Slowdive, Avalon Stage
Roskildefestivalen 5 juli 2014
Betyg: 5
Det är första gången jag behöver använda öronpropparna. Slowdives sirensånger är hjärtskärande vackra, och framförs på en så hög ljudnivå att det nästan blir en fysisk upplevelse. Efter tre album splittrades Slowdive i mitten av nittiotalet, kanske berodde det på att skivbolaget Creation hade fullt upp med att kassera in pengar från Oasis succé, men deras sound har knappast åldrats. Nya band fortsätter ständigt hitta inspiration i shoegaze-scenen och dess drömska lager av fuzziga gitarrer. Och antagligen finns det bättre effektpedaler på marknaden idag.
När den återförenade kvintetten intar Avalon-tältet har klockan passerat midnatt för mer än två timmar sedan. Borta är pottfrisyrerna från de gamla bandbilderna. En skäggprydd Neil Halstead iförd flanellskjorta står på ena sidan av scenen medan Rachel Goswell, iförd glittrande klänning, står på den andra. Mellan de två vokalisterna står basisten Nick Chaplin — som ser ut att kunna vara med i typ The Cure. Inledningsvis pågår fortfarande Major Lazers spelning på Orange Stage, så när Slowdive avslutat en låt och ska börja en annan överhörs spill därifrån.
Likt många andra kultband från 90-talet har de fått större genomslag efter sin splittring, men frågan är om något fick utstå lika dåliga recensioner som Slowdive. Idag räknas åtminstone deras två sista album — Souvlaki och lite mer elektroniskt utforskande Pygmalion — som klassiker. Men på 90-talet sågades de ofta av pressen, helt enkelt för att de kategoriserades som shoegaze. Även om de redan fått sin revansch så är återföreningsturnén en möjlighet, både för unga fans och de som var med när det begav sig, att se ett band som både är legendariskt och i toppform.
Låtar plockas från samtliga deras album. Alison, When the Sun Hits och Machine Gun blandas med tidiga pärlor och Pygmalion-material (som de ju aldrig fick chansen att spela live eftersom de splittrades innan de hann turnera med det albumet i ryggen). Men det är när de Mogwai-liknande crescendona i den avslutande covern på Syd Baretts Golden Hair sköljer över oss som konserten når sitt absoluta klimax. På väg till mitt tält efteråt håller solen på att gå upp. Om det här är ljudet av himlen vet jag vart jag vill hamna efter detta liv.
Här är ytterligare några bilder från spelningen:
