Ett och ett halvt decennium efter att den grundades fortsätter Primavera Sound i Barcelona år efter år att rada upp åtminstone ett av Europas mest spännande festivalprogram. Kulturbloggen var på plats och här är våra tio höjdpunkter från årets upplaga av festivalen:
1. Sleater-Kinney
Efter tio års uppehåll återvände Sleater-Kinney, som föddes ur riot grrrl-rörelsen i mitten av 90-talet, med det imponerande comebackalbumet No Cities to Love. Trots att de får klassas som veteraner på Primavera inger Brownstein, Tucker och Weiss ett av festivalens piggaste och mest energiska intryck. De nya låtarna känns minst lika vitala som det äldre materialet. För en viss mjölkfri, svensk festival som satsar på jämställdhet känns Sleater-Kinney som en given bokning.
2. Unknown Mortal Orchestra
Efter att ha inlett med Like Acid Rain från senaste albumet Multi-Love hinner Ruban Nielson och hans Unknown Mortal Orchestra, som inför denna turné fyllt ut ljudbilden med en keyboardist, även spela flera höjdpunkter från sina tidigare album. Det blir allsång i refrängen i So Good at Being in Trouble och Ffunny Ffrends går verkligen hem live med sitt medryckande intro — även om det är finalen med just Multi-Love och Can’t Keep Checking My Phone som visar varför Unknown Mortal Orchestra är ett av världens just nu allra bästa band. Och när Ruban under Stage or Screen dumpar gitarren hinner han till och med gå ned i spagat och visa upp sina allra fräckaste Prince-moves.
3. Foxygen
Festivalens galnaste spelning stod Foxygen för. Efter att ha ställt in sitt förra besök 2013 gjorde Kalifornienbandet, med dubbelalbumet …And Star Power i ryggen, äntligen Primaveradebut. I andra låten, On Blue Mountain, dansar sångaren Sam France som en manisk ringledare, han är bortom all kontroll och det känns som att bandet är på randen till att falla isär vilken sekund som helst — samtidigt som det är så otroligt underhållande att se på. De väljer bort några hits; San Francisco spelas bara knastrigt upp på vinyl och How Can You Really får inte plats i låtlistan, men vad gör det nu när det nästan är så utflippat att det kokar över.
4. Tobias Jesso Jr.
Den kanadensiske pianosensationen gör festivalens charmigaste spelning. Efter att ha värmt upp med en cover på Big Stars Thirteen spelas såväl förra årets YouTube-demo True Love samt större delen av det 70-talsdoftande debutalbumet Goon. Ensam på scen lyckas han kanske inte riktigt överrösta allt som försiggår samtidigt på de angränsande scenerna, men han lyckas på något vis lösa detta och snarare vända det till sin fördel med hjälp av sin karismatiska scennärvaro.
5. Mikal Cronin
På sitt tredje soloalbum känns det som att powerpop-hjälten Mikal Cronin fått tillräckligt självförtroende för att verkligen leva upp till den potential som de tidigare albumen hintade om. På festivalens egen amfiteater inleder han med Turn Around och Made My Mind Up innan han river av Apathy från debuten. Därefter trappas stämningen bara upp innan ii) Gold följt av vi) Circle sätter punkt på vad som är en av festivalens mest övertygande spelningar.
6. Viet Cong
Danny Christiansen ansluter sig till de tidigare Women-medlemmarna Matt Flegel och Mike Wallace samt Monty Munro från Chad VanGaalens liveband, och tillsammans blandar de noise med komplexa, dekonstruerade melodier. Resultatet: den bästa postpunken på länge. Låtar som Continental Shelf och Silhouettes framförs med otrolig tyngd och mastodontavslutningen med Death går helt enkelt inte att värja sig emot. Missa dem inte på Stay Out West i sommar.
7. DIIV
Det har gått tre år sedan den tidigare Beach Fossils-gitarristen Zachary Cole Smith albumdebuterade med sitt drömska och shoegazeinfluerade projekt DIIV. Under dessa år har han skapat rubriker av flera olika anledningar, tyvärr har det inte alltid handlat om musiken, vad som är klart är dock att bandets popularitet ökat markant och uppföljaren är definitivt ett av årets mest efterlängtade album. Här blandas aggressivitet med melodier, några nya låtar bjuds det på under Primavera, även om höjdpunkten är avslutningen med Doused.
8. Torres
Ensam med gitarr lyckas Mackenzie Scott, eller Torres som hon kallar sig, skapa ett av de här dagarnas mest hänförande ögonblick på en nedsläckt teater inne i stan dagen efter det att festivalområdet stängt ned. Jag saknar förvisso Cowboy Guilt med dess bubblande melodislinga (kanske hade den stört den intima stämningen) men imponeras desto mer av New Skin, Sprinter samt öppningslåten, Honey, från den två år gamla albumdebuten.
9. Kevin Morby
60-talet i allmänhet och Dylan, Neil Young och Leonard Cohen i synnerhet. Det är några av influenserna som går att urskilja i Kevin Morbys musik. Med två soloalbum i ryggen fick den tidigare Woods-basisten Kevin Morby, som precis sajnat till Dead Oceans, en av de mindre scenernas tidigaste slot. Även om det inte var festivalens mest knökfulla spelning så är låtar som All of My Life, Motors Running och Miles, Miles, Miles perfekta att avnjuta just när solen fortfarande ligger på.
10. Dan Deacon
Döm inte boken efter omslaget, som man brukar säga. Dan Deacon kanske mer ser ut som en tekniker än en musiker, men han är extremt underhållande på scen. Hans förmåga att interagera med publiken gör honom till en perfekt festivalartist. Han får oss att dela på oss och skapa en gigantisk dansring i mitten publikhavet — på en såpass stor scen ger det kanske inte samma effekt som på en klubb, men euforin är densamma.
Foto: Eric Pamies
