• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Pixies

Pixies till Way Out West

20 januari, 2017 by Redaktionen

Ett av det sena 1900-talets allra viktigaste band, Pixies, kommer till Way Out West i Slottsskogen i augusti.

Ett pressmeddelande:
Ett Pixies. Det finns, har funnits och kommer alltid bara att finnas ett Pixies. När Black Francis slog sig i slang med Joey Santiago, Kim Deal och David Lovering i Boston i mitten av 80-talet för att slamra fram konstpunk var det nog ingen som kunde ana att de nu, trettio år senare, skulle räknas som ett av det sena 1900-talets allra viktigaste band. Men så är det. Utan Pixies inget Nirvana, inget Blur, inget Weezer, kanske inte ens ett Radiohead. Vilken fattig värld vi hade levt i.

Men nu lever vi, som tur är, i den värld där Pixies faktiskt inte bara fanns utan också finns. Där Black Francis, ännu lite rundare men fortfarande lika intensiv, gläfser fram sina surrealistiska texter om rymdvarelser och bibliskt våld över en explosiv matta av psykedelisk noise-surf-punk-pop. För att citera Black Francis: Död åt The Pixies, länge må de leva!

Under sin första inkarnation släppte Pixies en EP och fyra album som nu betraktas som klockrena klassiker. Come on Pilgrim, Surfer Rosa, Doolittle, Bossanova och Trompe Le Monde är alla stapelvaror när kritiker ritar sina världens bästa skivor-listor. 1993 splittrades de. Black Francis blev Frank Black och släppte soloskivor och Kim Deal startade The Breeders innan de återförenades vintern 2004. 2013 hoppade Kim Deal av igen och ersattes av Paz Lenchantin (men det är som vi brukar säga, att byta världens coolaste bassist mot världens näst coolaste bassist är ett så kallat lyxproblem).

2014 släpptes albumet Indie Cindy, som samlade de EPs gruppen gett ut sedan återföreningen, och 2016 kom slutligen Pixies första album med nytt material sedan Trompe Le Monde 1991. Head Carrier mottogs väl av kritiker och publik och ger bilden av ett band som fortfarande har mil att gå på sin krokiga, spretiga rockstig.

Arkiverad under: Musik Taggad som: Pixies, Way Out West

De bästa låtarna 2014: 80-61

9 december, 2014 by Redaktionen

tysegall

2014 var året då Ty Segall, den produktive garagerockaren från Kalifornien, släppte sin starkaste samling låtar hittills i karriären. Blur- och Gorillaz-frontmannen Damon Albarn släppte (vad som marknadsförts som hans första) soloalbum, och uträknade alternativrock-ikoner som Pixies och The Smashing Pumpkins återvände med nya album.

Varje dag fram till fredagen den 12 december presenterar vi 20 låtar i vår årslista. Här är plats 80-61:

61. Panda Bear – Mr. Noah
62. Ty Segall – Feel
63. Damon Albarn – Heavy Seas of Love
64. J Mascis – Every Morning
65. Lana Del Rey – Brooklyn Baby
66. The Pains of Being Pure at Heart – Until the Sun Explodes
67. Zola Jesus – Dangerous Days
68. Christopher Owens – Never Wanna See That Look Again
69. Mogwai – Teenage Exorcists
70. The Smashing Pumpkins – Being Beige
71. The Hanged Man – Into the Night
72. Pixies – Greens and Blues
73. I Break Horses – You Burn
74. Twin Peaks – I Found a New Way
75. Melody’s Echo Chamber – Shirim
76. Gruff Rhys – American Interior
77. How to Dress Well – Repeat Pleasure
78. Jessica Pratt – Back, Baby
79. Kent – La Belle Epoque
80. LUH – Unites

81. The Decemberists – Make You Better
82. A Sunny Day in Glasgow – In Love with Useless
83. Francis Lung – A Selfish Man
84. Cloud Nothings – I’m Not Part of Me
85. Jenny Lewis – Just One of the Guys
86. Morrissey – Staircase at the University
87. The Tarantula Waltz – Scandinavian Minds
88. Warpaint – Disco//very
89. Lyla Foy – Impossible
90. Tove Lo – Habits (Stay High)
91. Caribou – Can’t Do Without You
92. SOAK – B a noBody
93. Aphex Twin – minipops 67 [120.2][source Field Mix]
94. Lykke Li – Never Gonna Love Again
95. Flying Lotus – Never Catch Me
96. La Roux – Uptight Downtown
97. Kendrick Lamar – i
98. My Brightest Diamond – Lover Killer
99. School ’94 – Like You
100. Dum Dum Girls – Are You Okay?

Du kan följa listan på Spotify:

Arkiverad under: Musik Taggad som: Christopher Owens, Damon Albarn, Gruff Rhys, How to Dress Well, I Break Horses, J Mascis, Jessica Pratt, Kent, Lana Del Rey, LUH, Melody's Echo Chamber, Mogwai, Panda Bear, Pixies, The Hanged Man, The Pains of Being Pure at Heart, The Smashing Pumpkins, Twin Peaks, Ty Segall, Zola Jesus

Pixies: “Det handlar inte om hur många följare du har på Facebook”

12 juni, 2014 by Jonatan Södergren

Pixies 2013-2014

För många var det en big deal när Kim Deal hoppade av Pixies samtidigt som deras första nya musik sedan 1991 års Tromde le Monde utannonserades. Sedan återföreningen 2004 hade det inflytelserika bandet — som bland annat har David Bowie, Nirvana och Radiohead bland sina anhängare — bara spelat in två låtar: Bam Thwok och en cover på Warren Zevons Ain’t That Pretty At All. För Kulturbloggen berättar de kvarvarande originalmedlemmarna Black Francis, Joey Santiago och David Lovering strax innan de ska gå på Gröna Lunds scen bland annat att Indie Cindy var ett sätt att fortsätta turnera med de gamla låtarna, och att de utöver Record Store Day-singeln Women of War planerar att spela in ytterligare material med nya basisten Paz Lenchantin.

Ni hade turnerat med gamla låtar i tio år, vad var det som utlöste de nya låtarna?

Francis: Så vi kan fortsätta spela de gamla låtarna…

Joey: …och bara vara ett band. Vi spelade in dem för att se om vi fortfarande kom överens.

Hur tog låtarna form? Berätta lite om låtskrivarprocessen.

Francis: Jag checkade in på ett billigt litet hotellrum och började sätta ihop olika idéer. Eller, det första jag gjorde var att åka över till en vän som har en lägenhet i närheten av mig, det är lugnt och han har en billig liten studioanläggning. Han har en mikrofon, men inget stativ, så medan jag spelade gitarr höll han i mikrofonen. Jag åkte dit för att hänga och ta tupplurar i hans lägenhet. Han gick in i sitt sovrum och rökte gräs medan jag sov, och när jag vaknade upp var det dags att spela in igen. Sedan kom Joey över ett tag och vi spelade in lite på hans hotellrum, därefter åkte vi till Gil Norton [som producerat samtliga deras album sedan Doolittle, förf. anm.] och jobbade på lite fler demos. Sedan spelade vi in ytterligare några demos i USA. Det här var från januari till juli, alltså sex-sju månader, sedan samlades vi igen i september 2012 och spenderade några månader åt att spela in albumet.

Varför släppte ni Bagboy som första smakprov från albumet, och varför delade ni upp albumet på tre EP:s?

Joey: Det var skivbolaget som valde att släppa Bagboy som första låt. Antagligen eftersom den är eklektisk och påminner om oss.

David: Ursprungligen var tanken att släppa fyra låtar som en EP, men sedan fastnade vi alltmer för tanken, det kändes som en kul grej att släppa dem som små paket och överraska alla. Vi lyckades ju hålla inspelningarna hemliga, vi kom undan med det, så det var en överraskning för fansen. Men vi hade hela tiden ett fullängdsalbum i åtanke, vi spelade in allt i samma veva.

Vad har Paz tillfört sedan hon anslöt sig till Pixies?

Francis: Hon är en slitvarg, och på grund av det är hon väldigt bra. Precis som hennes namn är hon väldigt peaceful.

Joey: Och publiken älskar henne.

Francis: Framför allt gillar vi att ha henne omkring oss. Vi har redan spelat in en låt med henne och jag föreställer mig att vi kommer göra mer.

När ni bildade Pixies var ni i tjugoårsåldern. Försöker ni återskapa den ungdomliga entusiasmen, eller har tiden gett er ett annat perspektiv på vad ni vill åstadkomma som band?

Francis: Vi vill vara bra helt enkelt, det är vår enda ambition. Visst, vad är ett sätt att vara bra på? Återskapa spänningen från din ungdom. Det är ett sätt men jag menar, det finns hundratals sätt. Så länge du gör något av dem.

Joey: För varje album frågar folk om vi känner någon press att spela in. Det var press på oss i början, ända sedan första albumet. Det är samma sak, du måste vara bra. That’s it. Så det har inte förändrats.

De nya låtarna smälter in bra med de gamla live. Skulle de kunna ha skrivits på 90-talet, eller är det någonting som skiljer sig?

Joey: Enda skillnaden är att vi blivit äldre. Folk säger att det låter som nästa album efter Trompe le Monde, vilket det ju är. Jag gjorde en playlist och ställde de nya låtarna mot de gamla bara för att. Det finns en kontinuitet.

Nyligen när Doolittle fyllde tjugofem kom jag över en artikel som redogjorde för några av referenserna på albumet. Kan du berätta lite om sakerna du snappar upp och hur de hamnar i dina låtar?

Francis: Hur några strömmar av information hamnade i våra låtar? Jag vet inte, jag skrev några låtar. Några ord, några ackord, några tankar. Hur hamnade de där? Hur kom alla affischer upp där? Alla de olika färgerna? Någon tog dem och sade “Vet du vad? Vi sätter upp några affischer så får det bli dekorationen. Vi sätter upp affischer på alla de olika artisterna som har spelat här”. Så hamnar de där, någon satte bara upp dem. Vad som inspirerar en är tanken i sig. [Pekar på affischerna] Lou Reed, Ramones, Bob Marley and the Wailers, Abba. Du vill tävla mot dem. Du vill göra vad de gjorde. Precis som i början.

Tror ni det faktum att ni låg på 4AD och inte ett major-bolag haft någon betydelse för hur myten kring Pixies har överlevt? Jag tänker till exempel på artworken.

Francis: Artworken, definitivt. Att ha Vaughan [Oliver, grafisk designer som stod för många av 4AD:s omslag under 80- och 90-talet, förf. anm.] göra vår artwork när vi var färdiga med inspelningarna hjälpte oss. Dess kontinuitet blev vår image.

I boken om 4AD står det att ni gladde er när en Boston-klubb beskrev er som “Pixies från England”. Tror ni folk uppfattade er musik som mer brittisk än amerikansk?

Francis: Kanske i början, för länge sedan. Det är nog inget mysterium kring vilka vi är idag.

Joey: När vi låg på 4AD spelade vi med mer framgång i England, så några kanske blandade ihop vart vi kom ifrån. Well, trevligt att vi var från England, vi kom åtminstone inte ifrån Boston.

Jämfört med hur musikindustrin såg ut på den tiden, är det annorlunda att spela i band idag?

Joey: Jag tror inte det skett någon förändring. Du måste fortfarande göra samma saker: du måste spela live, och framför allt, om du vill göra någonting överhuvudtaget måste du först ha bra låtar. Så det är likadant nu som då. Det finns fler verktyg att nå ut. Du kan ladda ner musik på internet. Men är du tillräckligt bra kommer du bli upptäckt oavsett vilka verktyg som finns tillgängliga.

Francis: Du måste tjäna pengar. Det handlar inte om hur många följare du har på Facebook, du måste komma på hur du kan tjäna pengar så du kan sluta ditt vanliga jobb.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Gröna Lund, Pixies

Pixies på Gröna Lund

11 juni, 2014 by Jonatan Södergren

3

Pixies, Gröna Lund
10 juni 2014
Betyg: 3

Om någon för ett halvår sedan hade sagt att jag skulle kunna se både Pixies och Arcade Fire på Gröna Lund inom loppet av några dygn hade jag tvivlat; som konsertlokal har jag snarare förknippat nöjesfältet på Djurgården med artister av Sean Banans karaktär. Dessutom ger Pixies nästan uteslutande festivalspelningar i sommar. De har redan spelat på Coachella, Primavera Sound och Field Day. Storsatsande danska NorthSide-festivalen står på tur. Men i takt med att solen håller på att gå ned kliver Black Francis, födelsedagsbarnet Joey Santiago, trummisen David Lovering och den nyanlitade basisten Paz Lenchantin (tillika Kim Shattuck-som-i-sin-tur-ersatte-Kim-Deal-ersättaren) punktligt på Grönans scen. Nästan för punktligt. När spelningen är över en timme och fyrtiofem minuter senare är det fortfarande rätt ljust ute.

Utan något som helst mellansnack river de av hela trettiofem låtar – och det är ju inte vilka låtar som helst. Brittiska indie-bolaget 4AD var nära att gå miste om att sajna dem på åttiotalet — då deras grundare ansåg att de var för rock’n’roll — och det är svårt att tänka sig hur världen sett ut i så fall. I efterhand har Pixies kommit att bli 4AD:s kanske mest mytomspunna band vid sidan av Coctau Twins: David Bowie har spelat in sin egna version av Cactus, och det sägs att Kurt Cobain när han skrev Nirvanas Smells Like Teen Spirit försökte efterhärma en Pixies-låt.

Dynamiken, det explosiva pendlandet mellan tyst och högt, Francis ylande, och texterna som bland annat tar upp udda ämnen som UFO:n, bibliska historier, incest och surrealism gav dem ett kultfölje. Men sedan Pixies återförenades 2004 har de ironiskt nog inte bara tillåtits spela inör en större publik, utan även existerat länge än vad de gjorde under sin ursprungliga verksamhetsperiod (de bildades 1986 och splittrades 1993). Under nästan ett decennium har de nu turnerat med enbart gammalt material i ryggen. När de bestämde sig för att spela in nytt hoppade originalbasisten Kim Deal av, och deras senaste album Indie Cindy har mötts av minst sagt blandad kritik. Sedan en viss amerikansk musikpublikation gav deras comeback-EP betyg 1 av 10 har de i bloggosfären nästan förringats till guilty pleasure. Men betyget är så missvisande att det är svårt att ta seriöst, Indie Cindy är inte alls dåligt album, även om det kanske inte är samma mästerverk som exempelvis Doolittle. Framför allt briljant poppiga Greens and Blues och titelspåret, som framförs med Francis bakom akustisk gitarr, smälter ikväll in väl i resten av setet.

Efter inledningen med Bone Machine är U-Mass ösig med sitt Nirvana-doftande riff, men det är låtar som efterföljande Wave of Mutilation med sina tydliga popmelodier som får igång publiken. Och med låtar som Monkey Gone to Heaven, Here Comes Your Man och avslutande Where is My Mind? som väntar är det omöjligt att klaga. På väg hem hör jag ett gäng ungdomar med studentmössor skrika “fyfan vad bra sista låten var”. Å ena sidan är det nostalgi, å andra sidan har låtarna aldrig åldrats.

Följande låtar spelades:

Bone Machine
U-Mass
Wave of Mutilation
Something Against You
Hey
Subbacultcha
Distance Equals Rate Times Time
Bagboy
Crackity Jones
Mr. Grieves
Levitate Me
Broken Face
Cactus
Magdalena 318
Velouria
I’ve Been Tired
Caribou
What Goes Boom
Monkey Gone to Heave
River Euphrates
Allison
Isle de Encanta
Ed is Dead
Indie Cindy
Nimrod’s Son
Here Comes Your Man
La La Love You
Greens and Blues
The Holiday Song
No. 13 Baby
The Sad Punk
Gouge Away
Debaser
Vamos
Where is My Mind?

Här är ytterligare bilder från spelningen:

1

2

5

4

Text: Jonatan Södergren
Foto: Calle Andersson

Arkiverad under: Musik Taggad som: Gröna Lund, Pixies

Pixies spelar på Gröna Lund i sommar

26 mars, 2014 by Jonatan Södergren

pixies

Nöjesbladet rapporterar att Pixies kommer till Sverige i sommar. Den 10 juni intar den amerikanska gruppen Gröna Lunds stora scen. Senast Pixies spelade i Sverige var i höstas, då spelade de på Münchenbryggeriet. Den 28 april släpper Pixies Indie Cindy, deras första album på 21 år. Du kan se en albumtrailer här nedan:

Arkiverad under: Musik Taggad som: Gröna Lund, Pixies

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Casinohex.se
Casino utan svensk licens

Nytt

Dramaten och Sveriges Radio gör fyra livesända föreställningar byggda på dokumentärer

Svenska berättelser på scen bygger på … Läs mer om Dramaten och Sveriges Radio gör fyra livesända föreställningar byggda på dokumentärer

Komplext berättande från lovande debutanter – Låtar om fåglar & annat – Alla får medalj

Alla får medalj Låtar om fåglar & … Läs mer om Komplext berättande från lovande debutanter – Låtar om fåglar & annat – Alla får medalj

Wonder Woman 1984 – får svensk premiär på streamingtjänsten HBO Nordic

Superhjältefilmen Wonder Woman 1984 får … Läs mer om Wonder Woman 1984 – får svensk premiär på streamingtjänsten HBO Nordic

Cirkus och musik i digital scenkonst – premiär fredag 26 februari

Fredag den 26 februari kl. 15.00 är det … Läs mer om Cirkus och musik i digital scenkonst – premiär fredag 26 februari

Teatern och livet, ett liv på teatern – tema på talkshow med Helena Bergström

Teatern och livet, ett liv på teatern, … Läs mer om Teatern och livet, ett liv på teatern – tema på talkshow med Helena Bergström

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Online casinon utan svensk licens
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar
Hitta rätt casino bonus i Norge.

En resurs med info om finska casinon.

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in