Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Lana Del Rey

Way Out West: Lana del Rey- I gränslandet mellan ljust och mörkt

by

Lördagen den 12 augusti
Flamingo
Lana del Rey
3

Välkommen till Lanas universum. Där primadonnor dansar med pionjärer – Marlyn Monroe med Charlie Manson och Nancy Sinatra. Där Hollywood-filmen fortfarande blomstrar och döden är vacker konst att beskåda på nära håll. Det är märkligt att se Lana dra på smilbanden, på samma vis som hon gör på omdiskuterade covern till nya albumet Lust for Life.  Flickaktigt fnittrar hon mot fanskaran och glimmar med ögonen. Sångerskan som gjort sig ett namn på att vara melankolins drottning är ikväll helt omaskerad. Hon rollspelar varken som femme fatale eller damsel in distress. Nej ikväll är hon sig själv fullt ut, eller?

Den amerikanska sångerskan tar selfies med hängivna supporters som står och trycker vid staketet. Lana Del Rey, sångerskan som hyllat döden och romantiserat våldet, har med Lust For Life påbörjat en ny era i karriären, en där hon tänker omfamna livet. Men ekvationen går inte ihop. Lana är för dyster för ett gränslöst älskande. Det hela känns påklistrat, som ett dåligt skådespel. Musiken, den whisky- och cigarettdoftande pop noiren går i kyliga tongångar. Det blir liksom aldrig varmare av att befinna sig i Lanas närhet.

Kvällen till ära sjunger hon både nya och gamla popörhängen såsom nykomlingen Cherry och  Ultraviolence, titelspåret från förra albumet med samma namn. Det är snyggt, men cold as ice. Jag har svårt att inte jämföra med Regina Spektors magnifika avskalade konsert som precis avslutats när en Lana i vit aftonklänning stiger upp på scenen. Lana har ett röstregister som få, kan obekymrat växla mellan mörk och ljus stämma.  Musiken klär hon in i diverse populärkulturella referenser, hemmavideos och skatefilmer. Allting är bara så snyggt och genomtänkt.

Men Lana är inte en kvinna med folket. Hon är enhörningen som precis som i vackra White Mustang , ikväll framförd till bilderna av löpande hingstar, bör få släppas fri. Ett överdrivet skratt och en ekande melankoli dränker känslorna. I ett gränsland mellan ljus och mörker befinner sig Lana. Rätt snart måste hon göra ett vägval. Antingen förblir hon nattens drottning eller så söker hon sig till ljuset. Hon kan i symbolisk mening inte välja att vara både och.

Skivrecension: Lana del Rey – Lust for Life

by


Artist Lana del Rey
Titel  Lust for Life
Betyg 5
Release 21 juli

”Lust for Life” är Lanas kronjuvel. Ett popalbum med influenser från såväl Amy Winehouse som 50-tals The Beatles och modern hiphop. Med mörka penseldrag målar Lana del Rey ett Amerika i förfall. Med tårögda ögon blickar hon ut över ett förödande politiskt landskap. Bedrövad, men ändå hoppfull, talar hon om framtiden som vårt gemensamma ansvar att förvalta. Med politisk träffsäkerhet och personlig touch träffar hon rätt. ”Lust for Life” är ett sällsynt skarpsynt album som kvalar in som en av årets starkaste musikupplevelser.

Lana del Rey, melankolins okrönte drottning, har vid blott 32 vårar fyllda gått och blivit politisk. I en intervju med Pitchfork kallar hon sig för feminist och förklarar varför det är viktigt att ta ställning för kvinnors rättigheter (abortlagar, begränsad föräldraledighet).
Is It the end of Amerika? No, it’s only the beginning, If we hold on to hope, we’ll have a happy ending When the world was at war before. We just kept on dancing, sjunger hon i “When The World Was At War We Just Kept On Dancing”. Hoppet finns med men ”Lust for Life”, Lanas fjärde fullängdare, genomsyras av dess motpol. Melankolin är svår att undfly. Den förkroppsligar Lana. Även på nya skivan där optimismen får ett större spelrum framkommer en påtaglig känsla av förtvivlan och maktlöshet. Men ”Lust for Life” i sin politiska vilja att förändra samhället till det bättre blir aldrig som fruktat ett politiskt pekoral. Lana är en skicklig berättare som utan pekpinnar och med träffsäkerhet målar upp ett Amerika i spillror.

“Lust for Life” är mångbottnad. Som ett politiskt och personligt koncentrat över Lana del Rey, hennes tankegångar om livet och tillvaron, fungerar albumet. Lana anno 2017 bär ingen amerikansk flagga. Hon är en drömmare med distans som känner av hotet både inifrån och utifrån det amerikanska samhället. I “Coachella – Woodstock In My Mind” sjunger sångerskan om Nordkoreas bombningar. Med subtila medel förmedlas känslan av att ständigt känna oron flåsa dig i nacken: In the next morning, they put out the warning. Tensions were rising over country lines. I turned off the music, tried to sit and use it. På “God Bless America – And All The Beautiful Women In It” uppmanar hon kvinnor att ta kampen och att stå enade när vinden blåser som hårdast:: Take me as I am, don’t see me for what I’m not. Only you can hear me tonight. Keep your light on, babe, I might be standing outside. You let me in, don’t leave me out, or leave me dry.  I det sublima och det direkta når Lana fram till lyssnaren.

Tematiskt står hon på tre ben – politiken, kärlekslyriken och det glamorösa Hollywood. Det må vara spretigt, men Lana engagerar från början till slut. Stor variation finns i musiken. ”Lust for Life” är ett expansivt album bestående av 16 låtar. Trots omfånget finns inte en tråkig minut. Musiken känns välbekant. Hennes signum, att blanda nytt med gammalt, hiphop med Beatles-rock, kvarstår. Till häxbrygden har adderats synthesizer, hiphop-beats och spännande gästartister. I “Summer Bummer” och “Groupie Love” klär Asap Rocky smakfullt in Lana i släpig R&B och hiphop. The Weeknd närmast överglänser sin huvudrollsinnehavare på dansanta ”Lust for Life”.  En nära sjuttioårig Stevie Nicks tar sig ton i bedårande “Beautiful People Beautiful Problems”. Hennes säregna raspiga stämma samklingar ljuvligt med Lanas mörka tonläge.  Och Sean Ono Lennons medverkan (John Lennons son) i “Tomorow Never came” resulterar i solskenspop med tydliga The Beatles-vibbar.

Lana backas upp av en stormannaorkester som lyfter både sång och musik till oanade höjder. Film-noir-känslan vi lärt oss förknippa med sångerskan är högst närvarande. Men Lana passar bäst in i det lilla, avskalade formatet. Pianoballaden “Change”- där sångerskan beskriver sitt politiska uppvaknande – är oerhört vacker. Likaså är albumets sista låt “Get Free”, en fin bit med både girlgroup-harmonier och reverb-effekter, som inkapslar känslan av frihet och klarsynthet hos en sångerska som vill avlägsna mörkret ifrån konsten. Hon må vara mörkrets gudinna, men med ”Lust for Life” brinner hoppets fackla allt starkare. För att citera Lana själv: Out of the black, into the blue.

Pettter Stjernstedt

 

De bästa låtarna 2014: 80-61

by

tysegall

2014 var året då Ty Segall, den produktive garagerockaren från Kalifornien, släppte sin starkaste samling låtar hittills i karriären. Blur- och Gorillaz-frontmannen Damon Albarn släppte (vad som marknadsförts som hans första) soloalbum, och uträknade alternativrock-ikoner som Pixies och The Smashing Pumpkins återvände med nya album.

Varje dag fram till fredagen den 12 december presenterar vi 20 låtar i vår årslista. Här är plats 80-61:

61. Panda Bear – Mr. Noah
62. Ty Segall – Feel
63. Damon Albarn – Heavy Seas of Love
64. J Mascis – Every Morning
65. Lana Del Rey – Brooklyn Baby
66. The Pains of Being Pure at Heart – Until the Sun Explodes
67. Zola Jesus – Dangerous Days
68. Christopher Owens – Never Wanna See That Look Again
69. Mogwai – Teenage Exorcists
70. The Smashing Pumpkins – Being Beige
71. The Hanged Man – Into the Night
72. Pixies – Greens and Blues
73. I Break Horses – You Burn
74. Twin Peaks – I Found a New Way
75. Melody’s Echo Chamber – Shirim
76. Gruff Rhys – American Interior
77. How to Dress Well – Repeat Pleasure
78. Jessica Pratt – Back, Baby
79. Kent – La Belle Epoque
80. LUH – Unites

81. The Decemberists – Make You Better
82. A Sunny Day in Glasgow – In Love with Useless
83. Francis Lung – A Selfish Man
84. Cloud Nothings – I’m Not Part of Me
85. Jenny Lewis – Just One of the Guys
86. Morrissey – Staircase at the University
87. The Tarantula Waltz – Scandinavian Minds
88. Warpaint – Disco//very
89. Lyla Foy – Impossible
90. Tove Lo – Habits (Stay High)
91. Caribou – Can’t Do Without You
92. SOAK – B a noBody
93. Aphex Twin – minipops 67 [120.2][source Field Mix]
94. Lykke Li – Never Gonna Love Again
95. Flying Lotus – Never Catch Me
96. La Roux – Uptight Downtown
97. Kendrick Lamar – i
98. My Brightest Diamond – Lover Killer
99. School ’94 – Like You
100. Dum Dum Girls – Are You Okay?

Du kan följa listan på Spotify:

Bråvalla: Ansträngd Lana Del Rey når inte upp till sin fulla potential

by

lanabråvallaLana Del Rey, Luna
26 juni 2014
Betyg: 3

Det är ett sensuellt framträdande den 28-åriga popdrottningen bjuder på, som dessvärre aldrig lyckas leva upp till sitt fulla potential. Det flörtas flitigt med publiken och medan åtminstone den innersta fållan ser ut att vinnas över och blint köper det de erbjuds undkommer vi aldrig ifrån att scenspråket ser smått ansträngt ut. Viss likgiltighet och nonchalans är självklart att förvänta sig då det ingår i Lana Del Reys image, framförallt efter Ultraviolence. Det går dock att ifrågasätta ifall tuggummituggande och rökande berikar upplevelsen särskillt.
För ökad effekt har en del rader i de drogromantiserande och dödglorifierande texterna ändrats lite här och var för att provocera så mycket som möjligt. Rösten sångerskan kritiserats lite för är det inga större fel på förutom att hon själv känner sig tvingad att be ljudteknikerna sänka ljudet på bandet en aning då hon upplever sig överröstad.
Visst smälter låtarna ihop fint men det blir aldrig mer än så. Kanske är det fel på oss som har lärt oss att ställa högre krav på Lana än hon själv verkar sugen på att leva upp till.

lanabråvalla2