Slowdive, Linné
Way Out West 8 augusti 2014
Betyg: 4
För min del är höjdpunkten den episka finalen med Golden Hair; Syd Barrett-tolkningen som slutar med att Rachel Goswell går av scenen och låter de två andra gitarristerna Neil Halstead och Christian Savill mangla på i ett himmelskt crescendo. En perfekt avslutning på den timmeslånga spelningen. En lektion i hur shoegaze ska låta.
Jämfört med spelningen på Roskildefestivalen för några veckor sedan har volymen förvisso dragits ner en aning, det känns bitvis som att det saknas lite spets vilket kan bero på att originalbasisten Nick Chaplin till följd av en njurinfektion precis ersatts av den yngre förmågan Kevin Hendrick. Men dessa små faktorer till trots går det inte att undgå att imponeras av hur väl detta återförenade Slowdives musik har bevarats. Pottfrsyerna från tidiga bandbilder må vara borta sedan länge, men deras shoegaze är tidlös och fortsätter ständigt att upptäckas av nya generationer indiekids.
Jämfört med andra shoegaze-band från 90-talet lutar Slowdive åt det mer eteriska hållet, oftast med Rachel Goswell i rampljuset, men det är i synnerhet under When the Sun Hits och Alison — två låtar där Neil Halstead står för sånginsatsen — som publiken tänder till. För övrigt var det första jag kände när jag läste att Slowdive skulle spela i Linnétältet en viss skepticism, men då Way Out West i år satsat på att göra scenen större passar det faktiskt riktigt bra. Det blir en välavvägd mix av intimiteten från en tältscen och den känsla som kan uppstå på en stor scen, vilket passar dem utmärkt.
Följande låtar spelades:
Slowdive
Avalyn
Catch the Breeze
Crazy for You
Machine Gun
Souvlaki Space Station
When the Sun Hits
Alison
She Calls
Golden Hair
