Realm of Satan
Betyg 4
Regi Scott Cummings
Svensk biopremiär på Way Out West
Vad en vanligtvis brukar förknippa med satanism – offer av ett djur, ofta ett lamm eller en get, och blodsspillan – så börjar denna dokumentär om Church of Satan med raka motsatsen – en lång tagning av en get som ligger och föder. Ingjuter nytt liv, ny oskuldsfullhet som kan ses som ett hopp snarare än mörk förtvivlan. Tagningen är också lång, statisk, som att den vill bränna in scenen i våra ögon snarare än bara visa någonting vackert. För speciellt fint är det inte heller. Smutsigt och oromantiserat, snarare. Och så fortsätter det. Scener staplade på varandra, snarare än ett flöde av en direkt handling. Det ligger närmare att jämföra med senare filmerna av Roy Andersson med korta poetiska inslag snarare än en traditionell spelfilmsberättelse.
Speciellt mycket dialog finns det dock inte, faktum är att det säkerligen dröjer över en kvart innan några ord yttras (förutom en vag viskning som knappt hörs) och då är det inget samtal mellan personer, eller en berättarröst som förklarar fakta, utan sataniska böner som nästan sjungs. Och även om det inte direkt visas några ritualer, är det ändå ett väldigt rituellt berättargrepp som etableras: vare sig det rör om människors vardagssysslor eller försök till magi så gestaltas det på samma ömma och intressanta sätt. Det döms inte, graderas inte, utan gestaltas bara. Och då allt bara flödar ur, snarare än pekas och berättas, blir det lite utav en masterclass i ”show don’t tell” vilket är en gyllene regel inom manusförfattande och filmskapande.
Vi återkommer till den inledande geten, den här gången övergår dess form till en människas, som visar sig vara översteprästen, och filmen pendlar lite mellan detta magiska tänkande och de övriga mer direkta scenerna. Båda är väldigt stilistiska och snyggt filmade, men skiljer sig lite åt i sina gestaltningar. Trots detta känns de aldrig som de inte hör ihop, att de skulle skava mot varandra, utan kompletterar snyggt varandra istället. De bildar en, om ni ursäktar ordvalet, helvetiskt snygg helhet.
Något som får mig att skratta är gården de regerar ifrån. Ranch 666. Såklart. Stort hus och sportbilar. Religion verkar vara väldigt inkomstbringande i USA och att sälja sig till satan ska visst vara extra lukrativt. Att en förvandlas till en get, helt eller delvis, och slutar följa med i sin egen spegelbild – eller upphöra utanför den – är väl ett lågt pris en får betala för det.
Med sitt alternativa berättargrepp och estetiska gestaltning känns det förövrigt inte konstigt att den tidigare visats på festivaler som danska Cphdox, Grekiska Thessaloniki Documentary Festival och Amerikanska Sundance Film Festival och MoMA Documentary Fortnight – innan den nu äntligen når Sverige och Way Out West!