Way Out West 8/8 – Flamingo
3
När det handlar om kreddighet i den mer primitiva vitalistiska fåran av rockmusik befinner sig Jack White i tätskiktet. Måste omgående erkänna att jag inte lyssnat på honom, även om jag hört talas om White Stripes. Gitarristen, sångaren, låtskrivaren, bandledaren, kompositören till filmmusik, producenten som även skådespelat är hemmahörande i Detroit, vilket framgår med emfas under de 70 minuter han avrundar första dagen på WOW. Den Grammy-belönade mångsysslaren står minst sagt stadigt, rent av speedat rörlig i de rötter MC5 och Stooges planterade för över femtio år sedan, två grupper jag sett i revival-, respektive reunion-upplaga på Liseberg (feat Wayne Kramer) och på Gröna Lund. Enligt låtlista på nätet hämtades för övrigt ett halvdussin låtar från White Stripes repertoar på WOW, bandet han bildade med sin fru sent 90-tal. För er som är ungefär lika mycket noviser som undertecknad, ska nämnas två ytterligare grupper. Dels Raconteurs varifrån White plockat två hits, dels The Dead Weather med bland andra medlemmar från Queens Of The Stoneage (bokade till festivalen men tvingades ställa in av hälsoskäl) och sångerskan från The Kills vilka framträdde under eftermiddagen. Sex plattor i eget namn har släppts, den senaste kritikerrosade utan titel alldeles nyligen.
Tyvärr saknar jag uppgift om vad vännerna i hans högexplosiva konstellation heter. Uppfattar inte deras namn när de exalterat presenteras i slutet. Minns att minst två av dem är bosatta i Detroit. Ser och framför hör en stabil basist jämte en duktig, pådrivande trumslagare samt, trevligt nog, en musiker på hammondorgel. Konserten startar alldeles efter att P J Harvey och hennes mannar tackat för sig. Orkar inte stå upp förrän sista delen och vill egentligen vila öronen, vilket sannolikt inverkar på mitt något ljumma betyg. Med några få välgörande undantag dundrar White på med en energinivå på 110%, en attityd jag inte förmår tillgodogöra mig under rådande förhållanden.. Dessutom sticker jag ut hakan, påstår att det vokala är hans svagaste gren. 49-årige old school-rockern har en i mina öron alltför gäll röst, blir stundtals tillräckligt skrikig för att platsa på Sweden Rock.
Att kalla honom energiknippe är ett understatement. När allt klaffar vill jag jämföra utlevelsen och kompet med den oförliknelige irländaren Rory Gallagher. I riffandet och rösten finns likheter. En annan parallell när otroligt potenta och tajta soundet blir fyrstjärnigt kan sträckas ut till Jimi Hendrix Experience, förvisso konstrueras låtarna alltför sällan på liknande intrikata vis som hos Hendrix. Hade önskat att det ösigt forcerade balanserades av mer raffinerade konturer.
Skulle tro att Jack White på skiva är något annat än den raka, okomplicerade glädjekick han sprider i mörkret. Orgelns rullande harmonier uppskattades. De borde också fått vara mer i förgrunden. Bortsett från några härliga sekvenser levererades snabb, skitig och överstyrd rock med fuzz, larmiga och ofta omedelbara refränger över en tajt rytmsektion. Även jag som novis kunde urskilja kvalitéer i Jack Whites hårdkörning, förvisso för oslipat och hejdlöst för min smak som helhet.
I avslutande fas inträffar flera positiva inslag, bär iväg i olika riktningar. Helt plötsligt etableras sväng accentuerat av duktige trummisen. Vi får en behagligt stötig blues, en absolut höjdpunkt. Dessutom liras en sekvens med boogie och till och med slide på sluttampen. Efter två-tre låtar utropas exalterat: ”Do you feel alright? Finalen blev den gigantiska publikfriare folk längtat efter. Ikoniska hitten med tjugo år på nacken som använts i stora mästerskapstävlingar. Tänker givetvis på Seven Nation Army. Underbart crescendo! Också låten som föregick, Steady As She Goes funkar förträffligt. Verkar betyda mycket för en sprudlande glad musikant. Utfallet av alla idéer utnämner jag till en ny genre jag inte var redo att omfamna totalt sett, varför betyget stannar vid 3+ för denna minst sagt intensiva Heavy Garage-Rock. Att jag inte värderar högre kan nog bero på ovanan vid att utsätta mig för dylika excesser.