Zola Jesus

Från vänster till höger på bilden ser vi bröderna Phil och Paul Hartnoll som tillsammans utgör Orbital

Få elektroniska har varit lika bestående som Orbital. Redan 1989 spelade bröderna Phil och Paul Hartnoll in debutsingeln Chime på faderns kassettspelare. Chime kom snabbt att bli en hit inom en viss subkultur som växte fram under 90-talet och innefattade dansfester som varade hela nätter. Efter ett fem års uppehåll återförenades bröderna Hartnoll 2009 för att fira 20-årsjubileumet av Chime. Kulturbloggen mötte upp dem på Debaser Medis knappa timmen innan de skulle ge sin första Sverige-spelning på över tio år.

– Får jag fråga en sak? Vad är det där för stor lysande byggnad, frågar Paul och pekar ut genom fönstret. Jag har knappt hunnit sätta min fot i deras loge.

– Du menar nog Globen.

– Ja, den där stora bollen. Vad används den till?

– Det är en konsertlokal.

– Där ska vi spela nästa gång vi kommer hit!

 I år gav ni ut Wonky som alltså är ert första nya album sedan ni återförenades. Hur kom den till?

Paul: Vi hade spelat live i två år och kände att vi behövde nytt material till våra konserter. Vi njöt så mycket av att spela och för att kunna fortsätta krävdes någonting nytt, så albumet består av låtar som fungerar bra live.

Phil: Själva metoden var lite annorlunda den här gången. Vi DJ:ade mycket parallellt med att vi skrev de nya låtarna, så vi slängde in lite nytt material i våra DJ-set vilket var något vi aldrig hade provat tidigare. Det skulle visa sig vara en bra liten övning.

Det låter på er som att det var en ganska enkel process?

Paul: Absolut. Det var ungefär lika enkelt som att göra vårt första album. Tvåan var däremot svår, men eftersom det var en nystart kändes det som att vi gjorde en debutskiva igen.

Hur tycker ni skivan passar in med dagens elektroniska musik?

Phil: Det finns så många olika scener, så det är svårt att säga. Fast vi har egentligen aldrig passat in. Man skulle kunna säga att det har varit vår agenda att inte passa in.

Paul: När andra artister provar på en ny stil brukar de göra det under ett annat namn, men vi har alltid använt Orbital. Sedan inspireras vi konstant av saker vi hör. Satan har ju till exempel inslag av hiphop i sig. Idag låter vi antagligen som killar som hållit på i över tjugo år.

Varför döpte ni skivan till Wonky?

Paul: Om du frågar mig så kommer titeln från att vi var fulla i studion. Vi öppnade en flaska champagne för att fira att vi spelat in den sista låten som var just Wonky. Vi hade inte kunnat komma överens om någon annan titel innan men i en berusad anda bestämde vi oss för att kalla skivan Wonky. Jag vet inte vad du har att säga om det?

Phil: Det svaret duger för mig.

Zola Jesus sjunger på New France, på vilket sätt bidrog hennes sång till låten?

Paul: Hon bidrog med den felande länken. Låten hade upparbetats till en viss nivå men den saknade något, så jag letade runt efter en stark gotisk kvinnoröst och hon var perfekt. Vi spenderade två dagar i studion och efter att ha bollat runt olika idéer var det vad som kom ut.

Finns det några andra artister ni skulle vilja samarbeta med?

Paul: Högst på min lista står Karin från The Knife och Kate Bush eftersom de har sin egen stil och karaktär.

Phil: Jag skulle vilja jobba med hon från The Kills, fast jag vet inte vad hon heter.

Paul: Leonard Cohen vore även coolt att göra något ihop med.

Han har väl aldrig gjort något elektroniskt?

Paul: Precis, så det skulle vara spännande att höra.

Musikvideon till Wonky är ju ganska surrealistisk. Tycker ni att det finns surrealistiska inslag i er musik?

Paul: Instrumentell musik i allmänhet är rätt abstrakt. Just den låten innehåller ju förvisso sång, men den innehåller även pitchbends och konstiga stämningar vilket gör den okonventionell och surrealistisk.

—

Här kan ni se musikvideon till Wonky:

Foto: Emma Andersson