Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Ty Segall

De bästa låtarna 2014: 80-61

by

tysegall

2014 var året då Ty Segall, den produktive garagerockaren från Kalifornien, släppte sin starkaste samling låtar hittills i karriären. Blur- och Gorillaz-frontmannen Damon Albarn släppte (vad som marknadsförts som hans första) soloalbum, och uträknade alternativrock-ikoner som Pixies och The Smashing Pumpkins återvände med nya album.

Varje dag fram till fredagen den 12 december presenterar vi 20 låtar i vår årslista. Här är plats 80-61:

61. Panda Bear – Mr. Noah
62. Ty Segall – Feel
63. Damon Albarn – Heavy Seas of Love
64. J Mascis – Every Morning
65. Lana Del Rey – Brooklyn Baby
66. The Pains of Being Pure at Heart – Until the Sun Explodes
67. Zola Jesus – Dangerous Days
68. Christopher Owens – Never Wanna See That Look Again
69. Mogwai – Teenage Exorcists
70. The Smashing Pumpkins – Being Beige
71. The Hanged Man – Into the Night
72. Pixies – Greens and Blues
73. I Break Horses – You Burn
74. Twin Peaks – I Found a New Way
75. Melody’s Echo Chamber – Shirim
76. Gruff Rhys – American Interior
77. How to Dress Well – Repeat Pleasure
78. Jessica Pratt – Back, Baby
79. Kent – La Belle Epoque
80. LUH – Unites

81. The Decemberists – Make You Better
82. A Sunny Day in Glasgow – In Love with Useless
83. Francis Lung – A Selfish Man
84. Cloud Nothings – I’m Not Part of Me
85. Jenny Lewis – Just One of the Guys
86. Morrissey – Staircase at the University
87. The Tarantula Waltz – Scandinavian Minds
88. Warpaint – Disco//very
89. Lyla Foy – Impossible
90. Tove Lo – Habits (Stay High)
91. Caribou – Can’t Do Without You
92. SOAK – B a noBody
93. Aphex Twin – minipops 67 [120.2][source Field Mix]
94. Lykke Li – Never Gonna Love Again
95. Flying Lotus – Never Catch Me
96. La Roux – Uptight Downtown
97. Kendrick Lamar – i
98. My Brightest Diamond – Lover Killer
99. School ’94 – Like You
100. Dum Dum Girls – Are You Okay?

Du kan följa listan på Spotify:

Ty Segall på Kägelbanan

by

tysegall

Ty Segall, Kägelbanan
8 november 2014
Betyg: 5

”Jag tror jag är förälskad i Ty Segall” säger min kompis en bit in i spelningen. Det är lätt att förstå varför.

Äntligen är WWDIS tillbaka i Stockholm. Efter ett blytungt set av franska J.C. Satàn klev den vansinnigt produktiva, kaliforniska musikern på scenen inför ett slutsålt Kägelbanan. Kort därpå hade han rivit av låtar som It’s Over, Tall Man Skinny Lady och Feel från senaste givet Manipulator; ett genombrott som verkligen introducerat honom för en bredare publik. Sedan debuten 2008 har han släppt ett album per år. Och då räknar vi inte ens med alla andra projekt han är involverad i. Frågan är var all inspiration kommer ifrån?

På ytan kan han tyckas vara en helt vanlig garagerockare — och när du hör termen garagerock tror du dig ju veta vad som väntar — men Ty Segall är ett unikum. Det känns både stökigt och tyglat, det är fuzz blandat med lysande popmelodier, och han hämtar lika mycket från T. Rex-doftande glamrock — i Chicago tolkade han passande nog ett gäng låtar från David Bowies Ziggy Stardust-period — som från tyngre stilar. Men egentligen finns det ingen anledning till att vidare analysera hans musik. Det är röjigt och redan efter ett par låtar börjar folk, den ena efter den andra, storma scenen för att publiksurfa.

Jag har varit på tusentals spelningar, ändå kände jag samma upprymdhet som första gången jag gick på konsert — och alla som var på plats på Kägelbanan denna kväll måste vara rörande överens om att vi fick bevittna en spelning utöver det vanliga. Jag tror även jag är lite förälskad i Ty Segall.

Skivrecension: Ty Segall – Manipulator

by

tysegall

Artist: Ty Segall
Titel: Manipulator
Betyg 4

Vars kommer all inspiration ifrån?

Det är helt vansinnigt hur produktiv Ty Segall är. Innan detta album så har han gjort fem i eget namn. Flera i andra konstellationer. Det är bara att tacka och ta emot. Skivan som består av sjutton spår är fylld av distade och akustiska gitarrer. Men han är skicklig och låtar aldrig de fantastiska melodierna drunkna i alla gitarrer. Låtar som The Singer, The Clock och The Faker är lysande exempel på Ty Segalls känsla för lysande popmelodier. Det doftar mycket 70-tal, Segalls kärlek till Marc Bolan är ständigt närvarande. Han har gjort en klassisk rockplatta, en helt lysande sådan. Allting behöver inte vara originellt för att vara bra. Styrkan ligger i att kunna skapa musik med nyfikenhet, känsla och hunger. Och där är det inte många som kan smälla honom på fingrarna. Det känns nästan som att man lyssnar på en distad gitarr för första gången.

Manipulator med sina sjutton spår är en skiva som jag hoppas når ut till många. Världen behöver en kille som Ty Segall. Det känns aldrig som att han går på ren rutin. Framförallt känns han äkta. Han har tydliga influenser men har skapat sin egen värld. Fortsätt riffa och fingerplocka Ty!

Text: Mikael Grönlund