• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Debaser Slussen

Hej då, Debaser Slussen

27 september, 2013 by Jonatan Södergren

debaser

Detaljplanen för Slussen är godtagen. Efter elva fantastiska år, och runt 8373 band, tar Debaser Slussen – som onekligen kommit att bli en viktig del i den svenska rockhistorien – farväl med en sista fest. Lördagen den 28 september bjuds det på uppträdanden från hemliga band och inga grävskopor är välkomna. Fri entré innan 22, därefter 100 kr.

Så här skriver ”Debban” i ett pressmeddelande:

”Vi började med konserter, det va band och det kom folk. Vi tyckte det gick jävligt bra, vi började få flyt. Det tyckte inte den svenska byråkratin, det tyckte inte vår stolta maskin. Dom sa stopp, det här verkar vara rena jävla anarkin. Dessutom uppför ni er som nåra jävla svin. Det tyckte alltså den svenska byråkratin, det tyckte alltså vår stolta maskin.”

Arkiverad under: Musik Taggad som: Debaser Slussen, Sista festen

Kulturbloggen möter Kashmir

9 maj, 2013 by Jonatan Södergren

kashmir

Sedan de bildades i början av 90-talet har danska alternativrockarna i Kashmir hunnit släppa sju album. När de 1999 slog igenom på stor front med det sexfaldigt Grammys-belönade albumet The Good Life stod de inför valet att mala på och göra liknande skivor, men istället har de förnyat sig själva för varje släpp. Deras senaste album heter E.A.R – en förkortning för Eternally Amplified Restlessness som syftar till bandets musikaliska rastlöshet. Kulturbloggen mötte upp Henrik Lindstrand, deras svenska multi-instrumentalist, i samband med en intim klubbspelning på Debaser Slussen den 4 maj.

Hade ni någon särskild bild av vad ni ville åstadkomma när ni påbörjade arbetet med E.A.R.?

Henrik: Man kan nog inte säga att vi hade ett specifikt sound i åtanke, vi hade mer en tanke av att inte vara så bundna vad det gäller genrer. Det var inte så viktigt för oss att ha en röd tråd. På vår förra skiva – Trespassers – då var vi ganska fokuserade på att göra en helstöpt skiva som hade ett genomgående sound. Vi jobbade med en producent – Andy Wallace – som var med och skapade ett speciellt sound. När vi började med E.A.R. försökte vi upplösa alla formler som handlar om komposition. Vi ville frigöra oss från normala vers-refräng-uppbyggnader. Vi kunde hämta inspiration från ljudkollage ute på stan. Så om något ville vi utmana formeln för hur vi normalt gör musik.

Kashmir har funnits som band sedan 1991. Ser man tillbaka på era album så har de ju lite olika inriktningar. Har ni medvetet försökt undvika att fastna i en viss sfär?

Henrik: Absolut, det ligger i bandets DNA. E.A.R. står för Eternally Amplified Restlessness och det är lite av en rubrik för vad vi handlar om som band. Vi är hela tiden i rörelse på väg mot någonting nytt. Vi är väldigt nyfikna på vad vi kan göra musikaliskt. På varje skiva är det som att vi väljer ut vissa element som vi känner att vi fått en stark koppling till, sedan bygger vi vidare på det. Det är klart att det är en enorm skillnad på den första skivan och var vi hamnade nu. Den första skivan jag var med och spelade in var Zitilites som kom 2003 och jag tror att man kan säga att det var där som det nuvarande Kashmir blev etablerat. De två första skivorna var ju radikalt annorlunda. Trion – som de var innan jag kom med – blev signade när de var väldigt unga och de byggde upp en underground-rörelse i Danmark. De spelade mycket på små klubbar och det gjorde att vi fick fotfäste bland unga kids. På The Good Life som kom 1999 blev det väldigt brett. Soundet var bredare och låtskrivandet handlade mer om vuxna teman. Humorn som präglade de första albumen var borta och det blev lite mer allvarligt. Det är väl från och med då som vår melankoliska ådra varit ett genomgående tema. Oavsett om vi försöker hitta andra grepp – vissa texter är ju positiva – så har vi någon slags skandinavisk melankoli i vår DNA.

Ledsingeln från albumet heter Seraphina. Skulle du kunna berätta lite om hur den låten kom till?

Henrik: Det var en låt som jag och Asger som spelar trummor började med. Vi satt själva i studion och var sugna på att göra någonting groovy. Något beat-orienterat och lite långsamt. Först hade vi egentligen tänkt att det skulle vara en instrumental låt, sedan hade jag den hemma hos mig i min studio och spelade lite trumpet. Då kom jag på det där huvudtemat. Vi byggde liksom ett pussel – och så har vi gjort med många låtar på skivan – vi tillät oss att bygga det i olika riktningar. Så kom Kasper in ganska sent i processen och hörde vad vi hade gjort. Han blev extremt hooked på melodin och stämningen. Han gick ut i köket i våran studio och skrev texten väldigt snabbt, sedan spelade vi in det. Det man hör på skivan är faktiskt andra tagningen, alltså tio minuter efter texten är skriven och även om den inte är perfekt så behöll vi den eftersom vi tyckte att den hade precis rätt uttryck. Temat i texten är avsked. Det kan vara med en flickvän, en släkting eller en relation man har haft som tar slut av den ena eller den andra orsaken. Men istället för att gräva ner sig och tänka för mycket negativt försöka ta fram de positiva sakerna man har haft gemensamt. Det är en textrad som går ”don’t mourn the dead but celebrate the life they gave” som inkapslar temat.

Två albumspår har ordet ”Peace” i sin titel medan en låt heter Piece of the Sun. Var dessa titlar något ni medvetet hade uttalat på förhand?

Henrik: Det var en av grundstenarna när vi började med skivan. Vi hade satt massa dogmer för hur vi skulle jobba; den skulle spelas in på tolv månader, den skulle innehålla tolv låtar och det fick max vara tolv spår på varje låt. Sedan skulle skivan heta Peace 12, men som det ofta är med kreativa projekt började musiken ta kontrollen. Vi började skriva alla möjliga texter och helt plötsligt hade vi mycket mer material så vi övergav själva idéen om Peace 12 men några titlar hängde kvar hela vägen. För oss var det en fantastisk kreativ katapult att ha de här ramarna för hur vi skulle göra. Det var mycket lättare att få inspiration och kickstarta kreativiteten på något sätt, vilket fungerade väldigt bra för oss även om vi inte höll det hela vägen in i mål.

Vissa låtar är mer lågmälda än vad vi är vana vid, det pianobaserade kontrasterar liksom det rockiga från era tidigare album. Var det en ambition att bitvis göra musiken mer avskalad?

Henrik: Det kan man säga, eller avskalat, för att vara konkret så är det väldigt lite distad gitarr på skivan vilket är det man traditionellt kanske brukar associera med rock. Vi var väldigt intresserade av att jobba med hypnos i musiken. I många låtar har vi tillåtit att stämningar kan få stå still och inte röra sig så mycket, till exempel en låt – Pedestals – som är nio minuter lång. Det började som en fri improvisation mellan Kasper och mig, han spelar gitarr men det låter inte riktigt som en gitarr och jag spelar på en gammal synth. Det var en del av lusten att göra någonting som kanske inte hade så många olika skiften. Om vi hittade en skön sonisk bild kunde vi låta den stå och låta folk få absorbera den och få egna idéer och tankar. Det tycker jag har varit en av de viktigaste utvecklingarna för bandet på den här skivan – att våga låta det stå förhållandevis avskalat och löst.

Skulle du säga att sättet ni skriver låtar har utvecklats genom åren? 

Henrik: Det blev en radikal utveckling till den här skivan i och med att Kasper föreslog idén med Peace 12 som även innebar att alla kunde komma med idéer som kunde användas som byggstenar till låtar. Tidigare har Kasper varit primus motor när det gäller låtskrivandet. Kasper och jag har co-write:at mer och mer genom åren men på E.A.R. har vi suttit i alla möjliga olika konstellationer och skrivit. Det var ganska roligt att två personer kunde börja på en låt och sedan lämna den vidare till andra personer i bandet. Jag tror det är viktigt för är ett band som hållit på i flera år att det fortfarande känns lekfullt. Det får inte bli för slentrianmässigt, det är kanske återigen det här med vår rastlöshet musikaliskt, att vi hela tiden vill försöka förnya oss och utmana hur vi gör musik.

Vad skulle du säga ger upphov till förnyelse – är det så att ni kommer över ny musik som ni inspireras av eller lyssnar ni fortfarande på samma gamla musik bara att ni kommer på andra saker ni vill göra?

Henrik: Det handlar om så mycket mer än att höra ny musik. Det är klart att man genom livet får nya influenser – man hittar nya artister och man gräver sig tillbaks i historien och lyssnar på klassisk musik – men det kan ju lika gärna vara att livet förändras. Vi har familjer allihopa så vi är andra individer nu än när vi var tjugofem år. Jag har två barn själv, det livet jag har nu ger mig andra förutsättningar att skapa musik. Jag har aldrig riktigt förstått band som kan låta likadant genom många år – det är ingen kritik – vi kunde ju ha valt att efter The Good Life då 1999 mala på och göra liknande skivor. Vi hade kanske hittat ett sound, det gick bra och vi började få fotfäste internationellt – så gick det fyra år innan vi dök upp igen med Zitilites och då hade vi verkligen rivit ner allting och börjat om från början. Det har varit dåligt rent kommersiellt men det har varit nödvändigt för oss. Det har verkligen varit på de konstnärliga premisserna.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Debaser Slussen, E.A.R, Kashmir, Seraphina

Dan Deacon på Debaser Slussen

28 februari, 2013 by Jonatan Södergren

deacon

Dan Deacon, Debaser Slussen
27 februari 2013
Betyg: 3+

Dan Deacon, som likt sina nyskapande kollegor i Animal Collective härstammar från Baltimore i USA, är känd för sin förmåga att verkligen involvera publiken i sina spelningar. När jag kom till Debaser Slussen möttes jag till exempel av den här affischen:

deacon2

Tyvärr bidrog inte just de här mobilapparna med så värst mycket, de användes egentligen enbart för att bidra med ljusshowen under True Thrush. Vilket gick sisådär. Men nog bjöd Dan Deacon in publiken. Han framstod närmast som en flummig hipster-ringledare som med sina drivande beats och glitchiga electronica fick hela Debaser att dansa.

Efter att ha klivit på scenen började han predika om sin fascination för scenskynken och sin drömspelning som skulle innefatta ”an endless performance of curtains opening and closing”. Sedan fick han (i stort sett hela) publiken att huka sig ner mot marken och peka mot en punkt i taket som skulle föreställa ens mest pinsamma situation ur vuxenlivet. Jag kommer inte ihåg exakt vad som var övningens syfte, men jag minns att den involverade Austin Powers på något sätt.

Först därefter började han spela sin första låt. Det fick ta några minuter, men det var nog rätt underhållande och försatte publiken i någon slags mottaglighet för vad som väntade.

Några låtar in i spelningen gick han loss igen. Då fick han publiken att organisera sig så att det liksom blev en tom cirkel i mitten av lokalen. Där fick två konsertbesökare i taget dansa loss inför resten av lokalen, och den här typen av interaktion med publiken präglade – för att inte säga lyfte – hela spelningen som i stor utsträckning kretsade kring Dan Deacons senaste opus America. Det är lika delar experimenterande och euforiskt, och den genomgående känslan av lekfullhet gör det väldigt charmigt och dansant.

Arkiverad under: Musik Taggad som: America, Dan Deacon, Debaser Slussen

Westkust på Debaser Slussen

27 januari, 2013 by Jonatan Södergren

westkust

Westkust, Debaser Slussen
26 januari 2013
Betyg: 3+

Egentligen går det inte att hitta ett ont ord om dessa nykomlingar från Göteborg. Deras debut-EP Junk, som släpptes via Luxury så sent som ifjol, innehöll fyra spår som samtliga lovade om framtida storverk. Live ger de svar på tal. Deras fuzziga gitarrer tar vid någonstans där Strawberry Wine slutade och redan har Göteborgskvintetten hunnit hitta en tydlig publik i form av Sveriges samtliga shoegaze-nostalgiker.

Vi har överösts av utländska motsvarigheter. Band som Asobi Seksu och The Pains of Being Pure at Heart tycktes för ett par år sedan växa på träd, men Westkust har hittat en – åtminstone inbillar jag mig så – intressantare balans mellan det punkiga och det västkust-popiga. Det är högt tempo, mycket fills och snygga melodier – samtidigt som de vidhåller den vitala grunden med influenser som My Bloody Valentine och The Jesus and Mary Chain.

Live uppstår det en kontakt mellan band och publik som känns helt naturlig. Kanske är det vännerna som står längst fram, eller så beror det på att det är lönehelg – oavsett vilket så smittar stämningen av sig och Westkust har snart större delen av lokalen i sitt grepp. Det kulminerar fram emot slutet. I avslutningslåten slängs instrumenten ut till publiken och det är allmänt svårt att greppa vad som försiggår, men energin i rummet blir så påtaglig att jag inte kan göra annat än ansluta mig till hyllningskören; Westkust tillhör Sveriges för tillfället mest intressanta band.

Här kan du lyssna på Touch:

Arkiverad under: Musik Taggad som: Debaser Slussen, Westkust

Satellite Stories på Debaser Slussen

25 januari, 2013 by Jonatan Södergren

satellite stories

Satellite Stories, Debaser Slussen
24 januari 2012
Betyg: 3

För Satellite Stories, Finlands motsvarighet till Two Door Cinema Club, är energi och dynamik två minst lika viktiga instrument som trummor, gitarr och bas. Dessvärre lyser publiken med sin frånvaro och den där totala festen – som jag är säker på att de under rätta omständigheter är kapabla att bjuda upp till –  uteblir.

Satellite Stories kan knappast anklagas för att försöka återuppfinna hjulet – alla de sisådär tio låtarna som spelas låter ungefär likadant; samma uppbyggnader och snarlika riff – ändå känns det väldigt medryckande och upplyftande. Styrkan ligger definitivt i bandets energi. Tonårstexterna om alltifrån skandinaviska flickor till urbana Helsinki är också intressanta och om det inte vore för mellansnacken, då sångaren Esa bryter på hopplös finska, skulle jag lätt kunna missta bandet för engelsmän.

Ifjol gav de ifrån sig sitt debutalbum Phrases to Break the Ice och jag är övertygad om att vi kommer få höra mer av dessa unga finländare framöver. Dansant indie är trots allt en trend som aldrig kommer dö ut.

paper heartsMen innan Satellite Stories klev på scen var det svenska kvintetten i Paper Hearts som stod för underhållningen. Även de imponerade med sin charmigt New Order-influerade pop med elektroniska inslag. De reverbdränkta syntharna och rytmsektionen bestående av förprogrammerade trummaskiner samt två tjejer på maracas överglänstes av de eskapistiska melodierna. Höjdpunkten var avslutningsnumret Fly Away som förde tankarna långt bort ifrån Stockholm och femton minusgrader.

 

Arkiverad under: Musik Taggad som: Debaser Slussen, Paper Hearts, Satellite Stories

  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 10
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Stockholms Internationella Seriefestival är tillbaka i maj

Årets festivalbild, tecknad av Ditte … Läs mer om Stockholms Internationella Seriefestival är tillbaka i maj

I juni öppnar den första stora Bridgertonutställningen på Skoklosters slott

– Målet är att alla besökare, inte minst … Läs mer om I juni öppnar den första stora Bridgertonutställningen på Skoklosters slott

Kuvandet av hormoner skildras med enorm emfas i maxad musikalutlevelse – Spring Awakening på Göteborgs Stadsteater

Manus och sångtexter: Steven Sater … Läs mer om Kuvandet av hormoner skildras med enorm emfas i maxad musikalutlevelse – Spring Awakening på Göteborgs Stadsteater

Annika Norlin & Jonas Teglund kommer till Vintervikens Trädgård för att spela albumet En tid att riva sönder

Den 22 & 23 maj 2025 kommer Annika … Läs mer om Annika Norlin & Jonas Teglund kommer till Vintervikens Trädgård för att spela albumet En tid att riva sönder

Hjord av marionettdjur flyr 20.000 km till Sverige för att varna om klimatkrisen

THE HERDS i Lagos, Nigeria den 19 april … Läs mer om Hjord av marionettdjur flyr 20.000 km till Sverige för att varna om klimatkrisen

Vi är inte maskiner – och det vet Kjell Rautio mycket väl

Titel: Vi är inte … Läs mer om Vi är inte maskiner – och det vet Kjell Rautio mycket väl

Eggande och exotiskt tonspråk förädlas av kreativ kombo – House Of Wu Fei på Dergårdsteatern

7/5 2025 Dergårdsteatern i … Läs mer om Eggande och exotiskt tonspråk förädlas av kreativ kombo – House Of Wu Fei på Dergårdsteatern

Teaterkritik: [BLANK] – känns ända in i märgen

[BLANK] Av Alice Birch Översättning … Läs mer om Teaterkritik: [BLANK] – känns ända in i märgen

Foto: The Delines på Pustervik

The Delines Pustervik, Göteborg 8 maj … Läs mer om Foto: The Delines på Pustervik

Filmrecension: Death of a Unicorn – Will Poulter är den enda som hittar rätt

Death of a Unicorn Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Death of a Unicorn – Will Poulter är den enda som hittar rätt

Möte som motsvarar högt ställda förhoppningar – Göteborg Jazz Orchestra & Karl Olandersson

5/5 2025 Park Lane i Göteborg Som … Läs mer om Möte som motsvarar högt ställda förhoppningar – Göteborg Jazz Orchestra & Karl Olandersson

Teater Tribunalen bjuder in till två kulturveckor med Israel och Palestina i fokus

Teater Tribunalen bjuder in till två … Läs mer om Teater Tribunalen bjuder in till två kulturveckor med Israel och Palestina i fokus

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Hos sajten Casinodealen hittar ni alla svenska casinobonusar som nya spelare kan ta del av.
Engelska casinon
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2025 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in