• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

I Break Horses

I Break Horses – sprudlar av såväl glädje som dans

14 mars, 2015 by Redaktionen

11051256_1557582851163175_1188287886_n

I Break Horses
Uppsala konsert och kongress, B-salen
Betyg 4

Det är inte alltid lätt att agera förband. Alltför ofta ser publiken den första akten som någonting tidsödslande och som onödigt fokusförflyttande från huvudanledningen till att de kommit till konsertlokalen just där och då. Och under gårdagens konsert med I Break Horses fick Uppsalatjejen Klara Lewis den tuffa uppgiften. Och även om bara en bråkdel av den publik som skulle bli under kvällen närvarade under denne första timme visade hon självsäkert upp sin ljudkonst. Hon svävar elegant mellan ljudbilder av religiösa undertoner, David Lynch-mardrömmar och utomkroppsliga rymdfärder. Trots, eller snarare tack vare, att hon rör sig långt ifrån den kommersiella mellanfåran av elektronisk musik lyckas hon på allvar förlösa våra själar från våra kroppar och låta dem dansa på egen hand. Och det är en känsla jag inte kan få nog av.

Men om Klara höll hand med våra själar, greppar istället Maria Lindén tag om våra fysiska kroppar och skakar om oss med sin Shoegaze-electro som sprudlar av såväl glädje som dans. Tyvärr var ljudet lite väl lågt till en början, men det styrdes upp ganska så omgående. Efter lite pianoplinkande ställde hon sig vid synthen – där hon uppenbarligen hör som mest hemma – och levererade 80-talsdoftande filmmusik, som om hon och Fredrik Balck flörtar lika mycket med Nicolas Winding Refn som med publiken.

Tyvärr blev det lite teknikstrul i början, men det var ändå någonting som snabbt klarades upp och inte förstörde kvällen nämnvärt (annat var det när jag såg Slagsmålsklubben på bottenvåningen i samma hus några år tidigare, där konserten avbröts lite titt som tätt under längre stunder). Dock var publiken mer av en mood-killer än den lilla incidenten; trots uppmaning från bandet om dans var det mycket få som tycktes villiga att röra sig rytmiskt till framträdandet, inte ens när trummorna lät som starkast. Men mot slutet, när indierockgitarren började yla friskt, var det trots allt fler som vågade lossa på tyglarna och låta känslan styra över förnuftet. Det är ett gott betyg i sig.

Allt som allt var det en mycket lyckad kväll, även om publiksiffran verkade oförtjänt låg. Jag tycker faktiskt synd om alla Uppsalaiter som missade denna helafton, speciellt som biljettpriset var så lågt, men så är det också tydligt att det här bandet är ett typexempel på att ”en inte blir profet i sitt egna land” eftersom de tycks dra betydligt större publiker utanför Sveriges gränser än inom. Men de som ändå haft vettet att ta sig dit fick en rejäl upplevelse värt så mycket mer än biljettpriset.

Även om konserten i helhet var lyckad, med bra tempoväxlingar och sparsmakat mellansnack, kunde jag ändå känna att det var betydligt bättre drag i dem när de spelade på Roskildefestivalen, och den explosiva första avslutningslåten borde ha sparats till andra encoren som fick avsluta kvällen alldeles för lågmält. Men förutom den konstiga prioriteringen var allt som gott som på topp.

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: I Break Horses, Uppsala konsert och kongress

De bästa låtarna 2014: 80-61

9 december, 2014 by Redaktionen

tysegall

2014 var året då Ty Segall, den produktive garagerockaren från Kalifornien, släppte sin starkaste samling låtar hittills i karriären. Blur- och Gorillaz-frontmannen Damon Albarn släppte (vad som marknadsförts som hans första) soloalbum, och uträknade alternativrock-ikoner som Pixies och The Smashing Pumpkins återvände med nya album.

Varje dag fram till fredagen den 12 december presenterar vi 20 låtar i vår årslista. Här är plats 80-61:

61. Panda Bear – Mr. Noah
62. Ty Segall – Feel
63. Damon Albarn – Heavy Seas of Love
64. J Mascis – Every Morning
65. Lana Del Rey – Brooklyn Baby
66. The Pains of Being Pure at Heart – Until the Sun Explodes
67. Zola Jesus – Dangerous Days
68. Christopher Owens – Never Wanna See That Look Again
69. Mogwai – Teenage Exorcists
70. The Smashing Pumpkins – Being Beige
71. The Hanged Man – Into the Night
72. Pixies – Greens and Blues
73. I Break Horses – You Burn
74. Twin Peaks – I Found a New Way
75. Melody’s Echo Chamber – Shirim
76. Gruff Rhys – American Interior
77. How to Dress Well – Repeat Pleasure
78. Jessica Pratt – Back, Baby
79. Kent – La Belle Epoque
80. LUH – Unites

81. The Decemberists – Make You Better
82. A Sunny Day in Glasgow – In Love with Useless
83. Francis Lung – A Selfish Man
84. Cloud Nothings – I’m Not Part of Me
85. Jenny Lewis – Just One of the Guys
86. Morrissey – Staircase at the University
87. The Tarantula Waltz – Scandinavian Minds
88. Warpaint – Disco//very
89. Lyla Foy – Impossible
90. Tove Lo – Habits (Stay High)
91. Caribou – Can’t Do Without You
92. SOAK – B a noBody
93. Aphex Twin – minipops 67 [120.2][source Field Mix]
94. Lykke Li – Never Gonna Love Again
95. Flying Lotus – Never Catch Me
96. La Roux – Uptight Downtown
97. Kendrick Lamar – i
98. My Brightest Diamond – Lover Killer
99. School ’94 – Like You
100. Dum Dum Girls – Are You Okay?

Du kan följa listan på Spotify:

Arkiverad under: Musik Taggad som: Christopher Owens, Damon Albarn, Gruff Rhys, How to Dress Well, I Break Horses, J Mascis, Jessica Pratt, Kent, Lana Del Rey, LUH, Melody's Echo Chamber, Mogwai, Panda Bear, Pixies, The Hanged Man, The Pains of Being Pure at Heart, The Smashing Pumpkins, Twin Peaks, Ty Segall, Zola Jesus

Roskilde: I Break Horses målar upp drömska atmosfärer

5 juli, 2014 by Redaktionen

ibreakhorses

I Break Horses, Pavillion
Roskildefestivalen 4 juli 2014
Betyg: 4

I en tid när elektronisk pop har blivit synonymt med laptop-hemmaproducenter och iPad-applikationer är det skönt att se ett så nästintill perfektionistiskt estetiserat band som I Break Horses med trummor (såväl elektroniska pads som analoga), gamla synthar och mikrofoner för sång, gärna med ekande rösteffekter, då den energi bandet generar är svårslagen. Det här är riktig live-musik, och ger mig en upplevelse som ingen laptop-DJ som står och vevar med armen och vrider på lite rattar i världen kan ge mig. Alltför ofta får jag känslan av att många ”artister” bara skulle kunna trycka på PLAY-knappen, för att sedan hoppa ned i publiken och dricka öl. Det problemet uppstår knappast här: när de kyliga 80-talssyntharna hamrar igång får jag känslan av att höra soundtracket till en nyversion av klassikern Blade Runner. Lyckligtvis är inte någon sådan under planering, men musiken är ändå högst verklig. Även om det stundtals är svårt att tro i sin drömska atmosfär.

Även om bandet rör sig väldigt minimalistiskt, nästintill inte alls (förutom när sångaren och låtskrivaren Maria Lindén viker sig över sin synth med håret), känns spelningen ändå väldigt händelserik. Detta mycket tack vare den tillhörande ljusshowen som gömmer bandet i snyggt motljus och blixtrande färger, men också för den kraftiga trumkompen som hamras ut. Att trummisen dessutom varierar mellan sittande och stående position hjälper lite det också. Ändå är det hans energi med trumslag som bomber över kala betongbyggnader som en gång rymde lyckliga och livliga familjer, men nu enbart samlar damm, sot och gamla minnen. Men även om musiken i stor utsträckning får mig att tänka på krig och dess tillhörande melankoli, lämnar den mig ändå inte med någon känsla av hopplöshet. Snarare tvärtom: att även om det mesta är ödelagt finns ändå en väg till förbättring och återuppbyggnad när nu kriget äntligen är slut (tänk Tyskland efter andra världskriget).

Om musiken är melodisk är framförandet arkitektorisk. Ljuset må visserligen inte lyfta fram bandet, men det rör varken dem eller publiken i ryggen. Det här rör sig om konstnärliga popmusiker och inte någon populistisk lördagsgodisvariant som till exempel Håkan Hellström. Det är musiken som står i centrum, och inte bandet som enskilda individer: de fyller en roll som musiker, för musikens skull, och inte deras egna. Det är lika coolt som neo-modernistiskt. Vilket gör att jag mycket enklare kan ta till mig musikens drömska känsla av både förstörelse och konstruktion, även den hypermodern men med tydliga trådar till 60-talsestetik ala miljonprogrammet. Vitt, ljust men ändå deprimerande mångkopierat. Och det är genom den hopplöst långa vägen bandets musik färdar oss igenom med; eller snarare mardrömmen om den, om vad som varit och hur det påverkar oss än idag. Vilket representeras med moderiktig 80-talsinspiration i musiken, även om den som sagt käns nymodern.

Tyvärr känns spelningen alldeles för kort, och inga extranummer blev det, men det beror kanske lika mycket på hur bra det var snarare än att bandet legat på latsidan för att framföra sitt material. För det har de uppenbarligen inte. Så egentligen finns inte speciellt mycket att anmärka på. Speciellt inte som en lite äldre låt luftas till publikens stora jubel. Eller när en låt presenteras som en av få dansanta låtar, men i stort sett resten av spelningen fylldes med låtar som förvandlade tältet till en stor danssal. Det är väl i sådana fall de få långsammare låtarna som ger känslan av högstadiedisco med awkward tryckare, men å andra sidan skänker de en välbehövlig variation så jag vet inte om det egentligen är någonting dåligt. Eller om det bara är ytterligare en mardröm vi måste lotsas igenom.

Text: Linou Gertz

Arkiverad under: Musik Taggad som: I Break Horses, Pavillion, Roskilde

Kulturbloggen möter I Break Horses

12 december, 2013 by Jonatan Södergren

ibreakhorses

En enkel Google-sökning visar att ”chiaroscuro” är en term som betecknar användningen av ljus och skugga i en målning, särskilt om färgerna är starkt kontrasterande — men det är även namnet på I Break Horses andra fullängdalbum, som släpps i januari och följer upp den hyllade debuten med Hearts från 2011. Vi mailade lite med I Break Horses sångerska och huvudsakliga låtskrivare Maria Lindén inför albumsläppet.

Debuten med Hearts var ju stöpt i en klassisk shoegazeform, men de två låtar som släppts hittills – Denial och Faith – har ett lite annorlunda sound. Är det även talande för resten av Chiaroscuro? Vad skulle du i så fall säga att denna utveckling beror på?

Jag har alltid beundrat artister som vågar prova på nya ljudbilder och genrer mellan album och för mig är det ett måste med utrymme för förändring av uttryck för att skrivandet ska kännas lustfyllt och spännande. Jag ville skapa en mörkare, kyligare skiva än den första och att ta in fler elektroniska element kändes naturligt. Men med det sagt så tycker jag själv att nya skivan definitivt bär spår av debuten, men framfört på ett annat sätt.

Vilka termer har du själv använt när du format albumet i ditt huvud? Var det några specifika ljudbilder du var ute efter? Vad var utgångspunkten?

Jag skrev musiken med mitt egna mentala mående som utgångspunkt, och mitt föregående år var verkligen ett berg och dalbane-år rent känslomässigt. Jag använde musiken som terapi på många sätt och det fick styra ljudbilder och harmonier. Så skivtiteln är både ett resultat av den perioden av mitt liv, hur musiken blev till och ett sätt att beskriva albumet som helhet.

Hur skulle du beskriva inspelningsprocessen? Som jag har förstått det så har du spelat in albumet hemma. Vilka har varit de största problemen som uppstått (sett till just produktion och inspelning)? Vad är det som har tagit mest tid?

Jag har spelat in det mesta hemma men även gjort pålägg i Johannes Berglunds studio i Stockholm där vi även mixade skivan. Just nu kan jag inte komma på några riktigt stora problem som uppstod faktiskt, jag tycker det är jätteskönt att spela in alla grunder hemma i lugn och ro. Att få tid att testa produktion/ljudbilder utan att det kostar i dyr studiotid. Dock kan det vara svårt med självdisciplinen ibland när man kombinerar hem med att arbeta fram en skiva.

Denial, som vi fick höra redan i somras, har ju en slags åttiotalskänsla över sig. Den påminner mig lite om M83, som du turnerat med – skulle du säga att låten är någon slags reaktion på vad du lärde dig av att turnera med M83? I början av låten sjunger du ”fade out / cause you’re dying”, kan du berätta lite om vad du hade i åtanke när du skrev de raderna och hur låten kom till? Varför valde du att visa upp den som första smakprov?

Det var väldigt lärorikt att turnéra med M83, helt klart. Vi hade bara gjort totalt ca 5-6 liveframträdanden innan vi följde med på den turnén och det var otroligt intressant att se hur de fångade sin publik. Sen skulle jag nog inte säga att Denial är ett direkt resultat av den erfarenheten. Denial skrev jag redan när jag höll på med debutalbumet Hearts men sedan dess har jag höjt bpm:et lite och ändrat trummorna. Sedan är jag ett barn av 80-talet så influenserna finns i mitt blod. Det blir svårt att beskriva en mening som är lite tagen ur sitt sammanhang. Texten i sin helhet handlar om ytligheten i dagens individualistiska konsumtionssamhälle, som liksom dansar på en hård grund av det verkliga livet. Den är tänkt att låta som små bubblor av ytlighet som kastas runt och slutligen punkteras av side chain-muskeln i refrängen. Jag valde den för jag tyckte att sommaren passade för den. Resten av skivan gör sig nog bäst på vintern.

Hur ser din arbetsrelation med Fredrick Balck ut? Har ni ett utpräglat mönster hur ni brukar samarbeta, och har det skett några förändringar gentemot arbetet med Hearts? Har du tagit hjälp av någon annan utomstående producent?

Mönstret har alltid varit detsamma. Jag börjar med att skriva och spela in musiken, arrangera och förproducera den, sjunga in sångmelodier. Sedan lyssnar jag och Fredrik tillsammans och skriver text utifrån vad vi får för bilder från musiken. De flesta spåren på skivan har jag producerat tillsammans med Johannes Berglund.

Vid sidan av Sumie är ju I Break Horses den enda svenska akten på Bella Union. Kan du berätta lite om hur det är att vara sajnad där, och på vilka sätt de har hjälpt dig utvecklas? Tror du att de har hjälpt dig att nå ut till en publik utanför Sverige?

Det är ett bolag där man som artist tillåts att utvecklas i precis den riktning man själv vill, något som inte är helt självklart för alla artister tyvärr. Och det är såklart otroligt viktigt. Ja, de har definitivt hjälpt till för att nå ut till en publik utanför Sverige, skivbolaget har ett väldigt gott rykte, speciellt i England där de är baserade, så vi har fått en hel del gratis i form av uppmärksamhet bara genom att vara sajnade där skulle jag tro.

Hearts resulterade ju i en hel del turnerande med spelningar på bland annat Primavera. Har du haft tid att smälta intrycken och upplevelserna från turnerandet, och skulle du säga att du är en annorlunda person nu än vad du var innan I Break Horses släppte sitt första album?

Jag tror att den största skillnaden sedan debutalbumet är en ökad självkänsla. Jag kunde inte ens föreställa mig att jag skulle kunna stå på en scen när första albumet släpptes. Och jag undvek livespelningar in i det sista på grund av sjuklig scenrädsla. För några veckor sedan öppnade vi för Sigur Rós på Wembley Arena i London inför ca 12.000 pers och jag tyckte det var roligt. Jag har tvingats jobba med många olika sorters hjärnspöken under de här två åren och det känns skönt att det har gett något slags resultat iallafall.

Ni öppnade även för Sigur Rós i Malmö. Kan du berätta lite om dina intryck från den kvällen? Hur har det varit att turnera med dem?

Det var väldigt kul att spela i Malmö och det kändes fint att få göra en spelning hemma i Sverige under turnén. Det var fantastiskt att turnéra med bandet, alla var supertrevliga och väldigt uppmuntrande. Det kändes också som att vår ganska mörka och filmiska ljudbild passade deras och det var grymt att få vara med och skapa en väldigt speciell stämning.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Chiaroscuro, Denial, I Break Horses

Titta: I Break Horses – Faith

24 oktober, 2013 by Jonatan Södergren

ibreak

Stockholms-baserade I Break Horses — vars shoegaze-influerade debutalbum Hearts gavs ut 2011 — är bland annat aktuella som förband åt Sigur Rós när de den 27 november intar Baltiska hallen. Nu delar de med sig av en av Magnus Härdner regisserad musikvideo till den nya låten Faith, vilken du kan se här nedan:

Arkiverad under: Musik Taggad som: Faith, I Break Horses

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Spännande klanger stiger ur reflekterande nyskriven jazz – Serendippo av Karl Wallmyr

Karl Wallmyr Serendippo 4 HOOB … Läs mer om Spännande klanger stiger ur reflekterande nyskriven jazz – Serendippo av Karl Wallmyr

Filmrecension: Scrapper – lite för lättsamt ytlig

Scrapper Betyg 3 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Scrapper – lite för lättsamt ytlig

Filmrecension: 100 årstider – dess styrka är också dess svaghet

100 årstider Betyg 3 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: 100 årstider – dess styrka är också dess svaghet

Som vore de tålamodsprövande övningarna tagna ur Scenskolans metodik – Försök 3 och 2 på Göteborgs Stadsteater

Koncept, text, & regi: Iggy … Läs mer om Som vore de tålamodsprövande övningarna tagna ur Scenskolans metodik – Försök 3 och 2 på Göteborgs Stadsteater

Lyssna: The Jesus and Mary Chain – Jamcod

Foto: Mel Butler The Jesus and Mary … Läs mer om Lyssna: The Jesus and Mary Chain – Jamcod

Förstklassiga psykedeliska resor bör värderas som ett krön i modern svensk musikhistoria – Bossebandet på Valand

25/11 2023 Valand i Göteborg … Läs mer om Förstklassiga psykedeliska resor bör värderas som ett krön i modern svensk musikhistoria – Bossebandet på Valand

Eldkvarn gör en ny och större avskedsturné

Sommarens två avskedskonserter med … Läs mer om Eldkvarn gör en ny och större avskedsturné

Flickor som försvinner kommer till Dramaten

Flickor som försvinner av Malin Axelsson … Läs mer om Flickor som försvinner kommer till Dramaten

Grattis årets vinnare av Augustpriset: Andrev Walden, Per Svensson, Oskar Kroon och Hanna Klinthage

Andrev Walden får Augustipriset för … Läs mer om Grattis årets vinnare av Augustpriset: Andrev Walden, Per Svensson, Oskar Kroon och Hanna Klinthage

Together For A Better Day – en musikalisk manifestation för unga människors psykiska hälsa och en hyllning till Avicii

Together For A Better Day på Avicii … Läs mer om Together For A Better Day – en musikalisk manifestation för unga människors psykiska hälsa och en hyllning till Avicii

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
    • Kulturdebatt
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Balett
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Spela utan svensk licens
Få snabb tillgång till betting utan svensk licens med Trustly

Hitta och jämför casino utan svensk licens hos CasinoUtanGränser.se/casino-utan-licens/
nya casinon utan svensk licens
Hos casino-utan-svensk-spellicens.com hittar du de senaste spelsajterna som inte har licens i Sverige.
Jämför casino utan licens på onlinecasinos.se
Svenska casinobonusar
Shiba - urhunden med stil

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2023 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in