8/8 2024 i Slottsskogen Göteborg – Azaleascenen
4
Way Out West i Slottsskogen har dragit igång. Årets upplaga är tydligen näst intill slutsåld trots en förhållandevis svag line up. Verkar ha blivit en folkfest många över generationer tycker det är värt att investera i oavsett dragplåster. Den som vanligt anmärkningsvärt heterogena publiken kunde nöjt konstatera, att åtminstone första dagen skonades man av vädergudarna.
På minuskontot över faktorer arrangören kan styra över vill jag föra in borttagandet av läktaren placerad på sidan emellan de två stora scenerna, att indie-innovatören Thurston Moore schemalagts till SOW mitt i natten på Pustervik samt att en helt avgörande faktor stundtals fallerade grovt. Om man, som i mitt fall, nyligen kommit hem från landets främsta jazzfestival sommartid är det ofrånkomligt att reaktionen blir extra stark. Syftar på undermåligt och i värsta fall bedrövligt ljud på första halvorna av konserterna med Sarah Klang (recenserade henne 2018) och The Kills plus den soniska katastrof som pågick under första sjutton minuterna med The Big Thief. Lyckligtvis vände den negativa trenden när franska electronica-duon AIR ytterst delikat återskapar musiken på sitt drömska genombrottsalbum Moon Safari.
Nu till P J Harvey och hennes fyramannaband. Förvisso inte nödvändigt att redovisa förkunskaper. Dock, av engelskans tio album äger jag endast To Bring You My Love och jag har sett henne två gånger (1997 i Stockholm / WOW 2016). För åtta år sedan i regnet gav jag Harvey och hennes lyxiga rockorkester 4+ i en minnesvärd spelning. Nedbantade bandet består numera av John Parish (också producent och låtskrivare), trumslagaren Jean-Marc Butty, James Johnston samt Giovanni Ferrario. När männen äntrar scen sätter sig de tre multiinstrumentalisterna vid diverse klaviaturinstrument. Efter ett tag noteras att byten av instrument sker kontinuerligt. I den opolerade, indie-offensiva avdelningen spelas på fyra stränginstrument. Vidare färgas soundet expressivt av Johnston på violin.
Skönt nog fanns ljudmässigt inget att klaga på, tvärtom. Inga öronproppar behövdes! I denna avskalade show kunde varje instrument utmärkt urskiljas. På backdroppen exponeras övervägande nonfigurativa motiv i skiftande färger. 54-åringen har uppnått motsvarande status som Patti Smith och en integritet i konstnärskapet jämbördig Kate Bush. Fina fotot ovan ljuger förstås inte, men ger heller ingen rättvisande bild. Fram till sista stund i en fängslande tillställning noga planerad in i minsta estetiska detalj, störs jag faktiskt över en konsekvent vägran att etablera kontakt med publiken. Sammanbiten härskar hon istället i sitt musikaliska universum. Tackar inte för applåder, presenterar inga låtar. Allra sist spricker hon ändå upp i ett tacksamt leende för att vi noga lyssnar på engagerande musik. Ömsom ljuvligt pretentiös, ömsom direkt hudlös.
Denna ikon inom alternativa rock-genren skriver kompositioner som tar en i besittning, förfogar över en expressivt svävande stämma, vars föredömliga diktion ska framhållas. Texterna går fram. Och somliga refränger betonas som bekant genom att männen effektfullt körar. Till de estetiskt verkningsfulla greppen adderar den inneslutet agerande stjärnan egensinnig koreografi. Och hon levererar inte bara karaktäristiskt basalt spel på elgitarr utan sjunger en låt solo till eget ackompanjemang på akustisk gitarr och i en annan komposition trakteras (om jag såg rätt) cittra.
Som nämnts genomförs en helgjuten avskalad konsert med flera ansikten. Komplext ibland, men aldrig svårtillgängligt. Hookarna vilka konstituerar Let England Shake och The Words That Maketh Murder appellerar avsevärt, till den grad att jag inte lägger texterna på minnet. I tillbakablickarna på halvpunkiga 90-talet påminner soundet om det hos Patti Smith, fast med elegantare inramning. En elegisk grundton genomsyrar som väntat, klokt nog bryts förtrollningen i omgångar med ett rakt-på- rockbeat. Plötsligt uppstår rock & roll- vibe i fräck shuffle som avlöses av ett sugande driv framtaget med enbart rytmsektion och broderande gitarrer. Associerar till Pixies, Cure, Gang of Four med flera i deras expansivt rockiga aktioner. Avslutningen med enormt suggestiva Down By The Water jämte ett annorlunda arr på To Bring You My Love är magnifikt. Den överlag superba dynamiken och extatiska övergångarna bör framhållas särskilt, exempelvis fiol-feature i Dress. Inte riktigt lika överväldigad denna gång som med orkestrala varianten 2016 på scenen intill. Fast ändå väldigt belåten över vad som kan betecknas som en konstnärlig triumf.
Låtlista 1. Prayer At The Gate 2. The Nether-Edge 3. I Inside The Old Year Dying 4. The Glorious Land 5. Let England Shake 6. The Words That Maketh Murder 7. A Child´s Question, Agust 8. Send His Love To Me 9. 50ft Quennie 10. Black Hearted Love 11. Angelene 12. The Garden 13. The Desperate Kingdom Of Love 14. Man-Size 15. Dress 16. Down By The Water 17. To Bring You My Love (källa Setlist.fm)
OBS foto ovan Leif Wivatt