Ty Segall, Kägelbanan
8 november 2014
Betyg: 5
”Jag tror jag är förälskad i Ty Segall” säger min kompis en bit in i spelningen. Det är lätt att förstå varför.
Äntligen är WWDIS tillbaka i Stockholm. Efter ett blytungt set av franska J.C. Satàn klev den vansinnigt produktiva, kaliforniska musikern på scenen inför ett slutsålt Kägelbanan. Kort därpå hade han rivit av låtar som It’s Over, Tall Man Skinny Lady och Feel från senaste givet Manipulator; ett genombrott som verkligen introducerat honom för en bredare publik. Sedan debuten 2008 har han släppt ett album per år. Och då räknar vi inte ens med alla andra projekt han är involverad i. Frågan är var all inspiration kommer ifrån?
På ytan kan han tyckas vara en helt vanlig garagerockare — och när du hör termen garagerock tror du dig ju veta vad som väntar — men Ty Segall är ett unikum. Det känns både stökigt och tyglat, det är fuzz blandat med lysande popmelodier, och han hämtar lika mycket från T. Rex-doftande glamrock — i Chicago tolkade han passande nog ett gäng låtar från David Bowies Ziggy Stardust-period — som från tyngre stilar. Men egentligen finns det ingen anledning till att vidare analysera hans musik. Det är röjigt och redan efter ett par låtar börjar folk, den ena efter den andra, storma scenen för att publiksurfa.
Jag har varit på tusentals spelningar, ändå kände jag samma upprymdhet som första gången jag gick på konsert — och alla som var på plats på Kägelbanan denna kväll måste vara rörande överens om att vi fick bevittna en spelning utöver det vanliga. Jag tror även jag är lite förälskad i Ty Segall.