Två legendariska rootsreggaeakter spelade på Göta källare på onsdagskvällen 20 april. Bägge hade sin storhetstid under 1970-talet och bägge hade varit splittrade under flera år innan de återförenades, till många fans stora glädje. Som sig bör vid den här typen av spelningar ligger tonvikten på material från storhetstiden, i det här fallet 70-talet, alltså över 30 år sedan. Förväntningarna blir därefter, det vill säga inte alltför höga.
Först ut är the Abyssinians som var en av de grupper som under det sena 1960-talet lade grunden för hur rootsreggaen skulle låta under det följande decenniet – skönsjungande röster med kompletterande stämmor till tung släpig musik. Och med texter som dröp av religiösa rastafari-referenser. Deras största hit var ’Satta massa gana’, en låt som har gjorts i ett stort antal versioner sedan dess.
Tre coola farbröder äntrar scen med scenkläder i en klass för sig. Vi har en gulgrön kaftan som skulle göra DiLeva avundsjuk, till det en matchande (nåja) röd stickad mössa. Coolaste snubben har en flygkaptensuniform med påsydda rastaflaggor på kavajen och en rejäl flygkaptenskepa. Komplettera det med tomteskägg och jag börjar tro att jag hallucinerar. Det här är allt annat än ett gäng gamla gubbar som rutinmässigt kör sina gamla låtar för nostalgins och pengarnas skull. Det är ett gäng som har kul på scen och lyckas sprida sin glädje till publiken. Man får några i främre raden att en och en ropa Ethiopians i mikrofonen. Rätt så surrealistiskt en vardagskväll i Sverige.
Musiken och sången är generellt bra även om det är ett par låtar som är mindre kul. Bästa låten är ’Peculiar number’ i en grym version. I likaledes grymma ’Meditation’ bjuds vi på några riktigt schyssta dansmoves . Konfrienciern försöker få oss att ropa Abyssinians i takt innan extranumret, omöjligt förstås men ganska komiskt. De kommer ändå tillbaka och kör ’Satta massa gana’ under stort jubel från publiken, en lång version som i andra halvan går över i dub och som avslutas med att flygkaptenen hittar ett par bongotrummor och drar iväg ett skönt bongotrumssolo. Ännu mer jubel. Hade kvällen slutat där hade nog de flesta varit ganska nöjda med en klart godkänd konsert och en hel del härliga syn- och hörsel-intryck som kommer att leva kvar länge.
Tillbaka i historien, till andra hälften av 1970-talet. Nu gör en annan vokalgrupp en av reggaens absoluta klassiker, albumet ’Heart of the Congos’. Gruppen var naturligtvis the Congos och skivan producerades av Lee Perry innan han – enligt myten – blev halvgalen och brände ner sin studio. Congos gjorde flera bra album innan de gick skilda vägar under det tidiga 80-talet. Om Abyssinians var coola så är Congos übercoola, om Abyssinians var energiska så är Congos elektriska. Fyra gubbar med karismatiske Cedric Myton i spetsen ger oss en högenergisk show, fylld med häftiga danser som jag knappast hade trott att få se av fyra män i svensk pensionärsålder. Cedric Myton måste vara en av de coolaste snubbar som stått på en svensk scen.
Tonvikten ligger som väntat på spår från ’Heart of the Congos’, bäst av dem är nog avlutningen med den mäktiga ’Fisherman’ …roll fisherman roll, keep on rowing your boat… så grym. Däremellan gör man en lysande version av ’Youthman’ från underskattade albumet ’Congo Ashanti’. Cedric Mytons falsett kan bli lite för mycket i de få låtar den får dominera helt, det är i samspelet med de andras röster – bland annat en mörk bas som går rätt igenom kroppen – som magin uppenbarar sig. Slutet blir litet abrupt utan extranummer på grund av att gänget ska upp tidigt med flyget för nästa spelning. Fantastiskt att de orkar kväll efter kväll.
Mina låga förväntingar inför konserterna är som ni nog förstått helt obefogade. The Abyssininas gör en mer än godkänd spelning och the Congos gör en av de bästa konserter jag sett på länge, kanske någonsin. Big up. Congoman ashantiman.
Läs även andra bloggares åsikter om Jamaica, Göta Källare, reggae