Liverpooltrion The Wombats släpper sitt tredje album under våren, uppföljaren till A Guide to Love, Loss & Desperation från 2007 och This Modern Glitch från 2011. Dessförinnan besökte de Stockholm och Debaser Strand som en del av en omfattande Europaturné. Kulturbloggen mötte upp bandets sångare Matthew Murphy i samband med spelningen.
Skulle du beskriva det nya albumet som en grekisk tragedi?
– Nej, det är snarare tvärtom. Sett till handlingen börjar det som att det ska få ett olyckligt slut, men det slutar lyckligt.
Är låtarna som akter i en pjäs?
– Kanske, det här albumet har definitivt mer av en genomgående tematik eller handling. Låtarna skulle kunna ha kommit i tidsföljd, men det gör de inte. Det hade inte låtit lika bra. Det är ett romantiskt sätt att se på det, men jag vet inte.
Vilket inflytande hade Los Angeles på albumet?
– Det fanns en tanke att det här albumet, åtminstone textmässigt, skulle vara lite mer som det första. Samtidigt som vi höll fast vid ljudbilden från det andra. Jag antar att det handlade om att vara ung, dum och lite våghalsig; gå in och ut ur förhållanden. Så jag var tvungen att skapa något som inte fanns och det blev bara att personen kom från Los Angeles, jag vet inte varför. Det kunde nog ha varit vilken storstad som helst. Los Angeles är en stad vi spenderat mycket tid i eftersom vi spelade in vårt andra album där.
Som ett brittiskt band, är det enkelt för er att anamma amerikansk kultur?
– Nej, det är inte enkelt. Det är intressant och jag börjar bli bättre på att förstå mig på den nu. Min flickvän är amerikan, så jag lär mig från henne och vice vera. Men nej, att vara britt ger inga fördelar i det avseendet.
Kan du berätta om inspirationen till albumet? Hur ni kom på titeln Glitterbug?
– Jag ville bara att det skulle vara färgstark och intuitivt. Uppseendeväckande. Inspirationen var verkliga händelser i livet. Vissa låtar mer än andra. Bara med lite utsmyckning för att göra det mer spännande än vad det faktiskt var i verkligheten. Sedan var jag i Paris och jag minns att jag såg den här skinande saken på golvet. Jag kom att tänka på Glitterbug, vilket påminde mig om Beetlebum av Blur. Jag tyckte det var en bra låttitel, det var en låt som inte kom med på albumet, men i mitt huvud kändes Glitterbug logiskt av någon anledning. Jag tänker att den påhittade personen kanske är en bortskämd brat från en privilegierad bakgrund. Det betyder bara sprakande på utsidan, men ganska ful på insidan.
Jag älskar att ni har en låt som heter Emoticons. På något sätt påminner det mig om första albumet där ni tog samtidskultur och gjorde narr av det, som med Bridget Jones. Textmäsigt, var det avsikten?
– Yeah, jag antar det. Det var inget jag tänkte på då. Den där raden: ”This is no Bridget Jones,” nu när jag är lite äldre kan jag känna att jag inte tycker om den längre. Men med Emoticons, kanske är det ett mer smakfullt sätt att driva med samtida populärkultur. Det är inget vi försöker göra, det bara händer.
Min favoritrad i den låten är: ”We crave fiction when we need the truth”. Jag antar att det handlar om det här beroendeframkallande eller skadliga förhållandet du nämnde tidigare. Kan du berätta lite om det? Är det ett fiktivt förhållande eller bygger det på verkliga händelser?
– Både och. De fyra sista låtarna visste jag inte vad de handlade om förrän i december 2013, först då insåg jag att alla de här fiktiva personerna jag hade hittat på i min fantasi alla var personer jag hade träffat under det gångna året. Det påhittade blev verklighet, bara genom att spendera tid i Los Angeles och träffa människor, sedan träffade jag någon och de fyra sista låtarna handlar helt och hållet om henne. Det blev ett fint slut.
Så ni började skriva låtar om påhittade ämnen ni sedan kom att uppleva i Los Angeles?
– Ja.
Har du någon gång känt att ert sinne för humor gjort det svårare att få samma kritiska respons som andra band som tar sig själva mer seriöst?
– Första albumet har delar som är väldigt komiska. Vi hade roligt och brydde oss inte huruvida någon kände till oss eller inte. Jag vet inte om det har påverkat oss, det är ingenting jag tänker på. Jag gjorde det inför släppet av det andra albumet. Sedan insåg jag att det bara är slöseri med tid, att det inte gör någon skillnad om jag tänker på det eller inte. Några låtar på andra albumet är mer seriösa och det gjorde ingen skillnad. Så svaret är att jag inte vet.
Det har gått fyra år sedan ni släppte This Modern Glitch. På vilka sätt har ni utvecklats som band sedan dess?
– Det var några låtar på det här albumet som kom till på ett annorlunda sätt. Dan [Haggis, bandets trummis] spelade in backing tacks i Liverpool som han skickade till mig och jag kunde spela över. Det var en positiv skillnad. Sett till produktionen var vi nog lite mer medvetna om vad vi ville och hur vi skulle göra det. Vi visste att vi älskade att jobba med Mark Crew, så om vi skulle göra ett nytt album visste vi att vi antagligen skulle vilja att han var involverad.
Soundmässigt, var det något ni strävade efter att göra annorlunda den här gången?
– Personligen vill jag att det skulle vara lite mer minimalistiskt och avskalat. Inte löjligt stort, vi drogs åt det hållet litegrann.
Hur känner du inför att spela låtar från ert första album idag? Är det någon skillnad från när de släpptes 2007?
– När vi spelar Let’s Dance to Joy Division känns det fortfarande inte som karaoke. Jag antar att det finns en lättnad i att veta att den, Kill the Director eller Moving to New York kommer få publiken att bli vild. Så inom de låtarna finns det en lättnad, vilket är viktigt. Jag försöker bara koncentrera mig på publiken. Nuförtiden tänker jag inte ens på vad de där låtarna betyder för mig när jag sjunger dem hälften av tiden. Jag vill fortfarande tro att det finns en stark koppling.
Angriper ni de nya låtarna annorlunda? Att de gamla handlar om att skapa en vild atmosfär, medan de nya snarare handlar om att presentera en känsla?
– Den vilda atmosfären kommer bara från från det faktum att publiken känner igen låtarna. Jag känner fortfarande likadant inför Techno Fan och Tokyo, eller vilka som nu var de kändaste låtarna från vårt förra album. Jag har fortfarande den känslan. Det är bara att jag hoppas, eller förväntar mig att publiken ska hoppa runt, eller åtminstone visa sin uppskattning på ett eller annat fysiskt sätt. Med de nya låtarna är det nervöst, men hittills har alla fått ett väldigt positivt gensvar.
Den senaste musikvideon är till Give Me a Try. Kan du berätta något om låten eller hur den kom till?
– Den har ingenting att göra med några av de ömma sakerna. Min flivkvän kom över från Los Angeles, fast vi var inte ihop då. Hon spenderade två veckor med mig i London. Vi hängde och betedde oss som idioter. Sedan åkte hon hem igen och jag gick in i studion och började spela, en vecka senare var den klar. Det var en enkel låt att skriva, men svårt att spela in. Den är väldigt intrikat. Vad var tvungna att komma överens om ett sätt att presentera den som en låt.
Foto: Emma Andersson
