Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Sleigh Bells

Skivrecension: Sleigh Bells – Jessica Rabbit

by

sleighbells

Artist: Sleigh Bells
Titel: Jessica Rabbit
Betyg: 3

Efter den explosiva debuten med Treats följde en rad produktiva år för Sleigh Bells. De knockade publiken på Park Lane under Stay Out West och du kunde bland annat höra deras låt Crown in the Ground i Sofia Coppolas The Bling Ring, vilket får ses som en kvalitetsstämpel med tanke på vilken finkänslighet hon brukar ha, inte minst när det kommer till hennes soundtracks. Problemet var bara att det samtidigt kändes som att albumen successivt sjunk i kvalitet. När Bitter Rivals kom 2013 kändes det mest som att de försökte återupprepa sig själva utan framgång. Men nu är Brooklyn-duon tillbaka efter tre års frånvaro och det med en nytänd gnista.

Det rör sig egentligen inte om några jätteskillnader. Det är fortfarande omisskänneligt Sleigh Bells, stökig pop i ordets allra mest positiva bemärkelse, men Alexis Krauss röst får ta allt större plats vilket påverkar helheten som är mer eklektisk. Även om det var just begränsningarna och den bipolära dynamiken som gjorde Treats till ett så pass unikt album känns den nya, lite mer ”nyanserade” och varierade ljudbilden också intressant – framför allt i de starkaste ögonblicken såsom singeln I Can Only Stare. Problemet är att albumet inte håller samma nivå rakt igenom. Höga toppar blandas ut med mindre spännande partier som inte riktigt lyckas gripa tag i en. Men vad gör det? Det viktigaste är ju att det är en återkomst till det Sleigh Bells jag saknat.

Bästa spår: I Can Only Stare

Roskilde: Ett högljutt Sleigh Bells avslutade festivalens näst sista dag

by

sleighbells

Sleigh Bells, Arena Stage
Roskildefestivalen 5 juli 2014
Betyg: 4

Om Quentin Tarantino gjorde sig ett namn under 90-talet som DJ-guru i och med användandet av het musik i sina filmer, är Sofia Coppola 2000-talets motsvarighet. Redan med trailern för hennes senaste film The Bling Ring användes Sleigh Bells Crown on the Ground och det passade filmen och dess stämning alldeles underbart. Samtidigt hjälpte hon till att ge bandet en välbehövlig skjuts i karriären och fick dess publik att växa lavinartat. Speciellt utanför staterna.

Sångaren Alexia Krauss, som till vardags jobbar som skollärare, dansar vilt till bandets hårdrockspop och såväl gitarristen som basisten är i så gott som ständig rörelse. De tundrande trummorna får hela publiken att headbanga som om det inte fanns någon morgondag. Och för att spela så sent på natten, 02:30, har de lyckats dra en mycket ansenlig publikskara. Dessutom passar deras krigshärjande och högljudda musik perfekt som energiförhöjande medel som avslutning av näst sista dagen av festivalen. Det är nästan så de borde fått spela på största scenen, där deras explosiva sound skulle komma till sin verkliga rätt. Men det får bli till nästa gång.

Även om bandet är välslipade och mycket duktiga på att hålla publiken i sitt järngrepp är det när sångaren ber publiken att ge 200% ikväll och sedan river av just Crown on the Ground som spelningen går från högljud till astromisk. Sedan är stämningen satt och det saktas inte ned för ens en liten stund. Inte ens när både gitarristen och basisten, som förövrigt ser ut som två vältränade marinsoldater, byter ut sina instrument mot akustiska gitarrer. Det i sig är ett väldigt gott betyg.

Så är även publikens respons, och faktiskt även dess besvikelse över att bandet inte återvända in för några extranummer. Det vittnar om en mycket vill ha mer-mentalitet som bara riktigt grymma band åstadkommer i sina bästa stunder. Som Sleigh Bells faktiskt var där i natten mot sista dagen.

Text: Linou Gertz