Unknown Mortal Orchestra

I ett rum med fönster som blickar ut mot Kastellholmen, Gröna Lund och ett urval av vad en turist vill uppleva vid ett besök i Stockholm sitter Ruban Nielson, en av världens just nu mest spännande musiker och svarar på frågor om än det ena, än det andra, men knappast var han helst turistar. Ibland tänker jag att det måste vara trist att vara så nära alla dessa självklarheter utan att kunna ta sig en ordentlig titt, men oftast tänker jag att det måste vara skönt att stå vid sidan om allt som vanligt folk ”ska” göra. Vems liv är rikast på innehåll, liksom? Och innehåll är något som inte saknas i Unknown Mortal Orchestra-ledarens liv.

Så hur går det, har du precis börjat marknadsföra nya albumet Multi-Love i Europa?

– Det här är första turnén, fast jag kom över tidigare i år för att göra lite press i några länder. Men det började röra på sig tillräckligt för att tillbringa en dag här, så jag åkte en dag före resten av bandet för att stanna till här innan vi möter upp i England.

Albumomslaget är ett foto av din hemstudio, och jag såg att dina två tidigare album hänger inramade på väggen. Är det som inspiration, eller varför?

– Antagligen för att påminna mig om att jag gjorde den tredje delen av något, för jag visste att jag skulle göra saker lite annorlunda men ville inte ändra så pass mycket att folk som gillade de andra skivorna skulle bli vilseledda. Jag lyssnade inte särskilt mycket på dem, men halvvägs in i arbetet med den nya spelade jag det jag då hade åstadkommit direkt i anslutning till de tidigare och påminde mig lite om vart jag var på väg. För det jag gjorde innan var från en tid när jag inte hade några pengar och inte trodde att någon brydde sig. Det fanns något äkta och en känsla av att något funkade över det och jag försökte att inte släppa det. Som att uppgradera utan att förlora något. Vissa artister, när dom har möjligheten att gå vidare från att ha varit lo-fi eller att göra skivor utan budget, ibland tappar dom lite av gnistan som var storheten i deras hemgjorda material och jag ville inte gå i den fällan. Bara göra det lika bra som det andra utan att finslipa. Att ha skivorna där uppe var en påminnelse om att jag redan gjort två bra album.

Var det någon gång aktuellt att kalla skivan III? Hade inte det varit det mest logiska?

– Jo, från början skulle den heta III, men innan jag påbörjade det poppade av någon anledning frasen Multi-Love upp i skallen. Jag vet inte varför, men sånt bara kommer från ingenstans och jag blir bättre och bättre på att identifiera när det kommer och skriva ner det. Så fort jag hade skrivit ner det klottrade jag ”albumtitel?” bredvid. Så jag tänkte att det kanske var albumtiteln. Helst ville jag att det skulle heta III, men albumet hade andra planer, det ville heta Multi-Love! Så jag kände att det verkligen var så det skulle heta.

När du påbörjar inspelningarna av ett album, har du då en tydlig vision av hur det ska låta, eller får låtarna själva skapa det på vägen?

– Inför det här hade jag två idéer. Jag ville ha ett lite mer färgglatt, utåtriktat sound med en massa olika nyanser samt att jag ville uppnå känslan av en blandning mellan gammalt och nytt. Jag tänkte på David Bowies Station to Station, men även på Jesus av rapparen Blu, channel ORANGE av Frank Ocean, typ ett modernt hip-hop/R&B-album, men även på hur jag skulle kunna få ihop gammal och ny musik som ett logiskt steg utan att det skulle kännas fel. Jag ville att det skulle göra mig uppspelt på ett visst sätt och låtarna vara bara en separat grej. I min dator fanns en mapp full med bara akustisk gitarr, ackord och melodier. Dem tog jag och när jag skrev låtar fanns alla de idéerna och elementen i dem. Låtar kan vara i vilken nyans som helst, man kan spela in dem på olika sätt. Men Multi-Love svävade också omkring, så jag tänkte att ”det är något viktigt med den här formuleringen!”. Jag frågade mig varför den var viktig, så jag började med texten och tog reda på vad det betydde längre fram.

Albumet är inte överproducerat, men det har ändå en lite “poppigare” ljudbild än de tidigare. Höll du igen så att det inte skulle bli alltför polerat?

– Saken är den att jag inte från början siktade på att göra det polerat, men ju längre jag kom desto bättre teknik och utrustning skaffade jag. Så det fanns hela tiden en risk att det skulle gå åt det hållet eftersom jag hade möjligheten. Förut fanns inte den eftersom jag inte hade några bra grejer. Det var aldrig något problem. Jag skulle aldrig gå för långt, för det skulle alltid låta billigt gjort. Det handlade om vilket billigt sound det skulle ha, ett bra eller dåligt billigt sound. För detta köpte jag en pryl som heter Chandler Minimixer, vilket är vad Tony Maserati använder, snubben som mixar singlar av Beyoncé. Så jag hade all den här riktiga poputrustningen och stod plötsligt med möjligheten att gå i en viss riktning. Allt blev rejält polerat, så jag var tvungen att komma på hur jag skulle kunna göra så att det lät mer aggressivt, så att det kändes rätt.

– Faktum är att en viktig faktor var att Bob Ludwig mastrade skivan. Jag ville att vinylen skulle mastras av samma team som gjorde Dark Side of the Moon av Pink Floyd. På det viset tänkte jag att det skulle bli riktigt bra vinyl. Så jag hade skivan klar så långt jag kunde ta den på egen hand, sedan skickade jag den till Bob och han gillade den verkligen, vilket var fantastiskt. Hans assistent sa att han hade haft kul när han mastrade den, han gjorde dessutom något med den för jag tror han hörde vilken sista touch den behövde. Ofta gör mastringen att det låter finare, men han tog det jag hade skapat och fick det att låta större eller aggressivare, så när jag fick tillbaka mastern var jag jätteexalterad. Jag var inte särskilt bekymrad över att albumet skulle låta slickt, men jag ville att det skulle låta mindre lo-fi och mer slagkraftigt, att det skulle ha lite mer high-end över sig. Mina andra skivor hade inte det.

Mitt i Stage or Screen bryts låten abrupt och blir till något helt annat.

– Brian Eno-grejen?

Hur gick det till, var det en olyckshändelse som du bara lät vara kvar?

– Ja, man kan till och med höra mig trycka stop på bandspelaren och sedan öppnas något helt annat upp, och det var lite av ett ”happy mistake”. Jag hade arbetat med en grej som var lite ambient som jag gjort med min bror, och det var något helt annat och låg på samma band. Så när jag spelade in kände jag av någon anledning ”nu trycker jag stopp” och det som låg på bandet hamnade direkt efter och då fick det bli så. Innan dess hade jag ibland känt att låten inte hade något bra slut och på det sättet löste det sig liksom av sig självt. Sådant hände ofta när jag gjorde skivan. Vissa delar visste jag inte hur jag skulle tackla och sedan gjorde jag något fel och det var lösningen. Låt problemen lösa sig själva.

– Ofta när sånt händer tror jag att det helt enkelt är meningen. Jag kontrollerar så mycket av det jag gör i produktion och mixning, så jag vill inte vända ryggen till sådana lyckade misstag. Och lustigt nog tror jag att det hade varit något som Brian Eno hade haft överseende med, som att han skulle säga ”nej, det är meningen att det ska vara så”. Det påminner mig om honom.

Din far spelar saxofon på Extreme Wealth and Casual Cruelty. Är saxofon ett underskattat instrument inom populärmusiken?

– Jag vet inte. Vid någon tidpunkt blev den ocool inom indierock samtidigt som jag växte upp i tron att den var det coolaste instrument du kunde ha, som John Coltrane. Och Bowies skivor hade saxofon på dem eftersom han kan spela, så jag ser den alltid som något coolt. Ibland gör jag saker som är ocoola bara för att se vad som händer. Men jo, den är nog lite underskattad, men ser den inte tillräckligt ofta. Det är ganska svårt att spela blåsinstrument. Man måste spela varje dag för att hålla igång, medan man kan lägga ifrån sig en gitarr i en vecka och sedan plocka upp den på nytt en vecka senare och fortsätta spela. Så blåsinstrument är svårare.

Jag läste intervjun i Pitchfork där du nämnde den här kvinnan som kom och bodde hos dig och din fru. Kan du berätta lite om det?

– Vad som hände var att det blev en typ av polyamoröst, romantiskt förhållande mellan tre människor. Problemet är nu att alla tror det är vad låten Multi-Love handlar om, men 80 % av låten var skriven innan något av det där alls hände, så det känns som att låten påverkade livet snarare än att livet påverkade låten. Men vartefter månaderna gick fick jag olika erfarenheter att ta av, jag hade vissa textrader i låten som jag inte hade lyckats få till och det blev helt klart mycket lättare. Saker och ting utvecklade sig väldigt knepigt!

Tror du till och med att du kanske undermedvetet drogs till en sådan situation för att få material att använda i dina låtar?

– Jag tror det var vad David var inne på i artikeln. Jag menar, jag har funderat över det, igår läste jag om den för att försöka se om jag kunde utläsa något annat ur den. Det har jag verkligen grubblat över, var tar livet slut och musiken vid? Ibland låter jag nog situationer uppstå i vetskapen om att jag kan göra något vettigt av det i min musik. Jag tror att jag alltid på sätt och vis har varit sådan och jag har börjat undra vilka begränsningar det medför. Faktum är att jag sms:ade Bevan, han som skrev artikeln, igår kväll: ”Vilken del av människan fattar besluten, är det den estetiska eller etiska delen? Är det bättre att skriva en bra låt som riskerar att ta hedern av någon du älskar, eller är det bättre att skriva en dålig låt men du har hedern i behåll?”. Han menade att ”tja, det är bättre att skriva en bra låt, men olyckligtvis för dig måste du ta konsekvenserna av den, vilka de än är”. Men jag oroar mig inte för mig själv, utan för människor i min omgivning.

Men när man skriver låtar förmodar jag att man inte kan sitta och förutse vad en låt kommer att få för konsekvenser?

– Nej, det är omöjligt. Samtidigt, det vore hemskt om någon försökte. Typ ”min konst är viktigast, jag bryr mig inte om vem som skadas i processen”. Det tror jag inte på, jag har haft mina tvivel kring hur jag skulle kunna leva och skriva i futurum. Betyder det att varje gång jag blir vän med någon så måste jag säga ”innan vi inleder vår vänskap friskriver jag mig från allt ansvar för att det som händer mig när du är med kan bli till musik” eller nåt? Nu när jag kommit till den punkten måste jag börja tänka på såna saker, men ibland är det inte lätt att komma fram till vad som är rätt. För jag vill göra bra ifrån mig och ibland är det det enda jag tänker på, och medan jag gör det tänker jag inte nödvändigtvis på allt. Det kan ingen.

Med tanke på Can’t Keep Checking My Phone, hur ser du på att alla smartphones håller våra liv i ett fast grepp?

– Egentligen är den inte anti-teknologi eller så, mer om min personliga upplevelse av hur svårt det är att sitta och vänta på att någon ska… Det är grymt, vet du, när man sitter och väntar på att någon ska återkomma till dig per telefon. Det mest extrema exemplet antar jag är i en kärleksrelation, men det kan vara vad som helst. Om någon du bryr dig om är sjuk och ligger på sjukhus… Man blir galen av att vänta på alla slags nyheter. Mest handlar den om den känslan och att vara långt ifrån människor, att ha begränsad kommunikation med någon man bryr sig om. Det finns inget budskap som är för eller emot telefoner, telefonen är för mig något som finns där men varken är bra eller dåligt.

Har du några tvångsmässiga vanor?

– [Skratt] Vadå, menar du med min telefon?

Inte nödvändigtvis. Vad som helst. Att hela tiden kolla telefonen är ett exempel, något som jag själv och många andra gör.

– Kanske lite grann. Jag försöker alltid se det som att folk gör en helt normal sak, inte som något jag själv gör hela tiden. Grejen är att jag måste lägga ifrån mig telefonen, för det var så det var när jag skrev låten. Vad jag till slut gjorde var att jag slog av telefonen, lade undan den och lät bli att titta i den överhuvudtaget, för det var enklare att göra så än att ha den i fickan eller bredvid mig när jag jobbade, jag väntade bara på att den skulle plinga till och jag höll på att bli tokig. Det är bara en plåga, men en väldigt modern variant av en känsla folk alltid har haft, antar jag.

Ikväll spelar du solo med bara akustisk gitarr. Många artister använder förinspelat material när de uppträder live. Hade det inte varit lika enkelt för dig att göra så och därmed kunna spela låtarna från nya albumet så som de verkligen ska låta? Eller är det något man bara inte gör?

– Jo, det hade jag kunnat. Men det här är mycket roligare. Det är något med att man riskerar att göra sig själv till åtlöje, och det är något bra. Du vet, det kan gå fel, men jag gillar tanken på att jag kanske glömmer texten eller att något annat går fel, eller att jag plötsligt ändrar mig kring hur jag vill spela en låt. Idag är det svårt att bli miljonär på att göra musik, det är inte så att jag gör det här för pengarna. Jag gör det för känslan av att ha ett jobb som är olikt något annat, och allt det där, click tracks och så vidare, jag vet inte… Jag gillar att bara gå ut och riskera något, det är vad folk gör, de bara uppträder. Grejen med mig är att jag inte är van vid att framträda akustiskt, så det är alltid lite nervpåfrestande. Det blir lite nytt igen, för jag spelar låtarna så som de började, som de lät innan jag producerade dem. För mig, som musikintresserad eller som en person som kommer för att se mig spela, skulle jag hellre uppleva det än en massa teknologi.

– Lustigt, på tal om tvångsmässigt beteende så har jag sedan jag gick på konstskola haft en idé om hur allt är konceptuellt. Ibland när någon använder backing tracks brukar jag tänka ”men, tänk om slutsatsen är att sätta på sin CD?”. Då skulle allt vara perfekt! Om man använder förinspelat, vad är då vitsen med att något alls ska vara live? Det är som att en konstskolepräglad del av min hjärna undrar ”om man ändå går så långt, varför går man då inte hela vägen?”. Jag tror att den delen av mig anser det vara mycket mer intressant om jag gick in i ett rum och satte i en CD, tryckte play, satte mig ner och tittade på alla andra. Som något John Cage skulle göra. Jag vet inte om det här är något genomförbart eller något jag bara hängt upp mig på.