Mogwai

Mogwai framför soundtrack till Atomic på Stockholm Music and Arts
Stora scenen, lördag 30 juli
Betyg 3

Mogwai är ett av världens främst instrumentalband. Deras musik är magisk. Att bandet gör en hel del musik till filmer och tv-serier är rätt självklart. Rent musikaliskt, som konsert, är musiken till den atombombs-kritiska dokumentärfilmen Atomic, stark och imponerande. Att lyssna på albumet enbart är en stor upplevelse. Bandet består av fem oerhört skickliga musiker. När bandet äntrande stora scenen på Stockholm Music and Arts var det för att framföra musiken till filmen – och inte något mer.

Tyvärr hade filmen en hel del skavanker och dessutom var scenlösningen misslyckad. Bandet var placerat framför duken där filmen visades och texterna till filmen var så lågt projicerade att de skymdes av bandet som satt framför.

Filmen i sig skulle kunnat bearbetas mer. Den började starkt med de amerikanska atombomberna över de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki. Två bomber som dödade en kvarts miljon människor, men som också satte igång världsvida protester mot utvecklingen av atombomber. Tyvärr har världen inte slutat skapa atombomber. Trots att människor i all världens länder är emot atombomber har endast ett av de länder som utvecklat atombomber lagt ned sin utveckling av dessa fruktansvärda bomber. Det är Sydafrika.

Filmen visade många bilder och filmklipp från atombomber och från protestaktioner mot dessa. Vi fick också se många av världens makthavare under 1940- och 1950-talet, den tid då kalla kriget färgade världen.

De dagar då världens stod stilla under hotet av en stor katastrof under Kubakrisen visades också, men inte tydligt nog.

Filmens svaghet är att den hade alldeles för lite från vår tid. Det är lätt för en åskådare att få känslan och intrycket att hotet om bomben var ett problem då, världen ser inte ut likadan länge. Även om det presenteras fakta i slutet som berättar att världens mäktigaste länder idag fortfarande satsar enorma resurser på dessa vapen är det ändå alldeles för lite om dagens världs hot. Tänk bara den dag terrorister får tag på atombomber.

Rent musikaliskt var framförandet värd betyg 4 – musiken talar för sig själv och framförs skickligt av Mogwais fem musiker, för kvällen uppdelade som en gitarrist, en basist, en trummis och två keyboardister. Bandets medlemmar är Stuart Braithwaite, Dominic Aitchison, Martin Bulloch, John Cummings och Barry Burns.

Som helhet kunde filmen tillsammans med musiken fungerat bättre. Överhuvudtaget är väl en festivalscen inte bästa formen för att visa denna dokumentär tillsammans med musiken. En inomhuslokal där bandet inte skymmer filmen skulle vara mycket bättre.

Som aktivist och motståndare till kärnvapen skulle jag ge föreställningen betyg 5. Faran för atomvapen och hur de kan förstöra vår jord och hela mänskligheten är inte mindre nu än 1945 då de första två atombomberna släpptes. Idag finns flera tusen bomber av detta slag. Snarare är situationen än farligare idag. Länder som Nordkorea och Iran utvecklar atombomber – och terrorismen växer i världen. Frågan är inte om utan när terrorister får tillgång till atombomber. Allt som görs för att väcka människors kunskap om hur farlig situationen är får mitt gillande. Som musikupplevelse skulle jag ge konserten betyg 4. Men då filmen har så många brister och dessutom skyms texterna av bandet så vi som publik inte får helheten – då har jag inget annat väl än att dra ned betyget för framförandet i sin helhet till betyg 3.

På svenska wikipedia finns förresten en rätt talande och rolig beskrivning av bandet:
Mogwai är influerade av band som Joy Division, Jesus & Mary Chain, The Cure, Pixies, My Bloody Valentine och Slint. Deras låtar är ofta långa, instrumentala stycken med stora dynamiska kontraster, ofta baserade runt en melodisk gitarr- eller basslinga. De använder sig mycket av gitarrer med olika effekter. Deras liveframträdanden är ofta våldsamt högljudda och brukar sluta i totalt rundgångskaos.

Foto: BeA Nilsson