Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

The Drums

De bästa låtarna 2014: 60-41

by

Spoon

2014 var året då de kanadensiska debutanterna i Ought axlade manteln som ett slags nutida Talking Heads. Vashti Bunyans sagolika karriär fortsatte när hon släppte sitt blott tredje album sedan debuten 1970, och Nicole Sabouné blev Sveriges nya postpunk-drottning.

Varje dag fram till fredagen den 12 december presenterar vi 20 låtar i vår årslista. Här är plats 60-41:

41. Spoon – Inside Out
42. Ought – Habit
43. Wild Beasts – Palace
44. Per Egland – Bowie framför spegeln
45. The Drums – I Can’t Pretend
46. Vashti Bunyan – Holy Smoke
47. Hospitality – Rockets and Jets
48. The Horrors – I See You
49. SBTRKT – New Dorp New York
50. Röyksopp & Robyn – Do It Again
51. Hannah Lou Clarke – Kids in Heat
52. Shura – Indecision
53. Purity Ring – Push Pull
54. Tobias Jesso Jr. – True Love
55. Sean Nicholas Savage – Empire
56. Twin Shadow – To the Top
57. Nicole Sabouné – Saving Up
58. Cut Copy – In These Arms of Love
59. Electric Youth – Runaway
60. Marina and the Diamonds – Froot

61. Panda Bear – Mr. Noah
62. Ty Segall – Feel
63. Damon Albarn – Heavy Seas of Love
64. J Mascis – Every Morning
65. Lana Del Rey – Brooklyn Baby
66. The Pains of Being Pure at Heart – Until the Sun Explodes
67. Zola Jesus – Dangerous Days
68. Christopher Owens – Never Wanna See That Look Again
69. Mogwai – Teenage Exorcists
70. The Smashing Pumpkins – Being Beige
71. The Hanged Man – Into the Night
72. Pixies – Greens and Blues
73. I Break Horses – You Burn
74. Twin Peaks – I Found a New Way
75. Melody’s Echo Chamber – Shirim
76. Gruff Rhys – American Interior
77. How to Dress Well – Repeat Pleasure
78. Jessica Pratt – Back, Baby
79. Kent – La Belle Epoque
80. LUH – Unites
81. The Decemberists – Make You Better
82. A Sunny Day in Glasgow – In Love with Useless
83. Francis Lung – A Selfish Man
84. Cloud Nothings – I’m Not Part of Me
85. Jenny Lewis – Just One of the Guys
86. Morrissey – Staircase at the University
87. The Tarantula Waltz – Scandinavian Minds
88. Warpaint – Disco//very
89. Lyla Foy – Impossible
90. Tove Lo – Habits (Stay High)
91. Caribou – Can’t Do Without You
92. SOAK – B a noBody
93. Aphex Twin – minipops 67 [120.2][source Field Mix]
94. Lykke Li – Never Gonna Love Again
95. Flying Lotus – Never Catch Me
96. La Roux – Uptight Downtown
97. Kendrick Lamar – i
98. My Brightest Diamond – Lover Killer
99. School ’94 – Like You
100. Dum Dum Girls – Are You Okay?

Du kan följa listan på Spotify:

The Drums: “Folk som är annorlunda måste kunna få vara sig själva”

by

drums

Tre år har gått sedan The Drums senast släppte ifrån sig en låt. Nu är Brooklynbandet tillbaka med sitt tredje album Encyclopedia. Kulturbloggen ställde några frågor till bandets ena hälft Jacob Graham.

Från att ha varit en kvartett är ni nu en duo. Hur påverkades albumet av att antalet bandmedlemmar skalades ner?

Egentligen var det ingen större skillnad eftersom Jonny och jag alltid har gjort det mesta av studioarbetet själva. Men på ett annat plan, eftersom vi spelade in albumet i hemlighet, kände vi verkligen att vi hade friheten att göra precis vad vi ville. Just därför tycker jag att det här albumet är mer intressant. Det är som ett musikaliskt äventyr fyllt med twister och vändningar.

Producerade ni albumet på egen hand?

Allt vi har släppt har vi producerat själva. Vi är riktiga control freaks så det kommer nog aldrig hända att vi samarbetar med någon utomstående producent. Hellre låter vi dåligt än som någon annan.

Hur kom ni fram till titeln Encyclopedia?

Vi hade ingen titel förrän albumet var så gott som färdigt. Då lutade vi oss tillbaka, gick igenom allt vi hade spelat in och kände att Encyclopedia passade både musikaliskt och estetiskt.

Var det något ni försökte göra annorlunda från de två första albumen?

När vi bildade bandet för flera år sedan hade vi en idé att vi ville kombinera 60-talet och girl groups med Factory och Sarah Records. När vi påbörjade arbetet med Encyclopedia var vår tanke att kombinera råa, trashy gitarrer med majestätiska synthar. Det är en otydligare idé än den ursprungliga, men just på grund av vagheten var det roligare och mer mystiskt för oss.

Det har gått tre år sedan ni släppte Portamento. Hur har bandets betydelse för er förändrats under den perioden? Var ni vid något tillfälle på väg att splittras och vad har era soloprojekt haft för inverkan på The Drums av idag?

Att ta ledigt från The Drums och arbeta på musik på våra egna håll gav oss nya färger att leka med. Jag kände att jag kunde vässa mina egna musikaliska verktyg på ett nästan meditativt sätt. Vi tänker på att splittras hela tiden, men vi tänker även på att inte splittras. Det är lustigt, det är som att vi tänker “det här är mitt liv, är det verkligen vad jag vill hålla på med?” för att sedan tänka “well, vad skulle jag annars göra?”.

Albumet inleds med Magic Mountain och slutar med en låt som heter Wild Geese; två låtar som tycks komma från två vitt skilda platser. Var spektrumet av ljud och variationsrikedomen något ni medvetet hade i åtanke?

Jag tycker att de två låtarna kommer från liknande platser; att känna sig annorlunda och utanför. Skillnaden mellan Magic Mountain och Wild Geese är vart de tar vägen efter den utgångspunkten. Den ena är mer ungdomligt naiv, att man håller sig undan och stänger ute världen, men när vi når slutet av albumet har vi lärt oss att motsatsen, att öppna sig och våga lita på andra, är ett bättre alternativ. Att det finns styrka och glädje i att vara fler. När det gäller sounden på Encyclopedia ville vi packa in så mycket som möjligt. Vi ville skapa ett färgrikt spektrum av smutsiga gitarrer, skimrande snythar och allt däremellan.

Ni har nämnt att Let Me inspirerades av händelserna i Ryssland. Vilket mottagande fick låten när ni för inte så länge sedan framförde den live i Ryssland och kan du vidareutveckla vilka ämnen det är låten tar upp?

Vi öppnade faktiskt vårt set i Moskva med Let Me. Mottagandet var bra, men du vet, man uppfattar inte alltid texten live. Låten handlar om att folk som är annorlunda måste kunna få vara sig själva. Självmordsstatistiken hos HBTQ-ungdomar är oroväckande hög, ändå kan folk vara så onda att de säger åt dessa ungdomar att gå och dö. Let Me vänder på det och säger att alla som inte accepterar homosexualitet kan gå och dö. Givetvis vill vi inte att någon ska ta livet av sig, det är bara vårt (ska vi säga punkiga?) sätt att kasta ljus över situationen.

Hur har turnén gått än så länge? Hur väl går de nya låtarna ihop med de gamla?

Det har gått väldigt bra. Det gamla och det nya fungerar bra ihop. Vi har spelat låtar från hela vår bakkatalog, så långt tillbaka som från vår första EP Summertime, så det är en blandad kompott.

Det känns som att ni har fört in lite mörkare teman i era låtar. I takt med den utvecklingen, kan ni fortfarande relatera till låtar som Let’s Go Surfing?

Inte alls, ärligt talat kunde vi aldrig relatera till den låten. Det var bara ett roligt litet infall som fick ett eget liv.

Ni har tidigare nämnt svenska band som The Embassy och Tough Alliance som influenser. Har ni hittat några nya svenska band som ni tycker om på sistone?

Inga nya, men en artist vi älskar men inte pratat om så mycket är Joel Alme. Han är fantastisk. Och så jämn. Han sjunger alltid om den som kom undan. Vi älskar dig Joel!

Kulturbloggen möter The Drums

by

Det har redan gått tre år sedan Let’s Go Surfing inpräntade deras namn i våra hjärtan. För The Drums, bandet från New York, har det varit tre hektiska år som förutom inspelningen av den bejublade självbetitlade debutskivan som förra året följdes upp av den något mörkare skivan Portamento, vilken möttes av ett något svalare mottagande, handlat om ett liv i ständig rörelse. Det är deras tredje världsturné på tre år. Det är även tredje gången jag möter upp dem. Jonathan Pierce och Jacob Graham, bandets kreativs kärna, sitter och väntar i ett rum på Berns – salongen de några timmar senare ska inta – och vad som slår mig är att de verkar betydligt mer välmående och långtifrån lika konfunderade, stundtals oengagerade, som tidigare.

Ni kommer precis från Lund där ni spelade igår kväll, hur var det?

Jonathan: Riktigt kul. Publiken var mer energisk än vad vi hade förväntat oss. Delvis berodde det kanske på att publiken mestadels bestod av ungdomar – jag tror inte det var någon åldersgräns – och frisläppta ungdomar är som en svärm bin.

Har ni upplevt några skillnader i er fanbas olika länder emellan?

Jonathan: Inte längre. Om du reser världen runt en gång kommer du säga att ett viss land är på ett visst sätt men efter tre år märker du att ingenting är konsekvent. Länder som först verkar återhållsamma börjar löpa amok och vice versa. När vi spelade i London en dag var publiken okej och när vi kom tillbaka en månad senare var den som utbytt med vilda djur.

Jacob: Det beror antagligen mer på månfaser än skillnader mellan länder.

Hur känns det att ha turnera så länge som ni gjort?

Jonathan: Vi är glada över att ha det här yrket och tacksamma över att folk fortfarande dyker upp på våra spelningar – i dagsläget är det ju inte så många som kan arbeta professionellt som musiker – men vi är även en aning utmattade.

Jacob: Med två album och en EP på tre år och nonstop turnerande på det är det inte särskilt konstigt att vi känner oss både tacksamma och utmattade.

Vad har vi att förvänta oss av er härnäst?

Jonathan: Vi ska försöka slappna av och ta lite ledighet. Vi har arbetat väldigt, väldigt hårt så jag tycker vi förtjänar en paus. Tredje albumet pratar vi inte ens om eftersom vi bara skulle bli så upprymda att vi skulle spela in det så fort vi kommer hem från turnén. För att kunna göra ett stort tredje album behöver vi lite tid ifrån allt det här. Vi behöver hitta nya perspektiv på vissa aspekter.

Jacob: Men vi kan nog med säkerhet säga att vårt tredje album kommer ges ut tidigare än vad de flesta andra band skulle gjort i vår position.

Er senaste skiva Portamento känns något mörkare än debutskivan. Vart var ni när ni spelade in skivan och var är ni nu?

Jonathan: Hela processen skedde under en förvirrad, stundtals mörk, period och vi ville göra en ärlig skiva som reflekterade den perioden. Idag känner jag inte samma saker. Vi har en tom duk och är lika spända på hur det kommer låta som alla andra.

Er senaste singel är Days. Hur kom den låten till?

Jonathan: Precis som med alla våra låtar följdes en viss rutin. Någon startar processen genom att skriva någonting intressant – det kan vara att Jacob kommer på en syntslinga eller att jag kommer på en basgång eller ett trumkomp. Sedan kommer resten av bandet med sina bitar. Days är en låt som handlar om att gå vidare och ögonblicket du inser att du gått vidare vare sig du är medveten om det eller inte. Det är en sång om hopp men ingen självständighetsförklaring i stil med Kelly Clarkson. Det är en ledsam låt om att minnas sitt förflutna och ångra det. En ödmjuk låt.

Låtens B-sida I Don’t Want to Go Alone låter lite mer elektronisk än era andra låtar, hur kom den låten till?

Jonathan: Vi hade en halv dag på oss att göra den. Jacob skrev den i sitt sovrum och skickade den till mig så skrev jag snabbt ihop en text. Egentligen har vi inga B-sidor. Låtarna skrivs kronologiskt och den låten som skrivs först hamnar först på skivan. När vi har skrivit tolv låtar är det skivan. Sedan kommer skivbolaget och kräver att vi ska ge dem en B-sida.

Jacob: Det är en spännande och mer experimentell process eftersom vi inte är på humör att göra ett album Därför står våra B-sidor ofta för sig själva utanför ramen för våra skivor. Med I Don’t Want to Go Alone i synnerhet försökte jag skriva någonting up beat.

På en konsert i London i samband med NME Awards fick ni sällskap på scen av Boy George. Hur fick ni honom att ställa upp och kommer ni göra några fler samarbeten?

Jonathan: Faktiskt så arbetar jag med honom just nu. Jag skriver en balett till The Royal Opera House och han är med på ett hörn. Han kom till vår första spelning i London och vi har hållit kontakten och blivit vänner. Efter att han hade hört If He Likes It Let Him Do It från nya skivan skrev han till oss och berättade att han verkligen tyckte om låten så inför spelningen på Roundhouse i London frågade vi om han ville framföra låten med oss och han tackade ja.

—
Här hittar ni recension och bilder från bandets spelning på Berns.

Så här lät det när bandet framförde Days på Nyhetsmorgon:

The%20Drums%20%E2%80%93%20Days

The Drums på Berns

by

The Drums, Berns Salonger
Betyg: 4

När jag kommer till Berns möts jag av effektdränkta, jangliga gitarrer. Det är förbandet Yast, som mycket väl kan vara det bästa som hänt Sverige i år, som är i farten. Vårt egna The War on Drugs med en sångare som är snarlik Christopher Owens i Girls. Min tillvaro blev genast lite gladare efter den här upptäckten – men nu går vi snabbt vidare till kvällens huvudakt.

The Drums har gradvis vuxit in i rollen som popstjärnor. Vid det här laget har jag hunnit se det välklippta bandet från New York vid ett antal tillfällen men Jonathan Pierces brutna falsetto har nog aldrig låtit bättre. Spelningen på Berns tillhör deras starkaste. Framför allt är det är ett helt annat självförtroende de utstrålar – och med den lite mörkare andraskivan Portamento i bagaget börjar de få en stadigare grund att stå på. Jag blir återigen påmind om varför de lättsamma poppärlorna följt mig genom åren. Här kommer en betygsättning låt-för-låt.

What You Were: 4
Bandet öppnar med fart och fläkt. Det rytmiska kontrasterar mot det melodiska och de delar av publiken som inte har fullt upp med att röra sig i takt med musiken står åtminstone där med ett leende på läpparna.

Best Friend: 4
What You Were efterföljs av den numera klassiska singeln från debutskivan och publikens reaktion talar för sig själv.

Me and the Moon: 3
En av bandets mest drivande låtar – också den från debutskivan – men jämfört med de två inledande låtarna känns det som att det här börjar svalna av en aning.

If He Likes It Let Him Do It: 4
Det är märkligt hur den här låten – som på senaste skivan bara är en låt i mängden – växer till sig och kanske till och med tillhör konsertens höjdpunkter. Det är blytungt med en underliggande känsla av mystik.

Book of Stories: 3
En av de äldre låtarna som inte gör så mycket väsen av sig.

How It Ended: 4
Låten som avslutar senaste skivan spelas ikväll redan som låt nummer sex. Introt fullkomligt osar New Order och refrängen är den perfekta blandningen melankoli och eufori.

Money: 4
Också den från senaste skivan. Också den en riktig publikfavorit. Jonathan sjunger om att han inte har några pengar och snart slänger någon från publiken upp en sedel på scen.

I Need Fun in My Life: 2
En lågpunkt som fyller funktionen som konsertens nödvändiga antiklimax.

I Need a Doctor: 2
Som introduktion berättar Jonathan att låten handlar om att vara “crazy”. Ingen tvekan om att det är kvällens mest besynnerliga låt – fast den möts också av kvällens svalaste mottagande.

Forever and Ever Amen: 4
Ytterligare en av de där klassiska singlarna från debutskivan. Inledningsvis känns den aningen tom men den byggs successivt upp och partiet mot slutet – då sången påminner om ett mantra – kör över det mesta. Att det dessutom är den bästa reverbdränkta kärlekssången sedan The Cures Just Like Heaven är en annan historia.

Book of Revelation: 3
Inledningsspåret från senaste skivan Portamento sticker inte ut särskilt mycket.

Days: 4
Det gör däremot denna lågmälda sång från senaste skivan. Den börjar med ett utökat intro som växer i takt med publikens applåder. En av konsertens höjdpunkter.

Down by the Water: 5
Ordinarie set avslutas med bandets kanske mäktigaste låt Down by the Water. De långsamma takterna och den känslosamma sången kan inte misslyckas.

Searching for Heaven: 3
Till första extranumret återvänder Jonathan Pierce och Jacob Graham ensamma och framför kvällens mest elektroniska nummer.

The Future: 3
Nu kommer även resten av bandet upp på scen.

Let’s Go Surfing: 5
De avslutar starkt med sin största hit. Publiken dansar och sjunger med och feststämningen är total. Kunde inte ha slutat bättre.

Du kan höra spelningen i sin helhet hos Gimme Indie.