Med sitt andra album Pine Trails i ryggen kommer finska indiegruppen Satellite Stories till Sverige för två spelningar. Den 31 januari spelar de på Mejeriet i Lund och dagen därpå intar de Debaser Strand i Stockholm. Den 3 februari släpps dessutom dubbelsingeln Lights Go Low/Australia. Kulturbloggen mailade lite med bandets sångare Esa Mankinen. Bilden ovan är från när bandet spelade på Debaser Slussen för ett år sedan.
På vilka sätt har ni försökt vidga ert sound på Pine Trails? Vilka skulle ni säga är de största skillnaderna från (1) när ni bildade bandet 2008, och (2) när ert debutalbum Phrases to Break the Ice släpptes 2012?
Jag skulle säga att låtskrivandet är skarpare och mer fokuserat, eftersom vi själva tog befälet över produktionen och inspelningen. Pine Trails låter mer som oss fyra. När vi bildade bandet och spelade in vårt debutalbum ville vi bara fånga vårt livesound. Vårt första album är väldigt direkt, inspelat med en punkattityd. När vi gjorde Pine Trails ville vi kombinera våra två favoritgenrer, gitarrbaserad indiepop och elektronisk musik, så att låtarna fångar de bästa sidorna från bägge.
Vilket sound var ni ute efter när ni bildade bandet? Har det alltid varit så energiskt, harmoniskt och rytmiskt?
Soundet vi har siktat på har alltid varit där. Vi har alltid tänkt att låtarna ska vara dansanta och rytmiska, men även innehålla komplexa ackordföljder och harmonier. Melodierna ska vara catchy.
Hur tror du att ni kommer att utvecklas framöver; vill ni fortsätta i en viss riktning, eller vi ni experimentera mer med olika stilar?
Det finns så många sätt att skriva bra indiepop på så vi försöker alltid experimentera i vårt låtskrivande. Det har ju skett många förändringar sedan vårt första album. Nästa album kommer också bjuda på massor av nya överraskningar.
Hur viktigt skulle ni säga att det föregående året var för er som band? Hur handskas ni med den växande fanbasen? Är ni överraskade av antalet personer som kommer och ser er live?
Det här var antagligen det viktigaste året för oss som band. Det började med en spelning på Eurosonic Festival där vi fick vår nuvarande bokningsagent Xray Tourings uppmärksamhet, därefter åkte vi direkt till Örkelljunga där vi skrev större delen av vårt andra album, och sedan turnerade vi mycket i Europa. Vi spelade på såväl klubbar som festivaler inför en växande publik, samtidigt som vi spelade in vårt andra album som släpptes i november. Det har varit ett hektiskt och galet år. Det har varit fantastiskt att se publiken växa, det handlar ju enbart om fansen, utan fans och lyssnare är ett band inte någonting.
Känns det någonsin som att ni offrar andra saker i livet för att ha en karriär inom musik?
När du blir ett professionellt turnerande band tar det upp mycket tid av ditt liv. Du måste vara passionerad för att kunna vara musiker på heltid, eftersom det menar att du inte har så mycket tid över för andra saker du kanske skulle vilja göra. Som tur är tror vi fyra verkligen på vår musik, så det har hållit oss samman även när det varit som mörkast. Och självklart är höjdpunkterna i ett musikerliv verkligen, verkligen fantastiska.
Skulle du kunna berätta lite om er låtskrivarprocess? Vad kommer först — musiken eller texten? Vilka ämnen har inspirerat er att skriva låtarna till det här albumet? Har albumet någon tematik? Hur kom det sig att ni döpte det till Pine Trails?
Det börjar nästan alltid med någon musiksnutt, eller en simpel fras, som vi sedan upprepar tills det att den har vuxit till en fullfjädrad låt. Det handlar mer om känslor än specifika ämnen eller berättelser. Det är som att känslan senare tar formen av någonting mer exakt. Något som vi kan förmedla till vår publik. Pine Trails är en samling av de känslor vi hade när vi skrev albumet, och några av de ämnen som tas upp är längtan, nostalgi och förändringar vi lagt märke till hos folk vi trodde att vi kände. De flesta i bandet bodde i små byar innan vi flyttade in till staden, så naturen och skogen är viktiga för oss. Även om du bor i ett mörkt och kallt land så kan skogen dölja någonting annat — något som bygger upp din fantasi och får dig att vilja ha mer. Därför kändes Pine Trails som en passande titel på albumet.
Var det någonting särskilt ni försökte pröva på när det gäller produktionen och inspelningen av det här albumet?
När vi skrev Lights Go Low började vi med att göra en samlping på datorn innan vi adderade riktiga instrument. Det var ett nytt sätt för oss att skriva en låt, och därför tycker jag att Lights Go Low låter lite annorlunda från våra andra låtar. Eftersom vi spelade in och producerade albumet själva testade vi på massa saker som vi inte hade gjort tidigare, som att programmera samplingar och synthar.
I september skapade er singel Campfire en del buzz på bloggar runtom i världen, skulle du kunna berätta lite om hur den låten kom till?
Campfire började som min lilla elektroniska demo. Jag gjorde den bara för att experimentera med en ny obskyr synth jag precis hade fått. Men Olli-Pekka gillade låten så mycket att han adderade nya, mer dansanta trummor. För C-delen ville vi göra araabMUZIK-samplingar bara för att se hur det skulle låta, men jag är riktigt nöjd med hur det blev till sist. Textmässigt har den en rätt mörk historia, den handlar om att förlora någon du bryr dig om.
Ser ni er själva som del av en finsk eller skandinavisk musikscen? Hur skulle ni beskriva klimatet för indiemusik i Finland?
Vi känner ingen samhörighet med den finska indiescenen, vi bor i norra Finland medan alla andra finska indieband är baserade i södra Finland. Det är en lättnad, faktiskt. Vi kan göra vår egen grej istället. Inom den finska indiescenen är det inte särskilt coolt att göra ”indiepop”. Du får bara spela inför en liten publik, annars har du låtit det stiga dig över huvudet. Det är synd att den finska mentaliteten hindrar finska indieband från att bli stora utomlands. Det finns inga hinder så dödliga som de du sätter upp själv. Det verkar vara annorlunda i resten av Skandinavien, eller hur?
Ni har besökt Sverige vid ett antal tillfällen, exempelvis uppträdde ni på Hutsfredsfestivalen i somras. Vad tycker ni om att spela i Sverige?
Första gången vi spelade i Stockholm var för ett år sedan, då var det inte så mycket folk i publiken. Sedan när vi spelade på Hultsfred i somras var tältet vi spelade i helt fullproppat. Det var en rolig spelning. Jag tyckte även om en speciell konsert vi gjorde på Debaser Strand för några månader sedan. Ni har så många band, som ett finskt band är det svårt att ta sig in på er radar.
Foto: Emma Andersson
