Arena Stage

Roskilde: MØ passar bättre på mindre scener

6 juli, 2014 by Linou Gertz

MØ, Arena Stage
Roskildefestivalen 6 juli 2014
Betyg: 3

Det finns få band eller artister jag gillat på skiva men inte blivit övertygad av efter en live-spelning med samma artist. Tyvärr är jag rädd att MØ är en utav dem. Hon har energirika låtar, men de kommer inte riktigt till sin rätt på årets spelning. Kanske hon borde återvända till mindre scener och låta styrkan komma med tid? Sist hon uppträdde på Roskilde var det på en Rising Star-scen, och även om hon fått en mer framträdande roll inom populärmusiken sedan dess verkar hon inte riktigt redo för det stora hoppet upp till större scener. Eller så kanske hon är det, men inte hennes musik. Den passar uppenbarligen bättre på mindre scener – vilket i sig inte är dåligt på något sätt. Tvärtom.

Så: Mø gör bra musik, men övertygar inte riktigt live. Det, som det sägs, lyfter aldrig utan faller ganska platt. Men det märks på den stora publikskaran att de inte tänker ge upp hoppet om henne. De kommer vara kvar och vänta tålmodigt tills nästa turné anländer som förhoppningsvis blir ett krafttag jämfört med detta. Och det kommer förmodlingen inte vara förgäves.

Text: Linou Gertz

Roskilde: Ett högljutt Sleigh Bells avslutade festivalens näst sista dag

6 juli, 2014 by Linou Gertz

Sleigh Bells, Arena Stage
Roskildefestivalen 5 juli 2014
Betyg: 4

Om Quentin Tarantino gjorde sig ett namn under 90-talet som DJ-guru i och med användandet av het musik i sina filmer, är Sofia Coppola 2000-talets motsvarighet. Redan med trailern för hennes senaste film The Bling Ring användes Sleigh Bells Crown on the Ground och det passade filmen och dess stämning alldeles underbart. Samtidigt hjälpte hon till att ge bandet en välbehövlig skjuts i karriären och fick dess publik att växa lavinartat. Speciellt utanför staterna.

Sångaren Alexia Krauss, som till vardags jobbar som skollärare, dansar vilt till bandets hårdrockspop och såväl gitarristen som basisten är i så gott som ständig rörelse. De tundrande trummorna får hela publiken att headbanga som om det inte fanns någon morgondag. Och för att spela så sent på natten, 02:30, har de lyckats dra en mycket ansenlig publikskara. Dessutom passar deras krigshärjande och högljudda musik perfekt som energiförhöjande medel som avslutning av näst sista dagen av festivalen. Det är nästan så de borde fått spela på största scenen, där deras explosiva sound skulle komma till sin verkliga rätt. Men det får bli till nästa gång.

Även om bandet är välslipade och mycket duktiga på att hålla publiken i sitt järngrepp är det när sångaren ber publiken att ge 200% ikväll och sedan river av just Crown on the Ground som spelningen går från högljud till astromisk. Sedan är stämningen satt och det saktas inte ned för ens en liten stund. Inte ens när både gitarristen och basisten, som förövrigt ser ut som två vältränade marinsoldater, byter ut sina instrument mot akustiska gitarrer. Det i sig är ett väldigt gott betyg.

Så är även publikens respons, och faktiskt även dess besvikelse över att bandet inte återvända in för några extranummer. Det vittnar om en mycket vill ha mer-mentalitet som bara riktigt grymma band åstadkommer i sina bästa stunder. Som Sleigh Bells faktiskt var där i natten mot sista dagen.

Text: Linou Gertz

Roskilde: Interpol gav ett stelt intryck

6 juli, 2014 by Jonatan Södergren

Interpol, Arena Stage
Roskildefestivalen 5 juli 2014
Betyg: 2

Om vi kunde stanna tiden så att årtalet alltid var 2002 och Turn on the Bright Lights var världens bästa album hade jag kanske tyckt att det här var coolt, men nu är det inte så. Arena-tältet är långtifrån fullt när Interpol återigen tar sin postpunk till Roskilde. Jag var inte överförtjust i deras självbetitlade album från 2010, men det jag hört från kommande El Pintor har låtit lovande. På Roskildefestivalen framförs tre nya alster: My Desire, Anywhere och briljanta All the Rage Back Home. Låtlistan är det inget fel på alls. De inleder med Say Hello to the Angels följt av Evil. De spelar till och med Stella Was a Diver and She Was Always Down. Men de är lite som Pixies; bättre på skiva än på scen. En stel Paul Banks är fixerad vid samma punkt hela spelningen igenom. Gitarristen Daniel Kessler är visserligen lite roligare och kliver fram vid ett par tillfällen. Gillar du Interpol sedan tidigare kommer du antagligen tycka det är bra, men har du inte lyssnat på dem sedan tidigare lär du knappast bli fräst. Kanske skulle de göra sig bättre i en annan typ av lokal.

Här är ytterligare några bilder från spelningen:

Roskilde: Icona Pop håller feststämningen på topp

6 juli, 2014 by Linou Gertz

Icona Pop, Arena Stage
Roskildefestivalen 5 juli 2014
Betyg: 4

Efter den peppande inledningen med en mashup av en I Love It-remix och All Night med upptrappande trummor kickar duon Aino och Caroline, som utgör Icona Pop, igång på allvar med deras hitsingel We Got the World – och deras euforiska drömpop greppar omedelbart sin publik i ett järngrepp och vägrar släppa taget. Inte för att någon vill att de släpper taget, men ändå.

Efterföljande Ready for the Weekend och On a Roll håller stadigt feststämningen på topp, men det är först efteråt de verkligen utsöndrar en slags masspsykos till dansglädje när de drar igång Girlfriend (med peppande mellansnack emellan) och sedan den lite äldre Nights Like This – för att sedan sjunka in ett stabilt mellantransport till In the Stars och sedan tokfärska singeln Get Lost som får publiken att explodera. Igen.

Även om Aino inte spelar gitarr som när jag såg dem på Bråvalla-festivalen i fjolas så har de ändå behållit sin live-trummis som gör ett suveränt jobb med att förverkliga systerskapets visioner, och själva sjunger de och spelar experimentiellt på synthar – när de inte dansar runt med stor självsäkerhet, det vill säga. Deras moderiktiga samarbete med Ann-Sofie Back tycks ha fortsatt, och nog passar deras kläder väl ihop med musikens och helhetens estetiska uttryck: glamourös feststämning utan hämningar, men ändå slickt och sofistikerat känslosamt.

Trots att den något begränsade inramningen av den stora scenen passar bandet perfekt, och deras låtmaterial verkligen kommer till sin fulla rätt bland ett kokande och dansande publikhav har jag lite svårt med deras tveksamma utveckling. De har gjort gigantiska turnéer utomlands, och flera av dem på stora arenor i USA, och det var ett tag sedan de slog igenom på allvar – det är absolut dags för nytt låtmaterial (mer än den nya singeln då). Dock är deras Lesley Gore-cover på klassikern It’s My Party, som på skiva framförs i samarbete med DJ-producenten Zebra Katz men som enkom återfinns representerad i röst och en Lego-gubbe på backdroppen live, ett välkommet inslag i spelningen. Men de borde kommit längre än att behöva avsluta med hitsingeln I Love It – de är inga underdog som slår ur underläge längre. Folk kan deras låtar. Och älskar dem. Det är dags att de agerar som det storband de har förvandlats till.

Text: Linou Gertz

Roskilde: Haim utstrålar amerikanskt självförtroende

5 juli, 2014 by Linou Gertz

Haim, Arena Stage
Roskildefestivalen 4 juli 2014
Betyg: 4

Med enkom sitt debutalbum Days Are Gone och några få turnéer i bagaget äntrade Haim Arena-
tältet för att bjuda festivalbesökarna på en spelning de sent skall glömma. För om de på skiva kan framstå som något lågmälda och tillbakahållna av en speciell känsla av storslagen minimalism, är de raka motsatsen på scen: explosiva, rakryggade och stilsäkert fyllda med amerikanskt självförtroende.

Inte nog med att bandet drog tillräckligt med publik för att fylla hela tältet, det fullkomligt vällde in ytterligare publik i en ständig ström och det känns som bandet mycket väl hade fyllt ut en större scen. Nu stog det folk ändå ut på vägen, över grässlätten och handikappsramparna där folk stod för att kunna få en överblick över spelningen trots överskridd kapacitet. Det hade både bandet och dess publik förtjänat.

Genom snabbt tempo, visst gitarrmangel och varmt mellansnack etableras snabbt en speciell relation till publiken. Det blir samspelt och än mer engagerande så. Dock var de inte helt med när bandet ville göra ”ett experiment” genom att sjunga en slinga som sedan publiken skulle återupprepa. Det var som laddad för storslagen magi, men istället föll det platt då publiken snabbt glömde bort att fylla i sången. Det kan ju självklart inte bandet belastas för, även om en påminnelse hade varit på sin plats.

Text: Linou Gertz

Arena Stage

Footer

Om oss