• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Slowdive

Medlemmar från Slowdive, Mogwai och Editors bildar supergrupp

15 juli, 2015 by Jonatan Södergren

slowdive

“It’s sounding fucking class.”

Samtidigt som shoegaze-pionjärerna i Slowdive håller på att färdigställa sitt första album sedan återföreningen passar bandets sångare, Rachel Goswell, på att presentera ett nytt projekt. Bandet, som heter Minor Victories och utöver Goswell även består av Editors Justin Lockey, Mogwais Stuart Braithwaite och James Lockey från Hand Held Cine Club, jobbar på ett album som bland annat kommer innehålla Gowsells duet med Mark Kozelek.

Så här säger James Lockey om projektet:

“So there’s a record (like a real long player from back in the day) being made, a band being formed, noise being traded, analogies thrown around between Rachel Goswell (Slowdive) Justin Lockey (Editors) Stuart Braithwaite (Mogwai) James Lockey (handheldcineclub). There’s some other people involved too but more on that later… For the time being, it’s sounding fucking class.”

Du kan se Slowdives musikvideo till Alison här nedan:

Arkiverad under: Musik Taggad som: Editors, Minor Victories, Mogwai, Slowdive

Way Out West: Slowdive gav en lektion i hur shoegaze ska låta

10 augusti, 2014 by Jonatan Södergren

slowdive1

Slowdive, Linné
Way Out West 8 augusti 2014
Betyg: 4

För min del är höjdpunkten den episka finalen med Golden Hair; Syd Barrett-tolkningen som slutar med att Rachel Goswell går av scenen och låter de två andra gitarristerna Neil Halstead och Christian Savill mangla på i ett himmelskt crescendo. En perfekt avslutning på den timmeslånga spelningen. En lektion i hur shoegaze ska låta.

Jämfört med spelningen på Roskildefestivalen för några veckor sedan har volymen förvisso dragits ner en aning, det känns bitvis som att det saknas lite spets vilket kan bero på att originalbasisten Nick Chaplin till följd av en njurinfektion precis ersatts av den yngre förmågan Kevin Hendrick. Men dessa små faktorer till trots går det inte att undgå att imponeras av hur väl detta återförenade Slowdives musik har bevarats. Pottfrsyerna från tidiga bandbilder må vara borta sedan länge, men deras shoegaze är tidlös och fortsätter ständigt att upptäckas av nya generationer indiekids.

Jämfört med andra shoegaze-band från 90-talet lutar Slowdive åt det mer eteriska hållet, oftast med Rachel Goswell i rampljuset, men det är i synnerhet under When the Sun Hits och Alison — två låtar där Neil Halstead står för sånginsatsen — som publiken tänder till. För övrigt var det första jag kände när jag läste att Slowdive skulle spela i Linnétältet en viss skepticism, men då Way Out West i år satsat på att göra scenen större passar det faktiskt riktigt bra. Det blir en välavvägd mix av intimiteten från en tältscen och den känsla som kan uppstå på en stor scen, vilket passar dem utmärkt.

Följande låtar spelades:

Slowdive
Avalyn
Catch the Breeze
Crazy for You
Machine Gun
Souvlaki Space Station
When the Sun Hits
Alison
She Calls
Golden Hair

slowdive2

slowdive3

Arkiverad under: Musik Taggad som: shoegaze, Slowdive, Way Out West

Roskilde: Slowdives sirensånger är hjärtskärande vackra

6 juli, 2014 by Jonatan Södergren

Slowdive-6

Slowdive, Avalon Stage
Roskildefestivalen 5 juli 2014
Betyg: 5

Det är första gången jag behöver använda öronpropparna. Slowdives sirensånger är hjärtskärande vackra, och framförs på en så hög ljudnivå att det nästan blir en fysisk upplevelse. Efter tre album splittrades Slowdive i mitten av nittiotalet, kanske berodde det på att skivbolaget Creation hade fullt upp med att kassera in pengar från Oasis succé, men deras sound har knappast åldrats. Nya band fortsätter ständigt hitta inspiration i shoegaze-scenen och dess drömska lager av fuzziga gitarrer. Och antagligen finns det bättre effektpedaler på marknaden idag.

När den återförenade kvintetten intar Avalon-tältet har klockan passerat midnatt för mer än två timmar sedan. Borta är pottfrisyrerna från de gamla bandbilderna. En skäggprydd Neil Halstead iförd flanellskjorta står på ena sidan av scenen medan Rachel Goswell, iförd glittrande klänning, står på den andra. Mellan de två vokalisterna står basisten Nick Chaplin — som ser ut att kunna vara med i typ The Cure. Inledningsvis pågår fortfarande Major Lazers spelning på Orange Stage, så när Slowdive avslutat en låt och ska börja en annan överhörs spill därifrån.

Likt många andra kultband från 90-talet har de fått större genomslag efter sin splittring, men frågan är om något fick utstå lika dåliga recensioner som Slowdive. Idag räknas åtminstone deras två sista album — Souvlaki och lite mer elektroniskt utforskande Pygmalion — som klassiker. Men på 90-talet sågades de ofta av pressen, helt enkelt för att de kategoriserades som shoegaze. Även om de redan fått sin revansch så är återföreningsturnén en möjlighet, både för unga fans och de som var med när det begav sig, att se ett band som både är legendariskt och i toppform.

Låtar plockas från samtliga deras album. Alison, When the Sun Hits och Machine Gun blandas med tidiga pärlor och Pygmalion-material (som de ju aldrig fick chansen att spela live eftersom de splittrades innan de hann turnera med det albumet i ryggen). Men det är när de Mogwai-liknande crescendona i den avslutande covern på Syd Baretts Golden Hair sköljer över oss som konserten når sitt absoluta klimax. På väg till mitt tält efteråt håller solen på att gå upp. Om det här är ljudet av himlen vet jag vart jag vill hamna efter detta liv.

Här är ytterligare några bilder från spelningen:

Slowdive-7

Slowdive-1

Slowdive-2

Slowdive-3

Slowdive-4

Slowdive-5

Slowdive-8

Arkiverad under: Musik Taggad som: Avalon, Roskilde, Slowdive

Slowdive gjorde comeback, här är låtlistan samt liveklipp från spelningen

20 maj, 2014 by Jonatan Södergren

slowdive

Slowdive är tillbaka. I London gjorde det inflytelserika shoegaze-bandet sin första spelning på tjugo år. I sommar kan du bland annat se dem på Way Out West och Primavera Sound. Nedan ser du setlisten samt YouTube-länkar till framförandet av ett antal låtar:

Slowdive
Avalyn
Catch the Breeze
Crazy for You
Machine Gun
40 Days
Blue Skied an’ Clear
Souvlaki Space Station
When the Sun Hits
Morningrise
She Calls
Golden Hair (Syd Barrett cover)

Extranummer:

Rutti
Alison

Nedan kan du se dem framföra Machine Gun:

Slowdive:

When the Sun Hits:

Arkiverad under: Musik Taggad som: Slowdive

Slowdive, Mapei och Conor Oberst till Way Out West

1 april, 2014 by Redaktionen

slowdive

Göteborgsfestivalen Way Out West står oftast för mycket intressanta bokningar, idag meddelas följande spännande bokningar:

Slowdive

“Visst glodde de på sina skor. Där någonstans efter att 80 blivit 90, gestaltade Slowdive sin introverta, drömska och melodiska indie genom att konsekvent stirra på sina fötter när de spelade live. Det där slog an något hos en hel generation småpsykedeliska indieband, som följaktligen odlade page och började basera sina liveshower på pjuckskådning.

En genre var född: shoegaze. Men nej, det var knappast fötter och skodon det handlade om. Signifikativt för stilbildande Slowdive, och genren som sådan, var de flytande, effektdränkta ljudmattorna, de ofta spöklikt svävande harmonierna och den atmosfäriska stämningen. Tillsammans med band som Ride och Swervedriver personifierade Slowdive en sofistikerad vidareutveckling av den brittiska indievågen, i gränslandet mellan det tidiga (fullständigt tokiga) Madchester och den grabbiga fotbollsindien som exploderade med Blur och Oasis.

Slowdives andra fullis, ‘Souvlaki’ (1993), gästades av ambientoraklet Brian Eno och kom så nära man kommer ett genombrott. En tvättäkta, odödlig, arketypisk milstolpe som blev en sorts sammanfattning av alla de attribut vi älskade passionerat i den tidiga 90-talsindien: skivbolaget Creation, melodiska gitarrmattor och pottfrillor. Ända sedan Slowdive dukade under någon gång 1995 har vi sörjt. Ända tills nu.”

Mapei

“Mapei är det bästa av två världar. Lika delar amerikansk genuin soul och r’n’b kombinerat med europeisk, lätt kyld klubbmusik i olika former. Och ett par teskedar gospel och hiphop. Egentligen kvittar det. När det kommer till genrer så är det inte så himla viktigt längre. Definitivt inte när det gäller Mapei. Hon rör sig fritt över alla gränser du kan tänka dig. Lika flytande i de olika uttryck hon använder sig av och sammanför i den smältdegel som är hon. Få artister har en sådan förmåga att måla en känsla med sin musik på det sätt som Mapei gör. För vi har alla hört enastående singeln ”Don’t Wait” och vet att den går rakt in under huden och där stannar den kvar.

Med en lite udda bakgrund har Mapei börjat sina dagar i ett hippiekollektiv i Providence, Rhode Island men flyttade i unga år till Stockholm, där hon sedan växt upp. Hon heter egentligen Jacqueline Mapei Cummings och hade ursprungligen sitt genombrott med singeln ‘Video Vixens’ redan 2007. Man talade då om att hon skulle vara en ny Lauryn Hill. Efter singeln teamade hon upp med Major Lazer på ‘Mary Jane’ under 2009.

Att kalla ‘Don’t Wait’ för en comeback är nog egentligen felaktigt. Den så uppenbart talangfulla Mapei har inte ens börjat, men har med bara två egna singlar och EP:n ‘Cocoa Butter Diaries’ redan gjort sig ett namn. Det som hänt är att hon gått från att enbart vara excentrisk rappare till att nu även locka och pocka med sin souliga röst. En vinnande kombination. Kanske är det att hon omger sig med vänner som Lykke Li, som hyrt ett rum i hennes lägenhet i New York, eller att hon helt enkelt vidgat och utökat sitt uttryck som skapat denna nya dynamik som Mapei besitter. En sak är säker, hon är i full fart med en fullängdare och hon är här för att stanna.”

Conor Oberst

“En gång i tiden var han ett underbarn, Conor Oberst. När Bright Eyes kom och lappade till både kritiker och de breda lagren av musikintresserade i början av 2000-talet, förundrades alla över pojkens kreativitet och mästerliga låtskrivarförmåga. Sedan han var 15 år hade han mejslat ut en egen, svärtad folkrocksindie som slog an något hos såväl kritikerfyllon, popflickor och musikdiktatorer. Bright Eyes, med Conor, Mike Mogis och Nate Walcott som ständiga medlemmar, släppte det ena hyllningsobjektet efter det andra, och vips hade underbarnet Conor blivit under…vuxen.

Han må vara äldre nu, men Conor Obersts musikaliska talang och ojämförbara gehör är fortfarande unik. Inte nödvändigtvis som instrumentalist, kanske inte ens som sångare, men Conor Oberst förtrollade förmåga att mästra kombinationen text och melodi gör honom unik – och produktiv. Numera räcker det inte med ett band och en solokarriär; människan ingår i inte mindre än fem konstellationer! Dessutom har han ju faktiskt en vass Sverige-connection efter att ha producerat First Aid Kits andra album. Systrarna Söderberg levererar å sin sida gentjänst medelst stämsång på Obersts kommande helbrägdagörare, ‘Upside Down Mountain’.

Den ja. Conor Oberst har under åren passerat lika många musikaliska uttryck och stämningslägen som plattor, men när ‘Upside Down Mountain’ landar i maj 2014 är det en återgång till något mer intimt och personligt om man får tro underbarnets egen beskrivning. På Way Out West 2014 behöver du varken undra eller analysera, bara svepas med.”

Till festivalens klubbprogram Stay Out West ansluter sig dessutom följande artister:

The Growlers
Zebra Katz
Ry X
Katie Got Bandz
Highasakite
Marissa Nadler
Kelela
Samantha Crain
I Am Legion
Amen Dunes

Arkiverad under: Musik Taggad som: Conor Oberst, Mapei, Slowdive, Way Out West

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Casino utan svensk licens

Nytt

Sveriges största dramatiker, Lars Norén, har gått ur tiden

Sveriges största dramatiker, Lars Norén, … Läs mer om Sveriges största dramatiker, Lars Norén, har gått ur tiden

Ani DiFranco släpper album, Revolutionary Love,

Ani DiFranco släpper ett nytt album, … Läs mer om Ani DiFranco släpper album, Revolutionary Love,

Teaterkritik: The Caucasian Chalk Circle

The Caucasian Chalk Circle / Der … Läs mer om Teaterkritik: The Caucasian Chalk Circle

”Den franske löjtnantens kvinna” av John Fowles, en viktoriansk lek

Den franske löjtnantens … Läs mer om ”Den franske löjtnantens kvinna” av John Fowles, en viktoriansk lek

Lyssna: Lars Bygdén och Anna Stadling – I varje andetag

Lars Bygdén och Anna Stadling hyllar … Läs mer om Lyssna: Lars Bygdén och Anna Stadling – I varje andetag

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Online casinon utan svensk licens
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in