• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

På sin andra skiva försöker The Wombats återuppfinna sig själva – en recension av This Modern Glitch

25 april, 2011 by Jonatan Södergren

Artist: The Wombats
Titel: This Modern Glitch
Betyg: 3
Utgivningsdatum: 27 april 2011

Punkestetiken från den fyra år gamla debutskivan har ersatts med syntar men deras charm är fortfarabde intakt. Du behöver bara lyssna i några sekunder för att inse att The Wombats (du kan läsa vår intervju med bandet här) inte har förändrats på djupet, vilket inger en viss trygghet.

This Modern Glitch är visserligen mer genomarbetad, och stundtals mer allvarlig, än sin föregångare men i slutändan glädjer jag mig åt att de inte försummat det som en gång i tiden gjorde dem berömda – känslan för refränger och texter som oftast kommer i form av halvt obskyra anekdoter – därför tror jag att The Wombats kommer kunna behålla sina gamla fans samtidigt som de vinner över en ny publik.

Även om Spotify-generationen knappast lyssnar på hela album längre tycker jag det vore ett misstag att inte lägga till åtminstone Tokyo (Vampires and Wolves), Jump Into the Fog och Techno Fan i sin spellista.

Bästa spår: Jump Into the Fog

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: Jump Into the Fog, The Wombats, This Modern Glitch

Tranströmerska insektsamlingen från Runmarö – en bit i en poets puzzel

25 april, 2011 by Rosemari Södergren

En stor poet kan hantera ord med stor noggrannhet och har en mästares känsla för skiftningar i ord, med exakthet väljer en poet varje ord i en dikt. För en poet finns inte någon insekt, de är guldsteklar eller nätvingar eller nattsländor eller solitära getingar eller trollsländor eller kackerlackor eller skinnbaggar eller grävsteklar eller …

Det slår mig när jag läser det lilla häften Tranströmerska insektsamlingen från Runmarö. Häftet är exklusivt, utgivet på Bonniers i endast 1.000 exemplar. Författaren, Fredrik Sjöberg, är insektssamlare, entomolog. Han är vän till Tomas Tranströmer, som också samlar insekter eller åtminstone gjorde med stort engagemang när han var yngre. De träffas med sina familjer och pratar om sina samlingar, men det dröjer många år innan Fredrik Sjöberg slutligen får se Tranströmers samling.

En insektssamling säger väldigt mycket mer än hur insekten ser ut. Om en insekt överhuvudtaget går att hitta inom ett område, det säger något om vilka växter som finns där just då. Det kan säga något om vilka industrier och vilka utsläpp som finns där. Genom det lilla, en liten insekt, kan mycket berättas. Det är som poesi.

Tomas Tranströmer fyllde 80 år 15 april 2011 – vilket uppmärksammats stort i de flesta större medier. Av alla fina artiklar om honom har nog ingen sagt mig så mycket om vad en bra poet är som detta lilla häfte. Dessutom är häftet så vackert, med ett hårdare papper med en svag ton av gult som ger en känsla av en mycket gammal bok i ett hemligt bibliotek med underbara bokskatter.

Tranströmerska insektsamlingen från Runmarö
Författare: Fredrik Sjöberg
ISBN: 9789100126292
Förlag: Albert Bonniers förlag

Relaterat:

Omedelbart tillgänglig men ändå gåtfull. Varifrån kommer alla bilderna i Tomas Tranströmers poesi? Nathan Shachar läser ett angenämt och intressant porträtt över diktaren som i dagarna fyller 80, skriver DN om Shachars bok.

Mer relaterat: Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om Tomas Tranströmer, insektssamling, poesi, entomologi

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: entomologi, insektssamling, Poesi, Tomas Tranströmer

Från föreställningen av Shen Yun – kinesisk dans och musik på Cirkus

24 april, 2011 by Rosemari Södergren


Shen Yun Performing Arts är baserat i New York. Det grundades 2006 och ger varje år en ny föreställning. De flesta dansarna är av kinesisk härkomst men uppväxta i väst.

I en tidning som delades ut före föreställningen, utgiven av organisationen bakom föreställningen läser jag:
Tack vare att kompositörer och koreografer befinner sig utanför Kina har de friheten att återuppliva kinesiska traditioner, vilket tyvärr inte går i dagens Kina.

Föreställningen är enormt färgsprakande med skickliga dansare. Kinesisk dans har både balett och mer kampsportsbetonade delar och akrobatik och volter i sig. Tillsammans med musiken som bygger på samverkan mellan klassiska västerländska instrument och klassiska kinesiska instrument byggs berättelser upp ur kinesisk historia. Ofta har berättelserna ett budskap också, om kinesisk syn på moral och etik.

Det var lite annorlunda att gå på en dansföreställning hemma i Stockholm där en stor del av publiken var kinesisk. Föreställningen hade en värd och en värdinna som presenterade varje nummer. Värdinnan var kinesiska som berättade på svenska och värden var en amerikan, Leeshai Leemish, som berättade på kinesiska. Fast han kunde svenska också, visade det sig.

Några av numren gillade jag jättemycket, som dansnumret från den mongoliska slätten. Ryttare skapar en bild av upplyftande styrka när de galopperar fram under den blå himlen. Utsträckta, böljande armrörelser påminner om flygande örnar, samtidigt som kraftfulla steg uttrycker en stolt elegans. Dansarna framkallar storslagna bilder av Mongoliets otämjda vildmark.

Men sedan var det några nummer som handlar om hur Falun Gongs anhängare förföljs i Kina. Det är smart av dem att använda sin dansföreställning för att föra fram sin situation. Så långt är jag med. Men när Falun Gong i några nummer presenteras som något gudomligt börjar det kännas som ett frälsningsmöte.

Till nästa års föreställning hoppas jag också på att få se mer jämställda roller. I föreställningen nu var kvinnorna bara väna och vackra och graciösa medan männen fick göra allt roligt, som att vara gud eller soldat, eller busig munkpojk eller fyllekaja till munkhjälte.

En höjdpunkt var att jag fick se Xiaochun Qi spela det kinesiska stråkinstrumentet erhu. Xiaochun Qi är en av de största erhu-virtuoserna. Erhu är ett av de mest populära traditionella kinesiska instrumenten och kan förmedla stor tragedi. Vare sig tempot är snabbt eller långsamt skapar erhun ett melankoliskt ljud som är både kvardröjande vackert och gripande.

Här har jag skrivit om föreställningen i Teatermagasinet.

Här är hemsidan för Shen Yun Performing Arts.

Läs även andra bloggares åsikter om Shen Yun, Kina, dans, Falun Gong

Arkiverad under: Recension Taggad som: Dans, Falun Gong, Kina, Shen Yun

1Q84 av Haruki Murakami, tankar och någon slags recension av första och andra boken

23 april, 2011 by Rosemari Södergren

Haruki Murakami har blivit en kultförfattare i västvärlden – och för den delen i Japan också. Hans böcker har sålt oerhört världen över och exempelvis romanen ”Norwegian Wood” har filmatiserats och släpptes på bio i våras. Nu har hans kanske allra mest omtalade bok släppts: ”1Q84”.
”1Q84” är en enda berättelse i tre volymer. De två första utkom i april i år, 2011.
När ”1Q84” släpptes i Japan sålde hela upplagan slut första dagen, och inom en månad hade den sålt i över en miljon exemplar.

Murakami är en mycket ojämn författare. Han skriver stundtals väldigt spännande, med fascinerande metaforer, men han blir ibland också övertydlig, tjatig, tar om samma saker. Hans böcker är ofta fartfyllda och spännande bitvis, men har också många delar som är sega, som känns mer som utkast och inte färdigförfattat.

Jag har nu läst de första två delarna av ”1Q84” och upplever att de är mer spännande är alla andra böcker jag läst av honom. Den handlar om två människors öden som löper parallellt: Aomame som är en trettioårig kvinna som är kampsportsinstruktör och yrkesmördare, fast hon tar bara uppdrag att mörda vidriga kvinnoförtryckande män. Tengo är lika gammal som henne och han är en matematiklärare som har ambitioner att skriva romaner. De två har träffats när de gick i småskolan, då gick de i samma klass.
Tengo får i uppdrag att skriva om en roman som är skriven av en 17-årig flicka. Berättelsen ”Luftpuppan” är en mystisk berättelse om en värld med två månar. Tengo liksom Aomame hamnar både i den världen, med två månar, en värld som är en slags parallellvärld till den vanliga världen. I den vanliga världen är det 1984 men i världen med två månar är det 1Q84.

Det finns en hel del mytiskt, mystiskt, fascinerande som Murakami lyfter på förlåten till och låter oss ana. Bara det att dra paralleller med 1984 ger ju upphov till ett sätt att tolka berättelsen.

Den kanske skummaste recension läste jag i DN, av Jonas Thente:

Men i denna – hittills – osmälta gryta av religion, metafysik och existentiella projektioner finner jag den häpnadsväckande kombinationen av buddism och keltisk – framför allt irländsk – ritualia och folktro. Irländarna hade förmodligen kallat little people för wee folk men menat ungefär samma sak. Fast bara ungefär, för vad Haruki Murakami har gjort är att skapa en helt ny mytologi av två gamla. Och han har vävt in dem i en ekande urban berättelse om alienation och rotlöshet.

Hur han kan få in buddismen i de första två böckerna, det är något jag skulle vilja höra honom utveckla. Jag är själv medlem i en buddistisk organisation sedan tjugo år tillbaka. Murakami är ovanligt västerländskt inriktad och ovanligt lite japansk för att ha blivit en världskänd japansk författare, eller bestsellerförfattare. Kanske är det för att han inte är så japansk som han slagit så internationellt?
Visst, det finns några korta passager i böckerna som kan sägas förmedla buddistiska tankar, men det är inte mycket. Eftersom jag läste Jonas Thentes recension innan jag började läsa de två första böckerna i berättelsen letade jag medvetet efter buddistiska passager i böckerna.

Nej, jag hittade inte särskilt mycket. Jag undrar om det är så att människor som inte själva är aktiva inom buddismen har en massa fördomar om vad buddism är och blandar ihop det med allt som är lita asiatiskt?

Fabian Kastner i Svenska Dagbladet skriver i sin recension:

Jag kan inte påstå att ”1Q84” är något mästerverk. Men jag gillar den. Den är spännande och underhållande, bitvis rent magisk. Som alla bra sagor väcker den förundran över tillvarons mysterium.

När jag läst ut den framåt småtimmarna går jag ut på gården och andas in nattluften. Jag kan inte låta bli att spana upp mot himlen. Där lyser förstås inte en endaste måne, eftersom det är en riktig skitnatt. Men ändå.

Malin the writer är liksom jag rätt skeptisk till en hel del i böckerna:

Det är inte jättespännande men jag vill ändå läsa vidare, inte för att jag direkt är nyfiken på vad som ska hända sen, utan mer på att jag väntar på att något riktigt stort ska hända överhuvudtaget. Det går lite långsamt, är lite segt. De första kapitlen var bra men sen blev det långa, långa, långa tråkiga dialoger. En person som pratar så länge att det passerar flera sidor.

En av Murakamis absoluta svagheter gör sig också ofta påmind i den här boken, och det är när han ska porträttera något erotiskt.
”Hur var Fukaeri klädd?”
”Klädd? I helt vanliga kläder. Jeans och en tunn, åtsittande tröja.”
”En som framhävde brösten?”
”Ja, nu när du säger det, så var det faktiskt så. Den framhävde hennes bröst väldigt snyggt. De såg ut som nybakade bullar.”

Jag tycker de första två böckerna var mer lättlästa och flöt på bättre än Murakamis andra böcker, men ändå känns det som att de i flera partier inte är färdigskrivna: de är för tjatiga, tar om samma saker och har inte de litterära kvaliteter som andra delar av berättelsen når upp till.

Här kan du provläsa ett avsnitt ur första boken.

1Q84 DEL 1 OCH 2
Haruki Murakami
Norstedts
Övers: Vibeke Emond
Första boken: ISBN: 9789113023083
Andra boken: ISBN: 9789113034577
Norstedts

Relaterat: Recension i Göteborgsposten och Boktoka

Läs även andra bloggares åsikter om Haruki Murakami, 1Q84, recension, Japan, bokrecension, böcker

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: 1Q84, Böcker, Bokrecension, Haruki Murakami, Japan, Recension

Kulturbloggen från Legendary voices of Jamaica 2011 tour, Congos & Abyssinians – på Göta Källare

21 april, 2011 by Redaktionen

Två legendariska rootsreggaeakter spelade på Göta källare på onsdagskvällen 20 april. Bägge hade sin storhetstid under 1970-talet och bägge hade varit splittrade under flera år innan de återförenades, till många fans stora glädje. Som sig bör vid den här typen av spelningar ligger tonvikten på material från storhetstiden, i det här fallet 70-talet, alltså över 30 år sedan. Förväntningarna blir därefter, det vill säga inte alltför höga.

Först ut är the Abyssinians som var en av de grupper som under det sena 1960-talet lade grunden för hur rootsreggaen skulle låta under det följande decenniet – skönsjungande röster med kompletterande stämmor till tung släpig musik. Och med texter som dröp av religiösa rastafari-referenser. Deras största hit var ’Satta massa gana’, en låt som har gjorts i ett stort antal versioner sedan dess.

Tre coola farbröder äntrar scen med scenkläder i en klass för sig. Vi har en gulgrön kaftan som skulle göra DiLeva avundsjuk, till det en matchande (nåja) röd stickad mössa. Coolaste snubben har en flygkaptensuniform med påsydda rastaflaggor på kavajen och en rejäl flygkaptenskepa. Komplettera det med tomteskägg och jag börjar tro att jag hallucinerar. Det här är allt annat än ett gäng gamla gubbar som rutinmässigt kör sina gamla låtar för nostalgins och pengarnas skull. Det är ett gäng som har kul på scen och lyckas sprida sin glädje till publiken. Man får några i främre raden att en och en ropa Ethiopians i mikrofonen. Rätt så surrealistiskt en vardagskväll i Sverige.

Musiken och sången är generellt bra även om det är ett par låtar som är mindre kul. Bästa låten är ’Peculiar number’ i en grym version. I likaledes grymma ’Meditation’ bjuds vi på några riktigt schyssta dansmoves . Konfrienciern försöker få oss att ropa Abyssinians i takt innan extranumret, omöjligt förstås men ganska komiskt. De kommer ändå tillbaka och kör ’Satta massa gana’ under stort jubel från publiken, en lång version som i andra halvan går över i dub och som avslutas med att flygkaptenen hittar ett par bongotrummor och drar iväg ett skönt bongotrumssolo. Ännu mer jubel. Hade kvällen slutat där hade nog de flesta varit ganska nöjda med en klart godkänd konsert och en hel del härliga syn- och hörsel-intryck som kommer att leva kvar länge.

Tillbaka i historien, till andra hälften av 1970-talet. Nu gör en annan vokalgrupp en av reggaens absoluta klassiker, albumet ’Heart of the Congos’. Gruppen var naturligtvis the Congos och skivan producerades av Lee Perry innan han – enligt myten – blev halvgalen och brände ner sin studio. Congos gjorde flera bra album innan de gick skilda vägar under det tidiga 80-talet. Om Abyssinians var coola så är Congos übercoola, om Abyssinians var energiska så är Congos elektriska. Fyra gubbar med karismatiske Cedric Myton i spetsen ger oss en högenergisk show, fylld med häftiga danser som jag knappast hade trott att få se av fyra män i svensk pensionärsålder. Cedric Myton måste vara en av de coolaste snubbar som stått på en svensk scen.

Tonvikten ligger som väntat på spår från ’Heart of the Congos’, bäst av dem är nog avlutningen med den mäktiga ’Fisherman’ …roll fisherman roll, keep on rowing your boat… så grym. Däremellan gör man en lysande version av ’Youthman’ från underskattade albumet ’Congo Ashanti’. Cedric Mytons falsett kan bli lite för mycket i de få låtar den får dominera helt, det är i samspelet med de andras röster – bland annat en mörk bas som går rätt igenom kroppen – som magin uppenbarar sig. Slutet blir litet abrupt utan extranummer på grund av att gänget ska upp tidigt med flyget för nästa spelning. Fantastiskt att de orkar kväll efter kväll.

Mina låga förväntingar inför konserterna är som ni nog förstått helt obefogade. The Abyssininas gör en mer än godkänd spelning och the Congos gör en av de bästa konserter jag sett på länge, kanske någonsin. Big up. Congoman ashantiman.



Läs även andra bloggares åsikter om Jamaica, Göta Källare, reggae

Arkiverad under: Recension Taggad som: Göta Källare, Jamaica, reggae

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1373
  • Sida 1374
  • Sida 1375
  • Sida 1376
  • Sida 1377
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in