• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Torres

Halvårsrapport: De bästa låtarna hittills 2015

26 juni, 2015 by Jonatan Södergren

UMO

Vi är halvvägs in i 2015, ett år som har kantats av flera starka albumsläpp från såväl storheter såsom Blur och Sleater-Kinney som debutanter såsom Tobias Jesso Jr. och Shamir. Det är visserligen fortfarande sex månader kvar innan vi kan börja summera året på riktig, men här kommer en lista i bokstavsordning över de trettio låtar som varit våra favoriter hittills.

Blur — There Are Too Many of Us
Brian Marela — Surender
Bully — I Remember
Christopher Owens — Selfish Feelings
Chromatics — I Can Never Be Myself When You’re Around

Destroyer — Dream Lover
Father John Misty — The Night Josh Tillman Came to Our Apartment
Grimes — REALiTi (Demo)
Hudson Mohawke — Ryderz
Joanna Gruesome — Last Year

LA Priest — Lady’s in Trouble with the Law
Lower Dens — To Die in L.A.
Mas Ysa — Look Up
Mikal Cronin — vi) Circle
Panda Bear — Crosswords

Priest — The Game
Shamir — Call It Off
Sleater-Kinney — A New Wave
Sufjan Stevens — Should Have Known Better
Titus Andronicus — Dimed Out

Tobias Jesso Jr. — Without You
Torres — Cowboy Guilt
Twerps — Simple Feelings
Unknown Mortal Orchestra — Multi-Love
U.S. Girls — Damn That Valley

Viet Cong — Silhouettes
Warpaint — I’ll Start Believing
Waxahatchee — La Loose
Westkust — Swirl
Yumi Zouma — Song for Zoe & Gwen

Du kan lyssna på samtliga trettio låtar via Spotify:

Arkiverad under: Musik Taggad som: 2015, Blur, Briana Marela, Bully, Christopher Owens, Chromatics, Destroyer, Father John Misty, Grimes, Hudson Mohawke, Joanna Gruesome, LA Priest, Lower Dens, Mas Ysa, Mikal Cronin, Panda Bear, Priest, Shamir, Sleater-Kinney, Sufjan Stevens, Titus Andronicus, Tobias Jesso Jr., Torres, Twerps, U.S. Girls, Unknown Mortal Orchestra, Viet Cong, Warpaint, Waxahatchee, Westkust, Yumi Zouma

10 höjdpunkter från Primavera Sound

2 juni, 2015 by Redaktionen

sleaterkinney

 

Ett och ett halvt decennium efter att den grundades fortsätter Primavera Sound i Barcelona år efter år att rada upp åtminstone ett av Europas mest spännande festivalprogram. Kulturbloggen var på plats och här är våra tio höjdpunkter från årets upplaga av festivalen:

1. Sleater-Kinney

Efter tio års uppehåll återvände Sleater-Kinney, som föddes ur riot grrrl-rörelsen i mitten av 90-talet, med det imponerande comebackalbumet No Cities to Love. Trots att de får klassas som veteraner på Primavera inger Brownstein, Tucker och Weiss ett av festivalens piggaste och mest energiska intryck. De nya låtarna känns minst lika vitala som det äldre materialet. För en viss mjölkfri, svensk festival som satsar på jämställdhet känns Sleater-Kinney som en given bokning.

2. Unknown Mortal Orchestra

Efter att ha inlett med Like Acid Rain från senaste albumet Multi-Love hinner Ruban Nielson och hans Unknown Mortal Orchestra, som inför denna turné fyllt ut ljudbilden med en keyboardist, även spela flera höjdpunkter från sina tidigare album. Det blir allsång i refrängen i So Good at Being in Trouble och Ffunny Ffrends går verkligen hem live med sitt medryckande intro — även om det är finalen med just Multi-Love och Can’t Keep Checking My Phone som visar varför Unknown Mortal Orchestra är ett av världens just nu allra bästa band. Och när Ruban under Stage or Screen dumpar gitarren hinner han till och med gå ned i spagat och visa upp sina allra fräckaste Prince-moves.

3. Foxygen

Festivalens galnaste spelning stod Foxygen för. Efter att ha ställt in sitt förra besök 2013 gjorde Kalifornienbandet, med dubbelalbumet …And Star Power i ryggen, äntligen Primaveradebut. I andra låten, On Blue Mountain, dansar sångaren Sam France som en manisk ringledare, han är bortom all kontroll och det känns som att bandet är på randen till att falla isär vilken sekund som helst — samtidigt som det är så otroligt underhållande att se på. De väljer bort några hits; San Francisco spelas bara knastrigt upp på vinyl och How Can You Really får inte plats i låtlistan, men vad gör det nu när det nästan är så utflippat att det kokar över.

4. Tobias Jesso Jr.

Den kanadensiske pianosensationen gör festivalens charmigaste spelning. Efter att ha värmt upp med en cover på Big Stars Thirteen spelas såväl förra årets YouTube-demo True Love samt större delen av det 70-talsdoftande debutalbumet Goon. Ensam på scen lyckas han kanske inte riktigt överrösta allt som försiggår samtidigt på de angränsande scenerna, men han lyckas på något vis lösa detta och snarare vända det till sin fördel med hjälp av sin karismatiska scennärvaro.

5. Mikal Cronin

På sitt tredje soloalbum känns det som att powerpop-hjälten Mikal Cronin fått tillräckligt självförtroende för att verkligen leva upp till den potential som de tidigare albumen hintade om. På festivalens egen amfiteater inleder han med Turn Around och Made My Mind Up innan han river av Apathy från debuten. Därefter trappas stämningen bara upp innan ii) Gold följt av vi) Circle sätter punkt på vad som är en av festivalens mest övertygande spelningar.

6. Viet Cong

Danny Christiansen ansluter sig till de tidigare Women-medlemmarna Matt Flegel och Mike Wallace samt Monty Munro från Chad VanGaalens liveband, och tillsammans blandar de noise med komplexa, dekonstruerade melodier. Resultatet: den bästa postpunken på länge. Låtar som Continental Shelf och Silhouettes framförs med otrolig tyngd och mastodontavslutningen med Death går helt enkelt inte att värja sig emot. Missa dem inte på Stay Out West i sommar.

7. DIIV

Det har gått tre år sedan den tidigare Beach Fossils-gitarristen Zachary Cole Smith albumdebuterade med sitt drömska och shoegazeinfluerade projekt DIIV. Under dessa år har han skapat rubriker av flera olika anledningar, tyvärr har det inte alltid handlat om musiken, vad som är klart är dock att bandets popularitet ökat markant och uppföljaren är definitivt ett av årets mest efterlängtade album. Här blandas aggressivitet med melodier, några nya låtar bjuds det på under Primavera, även om höjdpunkten är avslutningen med Doused.

8. Torres

Ensam med gitarr lyckas Mackenzie Scott, eller Torres som hon kallar sig, skapa ett av de här dagarnas mest hänförande ögonblick på en nedsläckt teater inne i stan dagen efter det att festivalområdet stängt ned. Jag saknar förvisso Cowboy Guilt med dess bubblande melodislinga (kanske hade den stört den intima stämningen) men imponeras desto mer av New Skin, Sprinter samt öppningslåten, Honey, från den två år gamla albumdebuten.

9. Kevin Morby

60-talet i allmänhet och Dylan, Neil Young och Leonard Cohen i synnerhet. Det är några av influenserna som går att urskilja i Kevin Morbys musik. Med två soloalbum i ryggen fick den tidigare Woods-basisten Kevin Morby, som precis sajnat till Dead Oceans, en av de mindre scenernas tidigaste slot. Även om det inte var festivalens mest knökfulla spelning så är låtar som All of My Life, Motors Running och Miles, Miles, Miles perfekta att avnjuta just när solen fortfarande ligger på.

10. Dan Deacon

Döm inte boken efter omslaget, som man brukar säga. Dan Deacon kanske mer ser ut som en tekniker än en musiker, men han är extremt underhållande på scen. Hans förmåga att interagera med publiken gör honom till en perfekt festivalartist. Han får oss att dela på oss och skapa en gigantisk dansring i mitten publikhavet — på en såpass stor scen ger det kanske inte samma effekt som på en klubb, men euforin är densamma.

Foto: Eric Pamies

Arkiverad under: Musik Taggad som: Dan Deacon, DIIV, Foxygen, Kevin Morby, Mikal Cronin, Primavera Sound, Sleater-Kinney, Tobias Jesso Jr., Torres, Unknown Mortal Orchestra, Viet Cong

Torres: ”Jag har lärt mig att lita på mina instinkter”

22 april, 2015 by Jonatan Södergren

torres

”Känsloströmmar i sin renaste form, lyckligtvis förevigade på band,” skrev vi i vår recension av Mackenzie Scotts – eller Torres som hon kallar sig – självbetitlade debutalbum från 2013. Uppbackad av bland annat PJ Harvey-basisten Ian Oliver och Portisheads-gitarristen Adrian Utley är hon nu tillbaka med ett album som inte bara soundmässigt är tyngre, utan även textmässigt tar upp större och mer abstrakta ämnen. Sprinter släpps via Partisan den 5 maj. Så här lät det när Kulturbloggen ringde upp den tjugofyraåriga singer-songwritern.

Hur har flytten från Nashville till Brooklyn påverkat din livsstil? Återspeglas det på något sätt i din musik?

– Det har helt förändrat hur jag tar mig igenom dagen. Det händer så mycket mer externt, vilket jag indirekt tror orsakar lite mer intern kaos. Eller inte kaos, det händer bara mycket mer i mitt huvud, det är mycket mer stimulerande, och indirekt påverkar det förmodligen musiken. Jag vet inte riktigt hur, men det har det definitivt gjort.

Kan du berätta lite om skillnaderna och likheterna mellan att bo i Nashville och Brooklyn?

– I Nashville gick dagarna långsammare. Skillnaden är natt och dag. Jag gick knappt i Nashville, jag åkte bil överallt. Jag spenderade mycket tid ensam i min lägenhet. Nu när jag bor i Brooklyn tar jag tåget och går överallt. Jag är utomhus mycket mer.

Har du blivit mer utgående?

– Jag skulle inte säga mer utgående, men jag tror att jag har blivit mer bestämd. Jag kan definitivt tala för mig själv i större utsträckning än vad jag kunde när jag bodde i Tennessee. Självbevarelsedriften är en del av att bo här, du måste se till att du inte blir utnyttjad. Jag tror att jag bara är mer medveten nu än vad jag någonsin var i Nashville. Mer medveten om min omgivning, mer självmedveten.

Som musiker, finns det fler möjligheter i Brooklyn?

– För mig personligen är svaret ja. Jag tyckte det var svårt att komma in i musikscenen i Nashville. Jag spelade inte så mycket ute. Alla mina vänner var musiker där, men jag kunde inte komma ut och spela så mycket som jag hade velat. Jag tror att jag har gett fler spelningar sedan jag flyttade till Brooklyn än jag någonsin gjorde i Nashville.

När du spelade in ditt debutalbum studerade du fortfarande, så jag antar att Torres på sätt och vis var en sammanfattning av alla låtarna du hade skrivit fram till dess. Var det mer stressigt att skriva låtarna till Sprinter?

– Skrivarprocessen var definitivt mer fokuserad. Jag skulle inte säga påskyndad. Jag menar, det var definitivt utlämnande, men enbart eftersom jag visste att jag inte kunde ta fyra år på mig att skriva ett nytt album. Men jag skulle inte säga att det var stressigt. Jag lärde mig mycket om mig själv. Jag tvingades avgöra vad som var viktigt, och vad som behövde komma med i en låt betydligt snabbare. Jag hade inte lika mycket tid att bara sitta och fundera över låtar. Jag tror bara det var en mer fokuserad process den här gången.

Med ett album och mer erfarenheter i ryggen, känner du dig mer säker som låtskrivare nu? Tvivlar du någonsin över om det du skrivit är tillräckligt bra?

– Jag tvivlar fortfarande på allt jag skriver. Jag vet inte om det någonsin kommer försvinna. Men jag har lärt mig att lita på mina instinkter, vilket är varför jag trots att jag tvivlar på mig själv ändå brukar skriva klart låten i fråga. Tvivel är bara rädsla, rädsla att blotta sig själv för mycket, rädsla att blotta andra för mycket. Och jag tror inte att det kommer försvinna med tiden.

När vet du att en låt är färdig?

– Det är olika för varje låt, det är bara en känsla. Det är intuition. Jag brukar faktiskt inte göra så mycket redigering efteråt. Vanligtvis jobbar jag på en låt i en dag eller en månad, och sedan när den är klar så bara vet jag. Jag vet när jag inte behöver lägga till något, eller ta bort något. Oftast inträffar det ögonblicket när låten har skalats ner till den punkt där innebörden är koncis och det inte finns något fluff. Jag gillar att ta bort allt fluff. När detta har hänt, är det ofta ett tecken på att låten är färdig.

Vad drog dig till låtskrivande? Dina låtar är ofta väldigt emotionella, får du fortfarande ut samma känslor av att skriva en låt?

– Jag får fortfarande samma känsla. Eftersom jag förändras varje dag, och växer som person, tror jag att ämnena jag skriver om ändras i takt med min utveckling. Ibland är det svårare att veta exakt vad det är jag skriver om. När jag började skriva handlade det mycket om sorg och kärlek. Väldigt konkreta ämnen. Nuförtiden – jag skriver fortfarande den typen av låtar – men ämnena har blivit lite mer vuxna i den bemärkelse att de inte är lika lätta att sätta fingret på, som en enkel kärlekssång, ämnena är lite mer abstrakta och odefinierbara.

När började du skriva låtar med det här albumet i åtanke? Skrev du något när du var på turné?

– Jag borde ha skrivit när jag var på turné. Jag försökte, men blev bara frustrerad över att jag inte hade något privatliv. När jag är på turné omges jag av bandmedlemmar och en turnéledare, och det är svårt att få luft att skriva när du inte kan vara för dig själv. Jag skriver ner idéer, men än så länge har jag inte suttit vid gitarren och skrivit en hel låt när jag varit på turné.

Vilket sound var du ute efter? Var det något särskilt du ville göra annorlunda från debutalbumet?

– Jag ville bara göra själva soundet i sig lite krångligare. Jag ville förändra de olika ljuden så mycket att du inte kan avgöra vilket instrument som spelar var i låtarna. Så jag bestämde mig för att använda gitarren på sätt som jag inte hade gjort tidigare. Andra pedaler att förvandla ljudet med. Dessutom ville jag ha en mer framträdande rytmsektion på det här albumet. Jag ville att trummorna och bassoundet skulle vara massivt.

Utöver musiken, hade du några andra influenser, såsom böcker du läste eller filmer du såg?

– Ja, definitvt böcker och filmer. Jag läste en del J.D. Salinger. Fanny & Zooey och 9 Stories hade ett stort inflytande på albumet. Ray Bradbury. Filmen The Tree of Life av Terrence Malick var faktiskt en viktig visuell influens. Den filmen inger samma känsla som jag vill att folk ska få när de lyssnar på det här albumet.

Kan du berätta lite om de teman du tar upp i texterna? Det är en hel del religiöst bildspråk. Tar du upp religiösa ämnen?

– Flera. Tematiskt inkluderar texterna konversationer om gud, ondska, demoner, det gudomliga och den förbjudna frukten. Det är flera teman på albumet som är direkt influerade av bibliska berättelser. Men det är mina personliga erfarenheter av de här historierna. Allt återberättas genom mina ögon. Klassiska bibliska berättelser återberättade genom mina ögon.

Hade du något slags religiöst uppvaknande?

– Du kan kalla det ett uppvaknande. Jag skulle inte säga att det är fullt så plötsligt som ett uppvaknande antyder. Det var definitivt en gradvis process. Jag genomgår fortfarande en förvandling i hur jag uppfattar gudomlighet, hur jag uppfattar gud och universum. Helt enkelt eftersom jag inte tror att vi människor kan förstå något av det med våra hjärnor. Så mer än något vill jag bara fortsätta fascineras av de saker som jag lär mig. Jag försöker glömma bort en hel del också. Bli kvitt mitt förflutna, kyrkan, och gränserna för dogmatisk, organiserad, institutionaliserad religion. Jag växer spirituellt, och ser allt genom en mystikers lins nu.

Är det var titeln Sprinter antyder?

– Ja, bokstavligen. Sprinter, titeln och låten, handlar helt och hållet om det.

En låt som verkligen sticker ut från resten av albumet är Cowboy Guilt. Den påminner mig lite om St. Vincent. Kan du berätta om hur den låten kom till? Visste du att den skulle skilja sig från de andra låtarna redan när du skrev den?

– Den låten lät så så från början. Det var tydligt att den skulle sticka ut från resten av skivan. Förhoppningsvis på ett bra sätt, den är definitivt annorlunda. Inte nödvändigtvis tematiskt annorlunda, inte ens soundmässigt, men den inger en känsla som är bubblande, upplyftande, och vågar jag säga rolig? Det började med hooken i refrängen: ”Wrapped in my Sunday best with the king of forward taxis,” jag hade den textraden och ville skriva en hel låt kring den där hooken. Jag hade en serie nätter, flera veckor i rad faktiskt, när jag hörde det där gitarrlicket i mitt huvud som en melodi varje natt när jag skulle sova. Till slut försökte jag lista ut ett sätt att spela melodin på gitarr precis som jag hörde det i mitt huvud. Sedan körde jag den genom ett par pedaler för att få den där bubblande effekten. Det är hur den låten kom till.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Cowboy Guilt, Sprinter, Torres

Lyssna: Torres – Strange Hellos

27 januari, 2015 by Jonatan Södergren

torres

Torres, eller Mackenzie Scott som hon egentligen heter, följer upp den självbetitlade debuten från 2013. Sprinter släpps den 18 maj, producerades Rob Ellis (som tidigare arbetat med PJ Harvey) och backas upp av ett band bestående av Portishead-gitarristen Adrian Utley och PJ Harveys basist Ian Oliver. Så här säger Scott, som själv är ett adoptivbarn, om texternas innehåll:

”Whether it be abandonment, or fear of rejection, or perhaps inability to connect with people, comes down to that fear of isolation, of not being good enough. Those are themes that have cropped up in my personal life, in my writing, and my mom can definitely understand that herself.”

Lyssna på öppningsspåret Strange Hellos här nedan:

Arkiverad under: Musik Taggad som: Sprinter, Strange Hellos, Torres

Skivrecension: Torres – Torres

22 januari, 2013 by Jonatan Södergren

torres

Artist: Torres
Titel: Torres
Betyg: 4

”I wanted this record to be the most honest version of itself that it could be, and ultimately that meant that it needed to remain unpolished and fairly raw. I left in a few imperfect vocal takes because I thought it sounded more human that way.”

Historien bakom Torres, debutalbumet från den 22-åriga Nashville-bon Mackenzie Scott, är värd att nämna. Hennes föräldrar sparade ihop pengar för att ge henne en Gibson-335 i julklapp. Därefter spelade hon in hela albumet i ett hus i Tennessee inom loppet av fem dagar. Resultatet är känsloströmmar i sin renaste form, lyckligtvis förevigade på band. Det analoga ljudet är varmt och bitvis opolerat. Det är som att man kan höra hur ljudet studsar mot väggarna och det knarriga trägolvet börjar vibrera en aning.

Texterna är reflekterande, djupa och personliga medan grunden är det unika soundet från hennes distade Gibson-gitarr som sällan backas upp av mer än trummor och stråk. Det är så bräckligt, det låter som att det ska spricka vilken sekund som helst. Samtidigt är det just detta råa och ocensurerade uttryck som, i likhet med tidiga Cat Power, framhäver de intimaste – men största – av känslor. ”Don’t give up on me just yet” sjunger hon i Chains – en av många höjdpunkter på skivan – och det låter som att hon sjunger direkt till dig. För en stund stannar världen upp och allt annat känns oväsentligt. Så vad väntar du på – släck lamporna, ta fram stearinljusen och ta dig tiden att lyssna igenom årets kanske hittills mest ärliga album. Varför inte börja med Honey, en låt som med all sannolikhet kommer finnas med när vi sammanfattar musikåret 2013.

Bästa spår: Honey, Jealousy & I, Chains

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: Honey, Torres

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Teaterkritik: Folkoperans premiär av Askungen lockade till fler skratt än man kan tänka sig

Askungen Musik Gioacchino … Läs mer om Teaterkritik: Folkoperans premiär av Askungen lockade till fler skratt än man kan tänka sig

Recension av tv-serie: Taelgia – spännande, mänsklig och förenklar inte problemen

Taelgia Betyg 4 Premiär 22 september … Läs mer om Recension av tv-serie: Taelgia – spännande, mänsklig och förenklar inte problemen

Milad Alamis film Motståndaren utsedd till Sveriges Oscarbidrag 2023

Vid en pressträff i Filmhuset i … Läs mer om Milad Alamis film Motståndaren utsedd till Sveriges Oscarbidrag 2023

Vertikalt expanderande sång möter duktig jazzkvartett från Portugal – Sou Anna av Anna Lundqvist Lisboa Cinco

Anna Lundqvist Lisboa Cinco Sou … Läs mer om Vertikalt expanderande sång möter duktig jazzkvartett från Portugal – Sou Anna av Anna Lundqvist Lisboa Cinco

Filmrecension: Past Lives – en av årets mest medryckande filmupplevelser

Past Lives Betyg 4 Svensk biopremiär 22 … Läs mer om Filmrecension: Past Lives – en av årets mest medryckande filmupplevelser

Bokrecension: Hedersförtryck – Berättelser från Sverige och världen

Hedersförtryck - Berättelser från … Läs mer om Bokrecension: Hedersförtryck – Berättelser från Sverige och världen

Sex nominerade till Kulturhuset Stadsteaterns internationella litteraturpris 2023

Sex nominerade till Kulturhuset … Läs mer om Sex nominerade till Kulturhuset Stadsteaterns internationella litteraturpris 2023

Omvälvande genreöverskridande kompositioner blandar det sorgliga med det sköna – Everyone´s Too Sad For Everything med Erik Dahl Ensemble

Erik Dahl Ensemble Everyone´s Too Sad … Läs mer om Omvälvande genreöverskridande kompositioner blandar det sorgliga med det sköna – Everyone´s Too Sad For Everything med Erik Dahl Ensemble

Scenografi, orkester och Feline Andersson plusfaktorer i rörig saga som relaterar till samtida maktstrider – Wicked på GöteborgsOperan

Manus: Winne Holzman (baserad på roman … Läs mer om Scenografi, orkester och Feline Andersson plusfaktorer i rörig saga som relaterar till samtida maktstrider – Wicked på GöteborgsOperan

Teaterkritik: HOMAN är en lek med rörelser till skratt, skam och perfektion

HOMAN Koncept Vejdren Grind och Vincent … Läs mer om Teaterkritik: HOMAN är en lek med rörelser till skratt, skam och perfektion

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
    • Kulturdebatt
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Balett
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Hitta och jämför casino utan svensk licens hos CasinoUtanGränser.se/casino-utan-licens/
nya casinon utan svensk licens
Hos casino-utan-svensk-spellicens.com hittar du de senaste spelsajterna som inte har licens i Sverige.
Casinogringos
Jämför casino utan licens på onlinecasinos.se
Svenska casinobonusar
Shiba - urhunden med stil

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2023 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in