reggae

Plats: Trädgård de Luxe
Artister: First Light, Papa Dee, Sister Nancy
Betyg: 3

En lummig trädgård i centrala Växjö som intagits av några hundra förväntansfulla besökare. De flesta klädda i blågult men ganska många har dragit på sig sina röda, gula och gröna, outfits för ikväll är det reggae som bjuds. Efter matchen alltså. Spännande att se hur den kollektiva besvikelsen efter förlusten mot Tyskland, snabbt byts mot ett gungande och ett svängande när First Lights intar scenen. De visar sig vara ett tajt sammansatt tiomannaband där de jamaicanska rytmerna sitter som gjutna. Sångaren Michél Léon får igång publiken på ett härligt sätt och vi står alla och njuter av de sköna tonerna som bandet förmedlar.

Det är också det här bandet som sedan kompar såväl Papa Dee som Sister Nancy så de får jobba hårt den här kvällen. men det klarar de galant. De har roligt på scen och lyckas hålla ihop även när de råkar komma in fel vid några låtar. Prestigelöst räknar de bara om och kör igen. Snyggt och professionellt. Värt att lyftas fram lite extra är saxofonisten och gitarristen som visar sig hålla mycket hög klass med variation och spelglädje.

Såväl på scen som på publikplats låg stundom röken lite väl tät och den som gick förbi på gatan kan ha trott att det var typiskt för en reggaefest men det var faktiskt bara de välsmorda rökmaskinerna som gick på högvarv. Ingen annan röklukt förekom såvitt jag kunde känna.

Måste säga något om platsen för musikfesten. Gänget som driver välkända Kafé De Luxe i Växjö och som har många inflytelserika fingrar med i sällskapet Tyrolens vänner och festplatsen Tyrolen utanför Alvesta, har alltså köpt en gammal prästgård i centrala Växjö och på dess innergård sker makalösa ting. En sådan här skön plats lyfter känslan en nivå extra. När du är på besök i Växjö måste du komma ihåg att kolla om det är något evenemang på Trädgård De Luxe.

Papa Dee är en svensk reggaelegend. Det är nog inte för mycket sagt. Men den här kvällen visar han det inte. Han är allt för styrd av att Sister Nancy ska spela efter honom och det påverkar flytet i hans spelning. En spelning som bara varar i knappa 30 minuter och till största delen består av nya låtar från en kommande platta. Jag hade förväntat mig några klassiska låtar från hans tidigare karriär och det hade nog gjort sitt till för att lyfta helhetsintrycket en hel del. Nu blev han en pausfågel som väntade på den stora kakaduan. Det beklagar jag eftersom det visade sig att kakaduan inte hade så mycket mer än sin legendstatus att briljera med.

Så var det alltså dags för Sister Nancy. En internationell legend i reggarevärlden. Med låten Bam Bam från 1982 har hon haft ett inflytande i populärkulturen som få andra. Detta helt utan att själv varit medveten om det. Först 14 år efter att låten släpptes blev hon varse om hur mycket den använts i filmer, reklam om som sampling i andra artisters verk. Alla musikerna på scen var lyriska kring hennes medverkan och jag tror arrangörerna var minst lika lyckliga. Men hon räcker inte till och det smärtar att säga förstås. Hennes framträdande handlar i stor utsträckning om att ingen sätter sig på Sister Nancy och att hon är här. Detta samtidigt som hon beklagar sig över att ha varit på turné ganska länge och att hon längtar hem. Rösten håller inte och låtmaterialet är inte starkt nog för att bära spelningen men det är förstås kul att ha fått se henne live.

Kvällen inleds med ett landslag som kämpar som lejon men som faller snöpligt i slutsekunderna och lämnar en publik modstulen och deppig. Sedan blir vi rejält upplyfta och glada av ett annat lejon i form av sångaren i First Light, Michél Léon. Men det landar till sist i nedförsbacke där inte ens de sköna hyllningsrytmerna till Ras Tafari Makonnen a.k.a Haile Selassie, lejonet av Juda, räcker till.