Privat foto från publik
The Cure
Plats: Flamingo, Way Out West. Publik: Hur många som helst
Spelningen recenseras utifrån Livesändning via TV4 Play plus
En spelning med The Cure är aldrig förutsägbar samtidigt som där alltid finns en del ingredienser som förblir The Cure. Du vet inte vad som väntar och samtidigt finns det inslagsom alltid är med, som är en del av definitionen av The Cure. Spelningen på Way Out West blev en underbar återförening och vandring genom flera av deras stora hits som Just like heaven, Pictures of you, Lullaby och Boy don´t cry. Samtidigt, hur pop-tillvänd en spelning med Robert Smith och hans The Cure än är, lättsam som ett schlager-SM blir det aldrig. Låtarna är i centrum och får ta den tid de behöver och det som alltid finns där är en slags melankoli, skapad av samma basgång som dominerat The Cures musik sedan åttiotalet och i förgrunden Roberts Smiths sång, resten håller sig i bakgrunden för att inte ta bort centrum från det viktigaste.
Jag har hunnit med minst att uppleva minst ett tjugotal konserter med The Cure och jag har därför upplevt både de mest pop-lättsamma med deras stora hits men samtidigt har jag fått vara med på när bandet grävt fram betydligt tyngre låtar och bjudit på mer mörker blandat med skönhet. Det där som bara The Cure kan, tror jag. Melankoli, vemod blandat med något vackert – som ger perspektiv och väcker känslor i det undermedvetna. Men fredagskvällens spelning på Way Out West 2026 hade sitt fokus på de mer poppiga sångerna, dock utan att förlora den äkta Cure-känslan med basen i centrum. Basisten Simon Gallup spelar på sin bas så långt ner att den nästan slår i scengolvet.
Fans till The Cure hade parkerat sig framför scenen redan så fort festivalområdet öppnat på morgonen och jag är säker på att de var hur nöjda som helst. Under dagens lopp fylldes området på och det var knökfullt och jag skulle gissa på publikrekord. Själv fick jag nöja mig med att njuta av spelningen i livesändningen. En hel underbar konsert på två och en halv timme.
Det var en spelning som helt klart gjorde alla Cure-fans lyckliga. Även om många av fansen säkert lika gärna skulle uppskatta en tyngre spel. Ibland, när The Cure så vill, bjuder de på en helt annat slags spelning med ännu tyngre låtar, längre och mer svårgreppade som för oss lyssnare ut på oväntade inre resor. Men alltid, också när The Cure bjuder på en mer lättsam spelning med många av de mer lättlyssnade stora kända låtarna är det en konsert med mycket melankoli, på ett vackert sätt.
Robert Smith, vilken röst har har, vilken personlighet. Han är nu 67 år men rösten lika stark och personlig som då bandet slog igenom och sedan första albumet som snart fyller 50 år, om några år. Jag har hört att Robert Smith slutat röka helt för att rädda rösten, vilket var ett viktigt beslut för hans karriär. I sånger ”Burn” bjöd Robert Smith på spel på dubbelflöjt.
Sång nummer fyra, Lovesong, har en fin bakgrundshistoria: När Robert Smith var 14 år lärda han känna Mary Poole genom skolan, som han har varit tillsammans med sed
Bandets tre första album, som gavs ut 1980–1982, var mer och dystra. Därefter gick The Cure över till en något lättsammare och gladare popstil och fick singelhits med ”Let’s Go To Bed”, ”The Walk” och ”The Lovecats”. Senare album som The Top (1984) och The Head on the Door (1985) förenar de båda sidorna. Way Out West-spelningen höll sig mest till den lättare, poppigare sidan.
1979 uppmärksammades The Cure för singeln ”Killing an Arab”. Den låten får ett nytt liv i samband med filmen Främlingen som går upp på svenska biografer 21 augusti där låten spelas i slutet av filmen.
Lite bakgrundsfakta från Wikipedia:
Robert James Smith, född 21 april 1959 i Blackpool, Lancashire (men huvudsakligen uppväxt i Crawley, West Sussex), är en brittisk musiker, sångare och låtskrivare. Han är frontman och låtskrivare i det brittiska bandet The Cure, som ända sedan de debuterade 1979 med albumet Three Imaginary Boys har rönt stor framgång. Bandet kan främst kategoriseras som post-punk eller new wave. Smith är influerad av The Beatles, Nick Drake, Jimi Hendrix, Alex Harvey och, framförallt, David Bowie. Vid tolv års ålder började han spela gitarr. Smith behärskar 6- och 12-strängsgitarr, 4- och 6-strängad basgitarr, kontrabas, keyboard och fiol.
Såg förresten att en musikkritiker i Svenska Dagbladet skrev om spelningen:
Trots hypermoderna bokningar i en ny musikalisk era visar det sig att gammal är äldst. The Cure utklassade resten av Way out west med känsla.
Expressens musikkritiker skriver:
Inga konstigheter eller överraskningar.
Bara en värdig greatest hits-show från The Cure som Way out wests fredag.
Spellista:
1. Alone 2. Pictures of you 3. High 4. Lovesong 5. Burn 6. Fascination street 7. A night like this 8. Secrets 9. Push 10. In between days 11. Just like heaven 12. Play for today 13. A forest 14. From the edge of the deep green sea 15. One hundred years 16. Endsong EXTRANUMMER 17. Lullaby 18. The walk 19. The lovecats 20. Friday I’m in love 21. Close to me 22. Why can’t I be you 23. Boys don’t cry
