• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Unknown Mortal Orchestra

De bästa låtarna 2015

4 december, 2015 by Redaktionen

2015

Mycket överskuggas såklart av attackerna i Paris, men i framtiden minns vi förhoppningsvis 2015 som året musiken hjälpte oss ta ett viktigt kliv mot att övervinna oroligheterna i världen. Kanske var det också de stora återkomsternas år. The Libertines, Adele, Tame Impala, Sleater-Kinney, Blur och Grimes återvände samtliga med nya album som inte gjorde oss besvikna. Courtney Barnett och Father John Misty fick sina verkliga genombrott medan debutanter som Shamir och Tobias Jesso Jr. levde upp till hajpen. Fast årets bästa låt kommer från ett funk-psykedeliskt band från Portland via Nya Zeeland. Kulturbloggens skribenter har sagt sitt. Nedan ser du vilka vi tycker har varit årets bästa låtar, och längst ner hittar du dem även samlade i en Spotify-spellista.

100. Benjamin Clementine – London
99. The Libertines – Heart of the Matter
98. Ceremony – Your Life in France
97. Daughter – Doing the Right Thing
96. Adele – Hello
95. Jason Isbell – The Life You Choose
94. Kevin Morby – Moonshiner
93. Deradoorian – A Beautiful Woman
92. Marina and the Diamonds – I’m a Ruin
91. Lower Dens – To Die in L.A.
90. Savages – T.I.W.Y.G.
89. Purity Ring – begin again
88. Magic Potion – Booored
87. Bully – I Remember
86. Majical Cloudz – Are You Alone?
85. Ryley Walker – Primrose Green
84. SOAK – Sea Creatures
83. Itsabrightlight – Weaken Me
82. The Besnard Lakes – Golden Lion
81. Beach Slang – Bad Art & Weirdo Ideas
80. jennylee – never
79. Sharon Van Etten – Words
78. Florence + the Machine – Ship to Wreck
77. Patrick Watson – Places You Will Go
76. Diet Cig – Sleep Talk
75. Torres – Cowboy Guilt
74. Skylar Spence – Affairs
73. Hana – Clay
72. Happyness – A Whole New Shape
71. Warpaint – I’ll Start Believing
70. Beck – Dreams
69. Algiers – Blood
68. Samantha Urbani – U Know I Know
67. Ezra Furman – Restless Year
66. CHVRCHES – Leave a Trace
65. Car Seat Headrest – Something Soon
64. Kendrick Lamar – King Kunta
63. Mikal Cronin – vi) Circle
62. Hudson Mohawke – Ryderz
61. Drake – Hotline Bling
60. Jones – Hoops
59. Nao – Bad Blood
58. Tamaryn – Cranekiss
57. Beach House – Beyond Love
56. Westkust – Swirl
55. St. Vincent – Teenage Talk
54. Wild Nothing – To Know You
53. School of Seven Bells – Open Your Eyes
52. Priest – The Game
51. Empress Of – Standard
50. Waxahatchee – La Loose
49. Susanne Sundfør – Delirious
48. Ratatat – Cream on Chrome
47. Mothers – It Hurts Until It Doesn’t
46. Basia Bulat – Infamous
45. Jamie xx – I Know There’s Gonna Be (Good Times)
44. U.S. Girls – Damn That Valley
43. FKA twigs – In Time
42. The Weekend – Can’t Feel My Face
41. Shamir – Call It Off
40. Weyes Blood – Cardamom
39. Julien Baker – Sprained Ankle
38. Floating Points – Silhouettes (I, II & III)
37. Years & Years – King
36. Sun Kil Moon – This is My First Day and I’m Indian and I Work at a Gas Station
35. Hælos – Earth Not Above
34. Joanna Newsom – Divers
33. LA Priest – Lady’s in Trouble with the Law
32. Lana Del Rey – Music to Watch Boys to
31. Deerhunter – Living My Life
30. Blur – There Are Too Many of Us
29. Björk – Stonemilker
28. Christopher Owens – Selfish Feelings
27. MONEY – I’ll Be the Night
26. Sleater-Kinney – A New Wave
25. Methyl Ethiel – Twilight Driving
24. Panda Bear – Tropic of Cancer
23. Shopping – Straight Lines
22. Father John Misty – The Night Josh Tillman Came to Our Apartment
21. Animal Collective – FloriDada
20. Courtney Barnett – Pedestrian at Best
19. DIIV – Dopamine
18. Viet Cong – Silhouettes
17. ANOHNI – 4 Degrees
16. Blood Orange – Sandra’s Smile
15. Miya Folick – I Got Drunk
14. Hinds – Chili Town
13. David Bowie – ★ (Blackstar)
12. Molly Nilsson – 1995
11. Destroyer – Dream Lover
10. Titus Andronicus – Dimed Out
9. Kurt Vile – Pretty Pimpin
8. Tame Impala – The Less I Know the Better
7. Kelela – Rewind
6. Sufjan Stevens – Should Have Known Better
5. Chromatics – I Can Never Be Myself When You’re Around
4. Julia Holter – Feel You
3. Grimes – Flesh without Blood
2. Tobias Jesso Jr. – Without You
1. Unknown Mortal Orchestra – Multi-Love

Arkiverad under: Musik Taggad som: 2015, Adele, Blur, Chromatics, David Bowie, Grimes, Julia Holter, The Libertines, Tobias Jesso Jr., Unknown Mortal Orchestra

Halvårsrapport: De bästa låtarna hittills 2015

26 juni, 2015 by Jonatan Södergren

UMO

Vi är halvvägs in i 2015, ett år som har kantats av flera starka albumsläpp från såväl storheter såsom Blur och Sleater-Kinney som debutanter såsom Tobias Jesso Jr. och Shamir. Det är visserligen fortfarande sex månader kvar innan vi kan börja summera året på riktig, men här kommer en lista i bokstavsordning över de trettio låtar som varit våra favoriter hittills.

Blur — There Are Too Many of Us
Brian Marela — Surender
Bully — I Remember
Christopher Owens — Selfish Feelings
Chromatics — I Can Never Be Myself When You’re Around

Destroyer — Dream Lover
Father John Misty — The Night Josh Tillman Came to Our Apartment
Grimes — REALiTi (Demo)
Hudson Mohawke — Ryderz
Joanna Gruesome — Last Year

LA Priest — Lady’s in Trouble with the Law
Lower Dens — To Die in L.A.
Mas Ysa — Look Up
Mikal Cronin — vi) Circle
Panda Bear — Crosswords

Priest — The Game
Shamir — Call It Off
Sleater-Kinney — A New Wave
Sufjan Stevens — Should Have Known Better
Titus Andronicus — Dimed Out

Tobias Jesso Jr. — Without You
Torres — Cowboy Guilt
Twerps — Simple Feelings
Unknown Mortal Orchestra — Multi-Love
U.S. Girls — Damn That Valley

Viet Cong — Silhouettes
Warpaint — I’ll Start Believing
Waxahatchee — La Loose
Westkust — Swirl
Yumi Zouma — Song for Zoe & Gwen

Du kan lyssna på samtliga trettio låtar via Spotify:

Arkiverad under: Musik Taggad som: 2015, Blur, Briana Marela, Bully, Christopher Owens, Chromatics, Destroyer, Father John Misty, Grimes, Hudson Mohawke, Joanna Gruesome, LA Priest, Lower Dens, Mas Ysa, Mikal Cronin, Panda Bear, Priest, Shamir, Sleater-Kinney, Sufjan Stevens, Titus Andronicus, Tobias Jesso Jr., Torres, Twerps, U.S. Girls, Unknown Mortal Orchestra, Viet Cong, Warpaint, Waxahatchee, Westkust, Yumi Zouma

10 höjdpunkter från Primavera Sound

2 juni, 2015 by Redaktionen

sleaterkinney

 

Ett och ett halvt decennium efter att den grundades fortsätter Primavera Sound i Barcelona år efter år att rada upp åtminstone ett av Europas mest spännande festivalprogram. Kulturbloggen var på plats och här är våra tio höjdpunkter från årets upplaga av festivalen:

1. Sleater-Kinney

Efter tio års uppehåll återvände Sleater-Kinney, som föddes ur riot grrrl-rörelsen i mitten av 90-talet, med det imponerande comebackalbumet No Cities to Love. Trots att de får klassas som veteraner på Primavera inger Brownstein, Tucker och Weiss ett av festivalens piggaste och mest energiska intryck. De nya låtarna känns minst lika vitala som det äldre materialet. För en viss mjölkfri, svensk festival som satsar på jämställdhet känns Sleater-Kinney som en given bokning.

2. Unknown Mortal Orchestra

Efter att ha inlett med Like Acid Rain från senaste albumet Multi-Love hinner Ruban Nielson och hans Unknown Mortal Orchestra, som inför denna turné fyllt ut ljudbilden med en keyboardist, även spela flera höjdpunkter från sina tidigare album. Det blir allsång i refrängen i So Good at Being in Trouble och Ffunny Ffrends går verkligen hem live med sitt medryckande intro — även om det är finalen med just Multi-Love och Can’t Keep Checking My Phone som visar varför Unknown Mortal Orchestra är ett av världens just nu allra bästa band. Och när Ruban under Stage or Screen dumpar gitarren hinner han till och med gå ned i spagat och visa upp sina allra fräckaste Prince-moves.

3. Foxygen

Festivalens galnaste spelning stod Foxygen för. Efter att ha ställt in sitt förra besök 2013 gjorde Kalifornienbandet, med dubbelalbumet …And Star Power i ryggen, äntligen Primaveradebut. I andra låten, On Blue Mountain, dansar sångaren Sam France som en manisk ringledare, han är bortom all kontroll och det känns som att bandet är på randen till att falla isär vilken sekund som helst — samtidigt som det är så otroligt underhållande att se på. De väljer bort några hits; San Francisco spelas bara knastrigt upp på vinyl och How Can You Really får inte plats i låtlistan, men vad gör det nu när det nästan är så utflippat att det kokar över.

4. Tobias Jesso Jr.

Den kanadensiske pianosensationen gör festivalens charmigaste spelning. Efter att ha värmt upp med en cover på Big Stars Thirteen spelas såväl förra årets YouTube-demo True Love samt större delen av det 70-talsdoftande debutalbumet Goon. Ensam på scen lyckas han kanske inte riktigt överrösta allt som försiggår samtidigt på de angränsande scenerna, men han lyckas på något vis lösa detta och snarare vända det till sin fördel med hjälp av sin karismatiska scennärvaro.

5. Mikal Cronin

På sitt tredje soloalbum känns det som att powerpop-hjälten Mikal Cronin fått tillräckligt självförtroende för att verkligen leva upp till den potential som de tidigare albumen hintade om. På festivalens egen amfiteater inleder han med Turn Around och Made My Mind Up innan han river av Apathy från debuten. Därefter trappas stämningen bara upp innan ii) Gold följt av vi) Circle sätter punkt på vad som är en av festivalens mest övertygande spelningar.

6. Viet Cong

Danny Christiansen ansluter sig till de tidigare Women-medlemmarna Matt Flegel och Mike Wallace samt Monty Munro från Chad VanGaalens liveband, och tillsammans blandar de noise med komplexa, dekonstruerade melodier. Resultatet: den bästa postpunken på länge. Låtar som Continental Shelf och Silhouettes framförs med otrolig tyngd och mastodontavslutningen med Death går helt enkelt inte att värja sig emot. Missa dem inte på Stay Out West i sommar.

7. DIIV

Det har gått tre år sedan den tidigare Beach Fossils-gitarristen Zachary Cole Smith albumdebuterade med sitt drömska och shoegazeinfluerade projekt DIIV. Under dessa år har han skapat rubriker av flera olika anledningar, tyvärr har det inte alltid handlat om musiken, vad som är klart är dock att bandets popularitet ökat markant och uppföljaren är definitivt ett av årets mest efterlängtade album. Här blandas aggressivitet med melodier, några nya låtar bjuds det på under Primavera, även om höjdpunkten är avslutningen med Doused.

8. Torres

Ensam med gitarr lyckas Mackenzie Scott, eller Torres som hon kallar sig, skapa ett av de här dagarnas mest hänförande ögonblick på en nedsläckt teater inne i stan dagen efter det att festivalområdet stängt ned. Jag saknar förvisso Cowboy Guilt med dess bubblande melodislinga (kanske hade den stört den intima stämningen) men imponeras desto mer av New Skin, Sprinter samt öppningslåten, Honey, från den två år gamla albumdebuten.

9. Kevin Morby

60-talet i allmänhet och Dylan, Neil Young och Leonard Cohen i synnerhet. Det är några av influenserna som går att urskilja i Kevin Morbys musik. Med två soloalbum i ryggen fick den tidigare Woods-basisten Kevin Morby, som precis sajnat till Dead Oceans, en av de mindre scenernas tidigaste slot. Även om det inte var festivalens mest knökfulla spelning så är låtar som All of My Life, Motors Running och Miles, Miles, Miles perfekta att avnjuta just när solen fortfarande ligger på.

10. Dan Deacon

Döm inte boken efter omslaget, som man brukar säga. Dan Deacon kanske mer ser ut som en tekniker än en musiker, men han är extremt underhållande på scen. Hans förmåga att interagera med publiken gör honom till en perfekt festivalartist. Han får oss att dela på oss och skapa en gigantisk dansring i mitten publikhavet — på en såpass stor scen ger det kanske inte samma effekt som på en klubb, men euforin är densamma.

Foto: Eric Pamies

Arkiverad under: Musik Taggad som: Dan Deacon, DIIV, Foxygen, Kevin Morby, Mikal Cronin, Primavera Sound, Sleater-Kinney, Tobias Jesso Jr., Torres, Unknown Mortal Orchestra, Viet Cong

Unknown Mortal Orchestra: ”Var tar livet slut och musiken vid?”

2 juni, 2015 by Tommy Juto

UMO

I ett rum med fönster som blickar ut mot Kastellholmen, Gröna Lund och ett urval av vad en turist vill uppleva vid ett besök i Stockholm sitter Ruban Nielson, en av världens just nu mest spännande musiker och svarar på frågor om än det ena, än det andra, men knappast var han helst turistar. Ibland tänker jag att det måste vara trist att vara så nära alla dessa självklarheter utan att kunna ta sig en ordentlig titt, men oftast tänker jag att det måste vara skönt att stå vid sidan om allt som vanligt folk ”ska” göra. Vems liv är rikast på innehåll, liksom? Och innehåll är något som inte saknas i Unknown Mortal Orchestra-ledarens liv.

Så hur går det, har du precis börjat marknadsföra nya albumet Multi-Love i Europa?

– Det här är första turnén, fast jag kom över tidigare i år för att göra lite press i några länder. Men det började röra på sig tillräckligt för att tillbringa en dag här, så jag åkte en dag före resten av bandet för att stanna till här innan vi möter upp i England.

Albumomslaget är ett foto av din hemstudio, och jag såg att dina två tidigare album hänger inramade på väggen. Är det som inspiration, eller varför?

– Antagligen för att påminna mig om att jag gjorde den tredje delen av något, för jag visste att jag skulle göra saker lite annorlunda men ville inte ändra så pass mycket att folk som gillade de andra skivorna skulle bli vilseledda. Jag lyssnade inte särskilt mycket på dem, men halvvägs in i arbetet med den nya spelade jag det jag då hade åstadkommit direkt i anslutning till de tidigare och påminde mig lite om vart jag var på väg. För det jag gjorde innan var från en tid när jag inte hade några pengar och inte trodde att någon brydde sig. Det fanns något äkta och en känsla av att något funkade över det och jag försökte att inte släppa det. Som att uppgradera utan att förlora något. Vissa artister, när dom har möjligheten att gå vidare från att ha varit lo-fi eller att göra skivor utan budget, ibland tappar dom lite av gnistan som var storheten i deras hemgjorda material och jag ville inte gå i den fällan. Bara göra det lika bra som det andra utan att finslipa. Att ha skivorna där uppe var en påminnelse om att jag redan gjort två bra album.

Var det någon gång aktuellt att kalla skivan III? Hade inte det varit det mest logiska?

– Jo, från början skulle den heta III, men innan jag påbörjade det poppade av någon anledning frasen Multi-Love upp i skallen. Jag vet inte varför, men sånt bara kommer från ingenstans och jag blir bättre och bättre på att identifiera när det kommer och skriva ner det. Så fort jag hade skrivit ner det klottrade jag ”albumtitel?” bredvid. Så jag tänkte att det kanske var albumtiteln. Helst ville jag att det skulle heta III, men albumet hade andra planer, det ville heta Multi-Love! Så jag kände att det verkligen var så det skulle heta.

När du påbörjar inspelningarna av ett album, har du då en tydlig vision av hur det ska låta, eller får låtarna själva skapa det på vägen?

– Inför det här hade jag två idéer. Jag ville ha ett lite mer färgglatt, utåtriktat sound med en massa olika nyanser samt att jag ville uppnå känslan av en blandning mellan gammalt och nytt. Jag tänkte på David Bowies Station to Station, men även på Jesus av rapparen Blu, channel ORANGE av Frank Ocean, typ ett modernt hip-hop/R&B-album, men även på hur jag skulle kunna få ihop gammal och ny musik som ett logiskt steg utan att det skulle kännas fel. Jag ville att det skulle göra mig uppspelt på ett visst sätt och låtarna vara bara en separat grej. I min dator fanns en mapp full med bara akustisk gitarr, ackord och melodier. Dem tog jag och när jag skrev låtar fanns alla de idéerna och elementen i dem. Låtar kan vara i vilken nyans som helst, man kan spela in dem på olika sätt. Men Multi-Love svävade också omkring, så jag tänkte att ”det är något viktigt med den här formuleringen!”. Jag frågade mig varför den var viktig, så jag började med texten och tog reda på vad det betydde längre fram.

Albumet är inte överproducerat, men det har ändå en lite “poppigare” ljudbild än de tidigare. Höll du igen så att det inte skulle bli alltför polerat?

– Saken är den att jag inte från början siktade på att göra det polerat, men ju längre jag kom desto bättre teknik och utrustning skaffade jag. Så det fanns hela tiden en risk att det skulle gå åt det hållet eftersom jag hade möjligheten. Förut fanns inte den eftersom jag inte hade några bra grejer. Det var aldrig något problem. Jag skulle aldrig gå för långt, för det skulle alltid låta billigt gjort. Det handlade om vilket billigt sound det skulle ha, ett bra eller dåligt billigt sound. För detta köpte jag en pryl som heter Chandler Minimixer, vilket är vad Tony Maserati använder, snubben som mixar singlar av Beyoncé. Så jag hade all den här riktiga poputrustningen och stod plötsligt med möjligheten att gå i en viss riktning. Allt blev rejält polerat, så jag var tvungen att komma på hur jag skulle kunna göra så att det lät mer aggressivt, så att det kändes rätt.

– Faktum är att en viktig faktor var att Bob Ludwig mastrade skivan. Jag ville att vinylen skulle mastras av samma team som gjorde Dark Side of the Moon av Pink Floyd. På det viset tänkte jag att det skulle bli riktigt bra vinyl. Så jag hade skivan klar så långt jag kunde ta den på egen hand, sedan skickade jag den till Bob och han gillade den verkligen, vilket var fantastiskt. Hans assistent sa att han hade haft kul när han mastrade den, han gjorde dessutom något med den för jag tror han hörde vilken sista touch den behövde. Ofta gör mastringen att det låter finare, men han tog det jag hade skapat och fick det att låta större eller aggressivare, så när jag fick tillbaka mastern var jag jätteexalterad. Jag var inte särskilt bekymrad över att albumet skulle låta slickt, men jag ville att det skulle låta mindre lo-fi och mer slagkraftigt, att det skulle ha lite mer high-end över sig. Mina andra skivor hade inte det.

Mitt i Stage or Screen bryts låten abrupt och blir till något helt annat.

– Brian Eno-grejen?

Hur gick det till, var det en olyckshändelse som du bara lät vara kvar?

– Ja, man kan till och med höra mig trycka stop på bandspelaren och sedan öppnas något helt annat upp, och det var lite av ett ”happy mistake”. Jag hade arbetat med en grej som var lite ambient som jag gjort med min bror, och det var något helt annat och låg på samma band. Så när jag spelade in kände jag av någon anledning ”nu trycker jag stopp” och det som låg på bandet hamnade direkt efter och då fick det bli så. Innan dess hade jag ibland känt att låten inte hade något bra slut och på det sättet löste det sig liksom av sig självt. Sådant hände ofta när jag gjorde skivan. Vissa delar visste jag inte hur jag skulle tackla och sedan gjorde jag något fel och det var lösningen. Låt problemen lösa sig själva.

– Ofta när sånt händer tror jag att det helt enkelt är meningen. Jag kontrollerar så mycket av det jag gör i produktion och mixning, så jag vill inte vända ryggen till sådana lyckade misstag. Och lustigt nog tror jag att det hade varit något som Brian Eno hade haft överseende med, som att han skulle säga ”nej, det är meningen att det ska vara så”. Det påminner mig om honom.

Din far spelar saxofon på Extreme Wealth and Casual Cruelty. Är saxofon ett underskattat instrument inom populärmusiken?

– Jag vet inte. Vid någon tidpunkt blev den ocool inom indierock samtidigt som jag växte upp i tron att den var det coolaste instrument du kunde ha, som John Coltrane. Och Bowies skivor hade saxofon på dem eftersom han kan spela, så jag ser den alltid som något coolt. Ibland gör jag saker som är ocoola bara för att se vad som händer. Men jo, den är nog lite underskattad, men ser den inte tillräckligt ofta. Det är ganska svårt att spela blåsinstrument. Man måste spela varje dag för att hålla igång, medan man kan lägga ifrån sig en gitarr i en vecka och sedan plocka upp den på nytt en vecka senare och fortsätta spela. Så blåsinstrument är svårare.

Jag läste intervjun i Pitchfork där du nämnde den här kvinnan som kom och bodde hos dig och din fru. Kan du berätta lite om det?

– Vad som hände var att det blev en typ av polyamoröst, romantiskt förhållande mellan tre människor. Problemet är nu att alla tror det är vad låten Multi-Love handlar om, men 80 % av låten var skriven innan något av det där alls hände, så det känns som att låten påverkade livet snarare än att livet påverkade låten. Men vartefter månaderna gick fick jag olika erfarenheter att ta av, jag hade vissa textrader i låten som jag inte hade lyckats få till och det blev helt klart mycket lättare. Saker och ting utvecklade sig väldigt knepigt!

Tror du till och med att du kanske undermedvetet drogs till en sådan situation för att få material att använda i dina låtar?

– Jag tror det var vad David var inne på i artikeln. Jag menar, jag har funderat över det, igår läste jag om den för att försöka se om jag kunde utläsa något annat ur den. Det har jag verkligen grubblat över, var tar livet slut och musiken vid? Ibland låter jag nog situationer uppstå i vetskapen om att jag kan göra något vettigt av det i min musik. Jag tror att jag alltid på sätt och vis har varit sådan och jag har börjat undra vilka begränsningar det medför. Faktum är att jag sms:ade Bevan, han som skrev artikeln, igår kväll: ”Vilken del av människan fattar besluten, är det den estetiska eller etiska delen? Är det bättre att skriva en bra låt som riskerar att ta hedern av någon du älskar, eller är det bättre att skriva en dålig låt men du har hedern i behåll?”. Han menade att ”tja, det är bättre att skriva en bra låt, men olyckligtvis för dig måste du ta konsekvenserna av den, vilka de än är”. Men jag oroar mig inte för mig själv, utan för människor i min omgivning.

Men när man skriver låtar förmodar jag att man inte kan sitta och förutse vad en låt kommer att få för konsekvenser?

– Nej, det är omöjligt. Samtidigt, det vore hemskt om någon försökte. Typ ”min konst är viktigast, jag bryr mig inte om vem som skadas i processen”. Det tror jag inte på, jag har haft mina tvivel kring hur jag skulle kunna leva och skriva i futurum. Betyder det att varje gång jag blir vän med någon så måste jag säga ”innan vi inleder vår vänskap friskriver jag mig från allt ansvar för att det som händer mig när du är med kan bli till musik” eller nåt? Nu när jag kommit till den punkten måste jag börja tänka på såna saker, men ibland är det inte lätt att komma fram till vad som är rätt. För jag vill göra bra ifrån mig och ibland är det det enda jag tänker på, och medan jag gör det tänker jag inte nödvändigtvis på allt. Det kan ingen.

Med tanke på Can’t Keep Checking My Phone, hur ser du på att alla smartphones håller våra liv i ett fast grepp?

– Egentligen är den inte anti-teknologi eller så, mer om min personliga upplevelse av hur svårt det är att sitta och vänta på att någon ska… Det är grymt, vet du, när man sitter och väntar på att någon ska återkomma till dig per telefon. Det mest extrema exemplet antar jag är i en kärleksrelation, men det kan vara vad som helst. Om någon du bryr dig om är sjuk och ligger på sjukhus… Man blir galen av att vänta på alla slags nyheter. Mest handlar den om den känslan och att vara långt ifrån människor, att ha begränsad kommunikation med någon man bryr sig om. Det finns inget budskap som är för eller emot telefoner, telefonen är för mig något som finns där men varken är bra eller dåligt.

Har du några tvångsmässiga vanor?

– [Skratt] Vadå, menar du med min telefon?

Inte nödvändigtvis. Vad som helst. Att hela tiden kolla telefonen är ett exempel, något som jag själv och många andra gör.

– Kanske lite grann. Jag försöker alltid se det som att folk gör en helt normal sak, inte som något jag själv gör hela tiden. Grejen är att jag måste lägga ifrån mig telefonen, för det var så det var när jag skrev låten. Vad jag till slut gjorde var att jag slog av telefonen, lade undan den och lät bli att titta i den överhuvudtaget, för det var enklare att göra så än att ha den i fickan eller bredvid mig när jag jobbade, jag väntade bara på att den skulle plinga till och jag höll på att bli tokig. Det är bara en plåga, men en väldigt modern variant av en känsla folk alltid har haft, antar jag.

Ikväll spelar du solo med bara akustisk gitarr. Många artister använder förinspelat material när de uppträder live. Hade det inte varit lika enkelt för dig att göra så och därmed kunna spela låtarna från nya albumet så som de verkligen ska låta? Eller är det något man bara inte gör?

– Jo, det hade jag kunnat. Men det här är mycket roligare. Det är något med att man riskerar att göra sig själv till åtlöje, och det är något bra. Du vet, det kan gå fel, men jag gillar tanken på att jag kanske glömmer texten eller att något annat går fel, eller att jag plötsligt ändrar mig kring hur jag vill spela en låt. Idag är det svårt att bli miljonär på att göra musik, det är inte så att jag gör det här för pengarna. Jag gör det för känslan av att ha ett jobb som är olikt något annat, och allt det där, click tracks och så vidare, jag vet inte… Jag gillar att bara gå ut och riskera något, det är vad folk gör, de bara uppträder. Grejen med mig är att jag inte är van vid att framträda akustiskt, så det är alltid lite nervpåfrestande. Det blir lite nytt igen, för jag spelar låtarna så som de började, som de lät innan jag producerade dem. För mig, som musikintresserad eller som en person som kommer för att se mig spela, skulle jag hellre uppleva det än en massa teknologi.

– Lustigt, på tal om tvångsmässigt beteende så har jag sedan jag gick på konstskola haft en idé om hur allt är konceptuellt. Ibland när någon använder backing tracks brukar jag tänka ”men, tänk om slutsatsen är att sätta på sin CD?”. Då skulle allt vara perfekt! Om man använder förinspelat, vad är då vitsen med att något alls ska vara live? Det är som att en konstskolepräglad del av min hjärna undrar ”om man ändå går så långt, varför går man då inte hela vägen?”. Jag tror att den delen av mig anser det vara mycket mer intressant om jag gick in i ett rum och satte i en CD, tryckte play, satte mig ner och tittade på alla andra. Som något John Cage skulle göra. Jag vet inte om det här är något genomförbart eller något jag bara hängt upp mig på.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Multi-Love, Ruban Nielson, Södra teatern, Unknown Mortal Orchestra

Lyssna: Unknown Mortal Orchestra – Can’t Keep Checking My Phone

20 april, 2015 by Redaktionen

umo

Vi har redan hört titelspåret. Nu delar Unknown Mortal Orchestra med sig av ytterligare ett svängigt smakprov från sitt kommande album, Multi-Love, som släpps senare i maj. Bandet är även aktuella med spelningar på Debaser Strand i Stockholm samt Pustervik i Göteborg, den 10 respektive den 11 september.

Lyssna på låten, som heter Can’t Keep Checking My Phone, här nedan:

Arkiverad under: Musik Taggad som: Can't Keep Checking My Phone, Unknown Mortal Orchestra

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
casino med svensk licens

Nytt

Recension: Alla kort på bordet – sommarfars med fejkad död och speldjävul i en skrattsalig blandning

Betyg: 4 Premiär: 26 juni 2022, … Läs mer om Recension: Alla kort på bordet – sommarfars med fejkad död och speldjävul i en skrattsalig blandning

Ai Weiwei, Jaume Plensa, Vik Muniz med flera visas på Millesgården

Press-utställningen Glasstress visas … Läs mer om Ai Weiwei, Jaume Plensa, Vik Muniz med flera visas på Millesgården

Deckareliten samlas i Göteborg i höst på bokmässan

Deckareliten samlas i Göteborg i höst – … Läs mer om Deckareliten samlas i Göteborg i höst på bokmässan

Höstens program på Unga Klara

UNGA KLARA är Sveriges nationella scen … Läs mer om Höstens program på Unga Klara

Lyssna: The Kooks – Cold Heart

Brittiska The Kooks har släppt en nya … Läs mer om Lyssna: The Kooks – Cold Heart

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Casino utan spelpaus
Casinogringos
Jämför casino utan licens och ta reda på mer om den svenska regleringen kring spel.
Jämför olika nätcasino och hitta de bästa alternativen.

Att spela på casinon blir mer vanligt, läs recensioner på casinon.com
Spela casino utan svensk licens på casinoorbit.com
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2022 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in