gruppen som vill vinna charadleken. En i gruppen drar sina ögon bakåt och alla skriker ”kines” och det blir det otrevligaste minnet från min skolavslutning. Minnet har etsat sig fast, och jag undrar fortfarande varför den där dumma lappen ens skulle behöva vara där.
Detta är bara ett av de tiotals otrevliga rasistiska episoder som etsat sig fast i mitt minne, och som återspelats i mitt huvud medan jag läste Tobias Hübinettes Svenska asiater; Antiasiatisk rasism och framväxten av en ny minoritet. Förutom minnen har jag även lyckats få otrevliga upplevelser medan jag läste boken. Ett av dem är när jag blev intresserad av Nam Lindbergs radiodokumentär Nyfiken på gul. ”Mamma kines, pappa japan” (2007) som nämns i denna studie och googlade titeln bara för att bli bombarderad av massa förslag på tik tok inlägg med taggen ”mamma kines, pappa japan, stackars barn”. Jag vågade inte öppna inläggen.
Tobias Hübinettes nya studie Svenska asiater är en studie av asiaters erfarenheter av antiasiatisk rasism och av asiaters plats i det nya mångfaldspräglade och genomsegregerade Sverige. Hübinette har i denna studie samlat ett otroligt stort antal texter skrivna av svenska asiater som han sedan analyserat och delat upp i fyra kapitel – kapitel 2 som handlar om antiasiatisk rasism i Sverige, kapitel 3 som berör den svenska gulinghumorn, kapitel 4 som behandlar könade föreställningar om asiater och det femte avslutande kapitlet som handlar om asiaternas plats i det nya Sverige. Mot bakgrund av resultaten av det senaste EU-valet och den växande främlingsfientlighet som råder var denna studie särskilt smärtsam att läsa (och jag är inte ens kapabel till att uppleva de här upplevelserna i första hand).
Först och främst är denna bok mycket viktig i och med att asiater fortfarande är närmast osynliga i ett svenskt forskningssammanhang: enligt Hübinette har det tidigare inte existerat någon studie om den svenska antirasistiska rasismen, inte heller någon historik över den asiatiska invandringen till Sverige eller ens någon publikation om den asiatiska minoriteten i Sverige. Enligt Hübinette håller en svensk asiatisk minoritet på att växa fram, och sorgligt nog – men i och för sig inte särskilt förvånansvärt – är det antiasiatisk rasism som får alla de olika subkategorier av asiater att knytas samman.
Hübinette låter en stor del av materialet tala sig för själv. Samtidigt är det endast en bråkdel av svenska asiater som nämns i materialet. Främst är det de adopterade som dominerar. Hübinette berättar att han inte hittat någon person i någon text som har ursprung i Brunei, Nordkorea eller Östtimor. Förhoppningsvis kommer det i framtiden att även finnas material skrivet av upphovspersoner med exempelvis bakgrunder från Södra Asien (exempelvis Indien) eller centrala Asien (Uzbekistan, Tadjikistan och så vidare) – grupper som överhuvudtaget inte nämnts i studien. I och med att den sistnämnda kategorin som världsdel till stor del var en del av Sovjetunionen fram tills det tidigare 90-talet är det kanske inte särskilt konstigt att gruppen är underrepresenterad i forskningssammanhang, men förhoppningsvis kommer det inte alltid att vara så.
Avslutningsvis vill jag bara säga att trots att jag själv inte vet eller ens kan veta hur det är att gå ut och bli behandlat som ingenting annat än en stereotyp, en karikatyr eller ett skämt vill jag inte leva i ett samhälle där just denna sorts behandling är vardag för en minoritet som utgör så många som 241 000 människor. Jag vill inte att detta är vardag för någon. Medan rasism mot andra grupper uppmärksammats en hel del har asiater länge ignorerats, och många har kallats för ”finkänsliga” när de protesterat mot den rasism de upplevt. Hübinette har i denna studie samlat stora mängder av material som tillsammans blir en mycket betydelsefull protest mot någonting som inte borde föregå.
Låt oss avsluta med ännu en episod:
Jag äter middag med ett par bekanta. En man i sextioårsåldern frågar mig om jag är försiktig med mitt sockerintag, om jag kollar på ingridienslistorna på de koreanska varor jag köper när jag är i Sydkorea. Ja, det gör jag, svarar jag. Då ifrågasätter han mig, han undrar om jag ens vet hur man säger socker på koreanska. Ja, det gör jag, svarar jag. Han vill veta hur man säger socker på koreanska. Sol-tang (설탕), svarar jag. Då säger han: nä, sådär låter det väl inte. Först förstår jag inte vad han menar. Det tar mig ett tag att förstå att han förväntade att jag skulle säger något i stil med ”tjing-tjong”. Suck.
