• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Münchenbryggeriet

Kurt Vile på Münchenbryggeriet

7 november, 2015 by Jonatan Södergren

vile

Kurt Vile, Münchenbryggeriet
6 november 2015
Betyg: 3

Ungefär den här tiden för ett år sedan spelade The War on Drugs på Münchenbryggeriet. Nu var det dags för en annan Philadelphia-son (och tidigare The War on Drugs-medlem) att inta samma lokal.

Iförd jeansjacka och – som vanligt – med ansiktet dolt bakom sitt långa, bruna hår inledde den alltid lika avslappnade sångaren med Dust Bunnies, från höstens b’lieve i’m goin down…, där han bland annat hinner med att parafrasera Sam Cooke över låtens 70-talsrockiga lunkande. Efterföljande Pretty Pimpin, som omgående möts av publikens jubel, är en av höstens stora singlar, så givetvis plockas många mobiltelefoner fram. Personligen är jag ett större fan av efterföljande Jesus Fever, från 2011 års Smoke Ring for My Halo som jag fortfarande håller som hans starkaste album.

Det är inte bara musikaliskt som det går att jämföra Kurt Vile med sin tidigare bandkollega Adam Granduciel i The War on Drugs; de tycks även ha genomgått en liknande utveckling från indie-älsklingar till att fylla lokaler av Münchenbryggeriet istället för Debasers storlek. I The War on Drugs fall kanske utvecklingen har varit lite mer naturlig, då de som band är en mer sammansvetsad enhet. Kurt Vile med sina The Violators har större skor att fylla då de istället för att måla upp psykedeliska ljudbilder, snarare låter Viles personlighet och berättande ligga i fokus.

I I’m an Outlaw plockas banjon fram, och en önskar nästan att den fick vara med i fler låtar då det känns som ett instrument som ämnat för Kurt Viles lite mer country-doftande låtar. Det blir även rock’n’roll i KV Crimes och lite inslag av grunge när han framför sin cover av Bruce Springsteens Downbound Train. Avslutningsvis kommer Kurt Vile ensam ut på scen för att som extranummer framföra That’s Life, tho (almost hate to say), som enligt mig är en av höjdpunkterna från senaste albumet, men hur mycket jag än tycker om låten så är det även ett konstigt val som final, då den är såpass introvert och lågmäld. Det är nästan så att en förväntar sig att resten av bandet ska komma ut och ansluta sig till en tyngre låt som avslutning.

Det är svårt att sätta fingret på vad, för även om Kurt Vile är extremt enkel att gilla och konserten i sig i långa perioder är riktigt bra, så blir det sällan så magiskt som det var upplagt för att kunna bli. Han känns till och med mer fokuserad än många av de gånger jag tidigare sett honom. Kanske är det talande att två av de starkaste låtarna den här kvällen är Freeway och Freak Train, som har drivet och är tillräckligt stora för att fylla ut Münchenbryggeriet. Låtvalet i sig är det inget fel på, då det känns varierat och pendlar mellan olika stämningar, men det är inte riktigt anpassat till lokalen. Det naturliga hade väl varit om han återvände till Way Out West och deras Linnétält nästa år.

[Bilden är från när han spelade på Hultsfred 2013]

Arkiverad under: Musik Taggad som: Kurt Vile, Münchenbryggeriet

Grimes till Sverige i februari

5 oktober, 2015 by Jonatan Södergren

grimes

Den 24 februari återvänder den kanadensiska artisten Grimes, eller Claire Boucher som hon egentligen heter, till Sverige för en spelning på Münchenbryggeriet. Med sig kommer hon ha en uppföljare till det bejublade albumet Visions från 2012. Så här skriver Luger i ett pressmeddelande:

”Kanadensiskan Claire Boucher debuterade under namnet Grimes redan 2010 med albumet Geidi Primes på kultlabeln Arbutus Records (Majical Cloudz, Doldrums, Sean Nicholas Savage etc). Uppföljaren Halfaxa kom redan samma år och inför sitt tredje album skrev hon på för indiegiganten 4AD. Med Visions presenterade sig Boucher på riktigt med eklektisk och unik elektronisk pop, lika experimentellt och personligt som dansant och kommersiellt. Singlarna “Genesis” och “Oblivion” hamnade på varenda spellista och Visions hyllades som ett av 2012 års starkaste album. Några stand-alone singlar och ett skrotat album senare är det äntligen bli dags för uppföljaren, som enligt Boucher själv är mer fokuserad och politisk än Visions.

Grimes nya album kommer att släppas någon gång i höst och vi kan inte göra annat än att hålla tummarna för att det blir så snart som möjligt. Klart är att Grimes återvänder till Sverige för sin första spelning på svensk mark sedan den magiska kvällen på Way Out West 2013 – och för första gången i Stockholm sedan den utsålda spelningen på Kägelbanan 2012.”

Lyssna på REALiTi här nedan:

Arkiverad under: Musik Taggad som: Grimes, Münchenbryggeriet

Reggaefestival på Münchenbryggeriet: Sthlm Summer Fest 8 augusti

9 juni, 2015 by Redaktionen

sthlmsummerfest

8 augusti 2015 blir det en heldag med reggaemusik i Münchenbryggeriet i Stockholm. Heldagen blir en festival som fått namnet Stockholm Summer Fest.

Ett pressmeddelande om festivalen:

Stockholm förtjänar ett stort arrangemang med Reggae/Dancehall! Kalla det helkväll, kalla det endags-festival, kalla det mäktig konsert, kalla det sommarens stora fest. Hur som hur är detta sommarens måste som du absolut inte får missa! Den 8 augusti bjuder LinkUp Bookings och Nuh Linga in till tre mäktiga spelningar med de jamaicanska världsartisterna Popcaan, Jah Cure och Protoje, alla med sina egna band! Modern Reggae/Dancehall när den är som bäst!

Arkiverad under: Musik Taggad som: Münchenbryggeriet, reggae, STHLM SUMMER FEST

Death Cab For Cutie till Sverige, lyssna på nya singeln ”Black Sun” här

26 januari, 2015 by Jonatan Södergren

We Are The RhoadsClient: DCFC

Hela nio år har gått sedan Death Cab For Cutie senast besökte Stockholm; den 15 juni återvänder de äntligen för en spelning på Münchenbryggeriet. Dessförinnan, den 30 mars, släpps albumet Kintsugi och enligt bandet själva låter det som ”Death Cab For Cutie, in the best way”. Så här skriver Luger i ett pressmeddelande:

”Nu står det klart att ett av världens främsta indierockband kommer till Stockholm den 15 juni. Death Cab For Cutie, som började som ett soloprojekt från Bellingham, Washington, utvecklades under 2000-talets första decennium till en av indierockens största succé-historier. Efter den första LP:n ’Something About Airplanes’ (1998) har de släppt album på album, turnérat världen runt, satt hjärtan i brand hos konsertbesökare och blåst recensenter av stolarna med sin detaljrika indierock. Albumet ’Plans’ (2005) blev både Grammy-nominerat och låg på Billboards albumlista 47 veckor i sträck. Med albumet följde singlarna ’I Will Follow You Into The Dark’ och ’Soul Meets Body’, två spår som inte undgick en enda musikälskares mp3-spelare när de kom.”

UPPDATERING! Lyssna på Black Sun, första singeln från Kintsugi, här nedan:

Arkiverad under: Musik Taggad som: Death Cab for Cutie, Münchenbryggeriet

The War on Drugs: ”Jag har börjat tänka på nästa skiva”

28 oktober, 2014 by Redaktionen

Adam Granduciel of The War on Drugs

Adam Granduciel, ledare i Philadelphias hyllade psykedeliska countryrockare The War On Drugs, scrollar på mobilen i ett hörn i en bakre matsal på Münchenbryggeriet, platsen för kvällens spelning. Han har nyss kommit in igen från en rökpaus och lutar sig nu avslappnat tillbaka i en soffa. Dessförinnan har han och bandet genomfört ett förlängt soundcheck eftersom det är deras första spelning under Europadelen av deras turné. ”Yeah, vi har varit lediga en vecka, så vi behövde det”, säger han lugnt. Senaste veckorna har präglats av tjafset med Mark Kozelek som uppstod på en festival i Ottawa för en månad sedan, då ljudet från The War On Drugs samtidiga spelning på en annan scen läckte över till scenen där Kozelek spelade. Eller rättare sagt, den sistnämndes upprepade häcklande som kulminerade i den nyskrivna låten War On Drugs: Suck My Cock. Av det märks intet. Åtminstone inte förrän Kozeleks namn förs på tal mot slutet av vårt samtal.

Du har ett brinnande intresse för att fotografera. Hur uppstod det?

− Jag har alltid hållit på med det. Ett tag var det polaroidfoton som gällde, sedan slutade de tillverka det, allt blev superdyrt. Och jag hade av misstag sönder min kamera, så jag skaffade en uppfällningsbar SX-70. Sedan gick jag in för 35 mm film, men jag har fortfarande en massa rullar oframkallade. Jag filmade också en massa i Super 8-format, men jag framkallade inte en enda av dem.

Varför inte?

− Ingen aning. Jag borde göra det någon gång. Det tråkiga är att ett par av dem ligger på Colour Actichrome, och det finns inte någonstans i hela världen där du kan framkalla dem eftersom en nödvändig kemikalie har tagits bort för alltid. Man kan framkalla till svartvitt, däremot. Faktum är att en gammal flickvän en gång framkallade en rulle till min födelsedag. Det materialet användes i videon till Baby Missiles från vårt förra album Slave Ambient.

− Alla våra albumomslag gjordes av mina foton, förutom det senaste där inte jag tog fotot, men det är jag som har designat det. Jag tycker helt enkelt om det, att göra film och samla den. Jag gillar att köpa utgången film, men den ser inte alls så bra ut som du tror att den ska. Den blir riktigt grynig. Man tror att den ska bli psykedelisk, men det blir den inte. Himla synd, faktiskt, man tänker ”åh, den här filmen är från sjuttiotalet!”, man tror att den ska se ut så och så är den bara suddig.

− Jag funderade på att köpa en riktigt schysst digitalkamera, men egentligen är det inte att ta foton jag är förtjust i, utan att framkalla foton, om du förstår vad jag menar?

Blir du inspirerad av fotografi så att du kan ha användning av det när du gör musik, eller är det mer ett sätt att koppla av och ta en paus från allt?

− Ja, det är det. Däremot blir jag inspirerad av fotografier i allmänhet. Som ikoniska foton av band och artister jag älskar när de är i studion. Man ser Dylan i studion ’65, vid pianot, med sitt band. Och du vet, man känner att ”jag måste till studion!”. Men inte särskilt mycket vad beträffar kombinationen fotografering och att tänka på musik.

Under arbetet med senaste albumet Lost in the Dream gick du igenom en rätt så svår period i ditt liv. Skulle du helst vara utan en sådan period och fortfarande kunna skapa musik, eller är det rent av nödvändigt att gå igenom det svåra så att albumet blir mer personligt?

− Jag tror att vad livet än kastar dig in i, om det så handlar om att göra musik eller något annat, hur du än uttrycker dig för att bearbeta det måste du liksom… inte bara följa med, det är ju inte så att man är tacksam för det. Jag tror inte att min musik hade varit sämre om jag bara tog allt med en klackspark, men det här var något som exponerades i musikskapandet. Det är en del av livet, antar jag. Men jag har tur som har musiken som en kanal att komma över det, jag tränger djupare in i den.

Har du dagar när du inte står ut med musik?

− Ja, helt klart.

Vad gör du istället?

− Jag ser filmer. Jag gillar inte ens filmer längre. Ibland är det skönt att bara sitta i tystnad. Jag menar, ibland är det enda jag gör att lyssna på musik, sedan blir jag less. Vanligtvis när jag gör ett album brukar jag inte lyssna på särskilt mycket musik. Inte så att jag bestämmer mig för det, men när jag väl har kommit igång med en massa demos vill jag enbart lyssna på materialet jag själv arbetat med. Och så kör jag runt på kvällar och nätter och lyssnar på det. De perioderna tenderar jag att bara lyssna på mina favoritartister. Inte för att jag struntar i allt annat, utan för att jag inte är intresserad. Jag vill bara leva i min egen lilla bubbla.

− Märkligt, vi turnerade så mycket efter Slave Ambient, sedan satte vi igång med nästa. Från arbetet med Slave Ambient mindes jag varje liten ton, varje enskilt spår, och plötsligt hade jag fyra eller fem låtar. Sedan går du djupare in i dem, vare detalj, och sedan tar det ytterligare sex eller sju månader. Men jag tycker det är det roligaste, och då är den enda musik du är intresserad av den du gör själv. Därför är det svårare att gå in i studion och bara göra en skiva på tre veckor, för du måste gå igenom allt om och om igen. För två år sedan trodde jag inte att jag skulle skriva en enda låt någonsin igen, men nio månader senare var jag superbesatt av några nya låtar. Där är jag just nu, jag har börjat tänka på nästa skiva. Men inte för hårt, man måste ha kul när man gör musik.

Dina låtar löper ofta upp emot sex-, sju- eller till och med åttaminutersstrecket. Finns det en anledning till varför de är så långa? Som att du vill att lyssnaren ska begrunda vad du just sjungit i sångtexten?

− Realistiskt sett tror jag det beror på att när jag arbetar på slutversionen av låten fortsätter jag bara, som att jag är uppslukad i den. Sedan slutar det med att man lägger på så många saker, alla dessa små moment. ”Åh, pianot låter så bra här! Vi måste behålla saxofonen, för den höjs här!”. Så plötsligt kan du inte ta bort något och så varar den i sex minuter.

Många artister, när de skriver låtar, börjar de ofta med samma ackord, ungefär som att de har ett favoritackord. Har du något sådant?

− Jag skulle nog säga att mitt förmodligen är Fmaj7. Så många av mina låtar börjar med det, men med ett capo hamnar de i olika tonarter ändå, i Gmaj7 eller Amaj7. Och jag har alltid gillat C#m eller C#, många låtar har börjat i dem också, eller Eb.

Förra året gjorde din vän Kurt Vile ett av det årets bästa album. I år har du gjort ett av dem. Tror du att Kurt kommer att göra ett kanonalbum även nästa år, som att ni turas om?

− Yeah! Han kommer alltid att göra fantastiska album!

Är det sporrande för er båda att ha varandra som inspiration när det går bra för den andre av er?

− Ja. Men jag tror det var annorlunda när vi spelade ihop. Nu handlar det mest om att stötta varandra från sidan om, som när vi ses och är tillsammans. När vi snackar om skivan han påbörjat blir det liksom ”kom över så spelar vi in lite”. Vi pratar om vilken studio han ska använda, som för att hålla igång honom. Vi börjar bli äldre och det är svårare att hitta samma glöd som vi hade när vi var tjugofyra. Eller, det är inte svårt att hitta den, men det blir lite av ett malande ibland. Som jag sade förut, man går så djupt in i en skiva, sedan måste du göra en massa åtaganden och turnera i ett och ett halvt år. Sedan måste du plötsligt börja om från början igen. Då är det skönt att ha folk som stöttar dig och gör dig upprymd. Plus att det är någon vars musik jag älskar, respekterar och uppskattar.

Finns det till och med en viss rivalitet mellan er? Inte negativt, menar jag, utan positivt?

− Hmm… visst, åtminstone har det funnits det. Inte så mycket nuförtiden, dock. Jag vet inte. Det känns som att vi båda har vuxit till oss en hel del och istället glatt ser på våra liv att vi är tursamma som har det vi har, musik, vänskap eller familj. Men i tjugoårsåldern fanns det definitivt… inte rivalitet, men vi var aningen tävlingsinriktade, antar jag. Samtidigt som vi pushade varandra.

På tal om rivalitet, Mark Kozelek. Vad hände där?

− Aldrig hört talas om honom.

Inte? Okej. Men då tror jag att det var det sista…

− Alltså, i rättvisans namn, vad den idioten sade i den där låten… för mig var det egentligen inga problem alls förrän jag hörde låten. Först av allt, han har aldrig träffat oss, och sade ändå alla de där sakerna. Han är en sådan skithög. Jag bad någon om hans mejladress, för jag ville inte dra igång något jädra Twitter-bråk, jag kände mig bara påhoppad. Jag hörde med en gemensam bekant som förklarade att han inte ville lämna ut den. Så jag fick bara ett mejl från den här vännen som sade att ”Mark kommer till The Fillmore, han kommer att skriva en låt som heter War On Drugs: Suck My Cock, ni kompar honom på den och han får spela ’Beer Commercial Guitar’, sedan kompar ni honom på Dogs, en av låtarna på hans senaste album. Och sedan spelar han ’Beer Commercial Guitar’ på en av era låtar”.

− Vi var på turné och jag tänkte ”det där är faktiskt en rätt cool grej, jag har ingenting emot snubben, det låter bra”. Så jag var riktigt förtjust i idén och tänkte svara honom ett par dagar senare, för jag var upptagen just då. Två dagar senare får jag sedan ett mejl igen från honom där han sade att ”erbjudandet hade löpt ut, kanske går jag till Starbucks och köper er skiva när jag kommer hem från min turné”. Jag kände bara ”du är ett sånt jävla svin”. Han var ett sånt arsel, jag hade inte ens sagt någonting. Sedan går han ut på nätet och ”utmanar” oss på den där grejen, men för mig var det ”ditt jävla svin, du har ju redan sagt ’Nej!'”. Han är ett sånt jävla barn. Och sedan den idiotiska låten, han är bara en jävla idiot. Jag har inte tid med idioter. Jag blir bara så förbannad över hur han försökte framställa det som att han utmanade oss. Jag hade praktiskt taget redan gått med på det, och sedan den där Starbucks-kommentaren… vad fan. Vem i helvete tror han att han är?

Hur tror du att spelningen går ikväll?

− Skitbra! Nu har jag eldat upp mig!

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Kurt Vile, Mark Kozelek, Münchenbryggeriet, Philadelphia, The War on Drugs

  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Sida 4
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Draktränaren – en nästintill perfekt familjefilm

Draktränaren Betyg 4 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Draktränaren – en nästintill perfekt familjefilm

Ömsint och böljande sång på svenska till fantastiskt komp – Katten också med Ulla Fluur

Ulla Fluur Katten … Läs mer om Ömsint och böljande sång på svenska till fantastiskt komp – Katten också med Ulla Fluur

En helg för Cornelis – En hyllningshelg till en svensk ikon i november 2025

Aldrig tidigare har Cornelis Vreeswijks … Läs mer om En helg för Cornelis – En hyllningshelg till en svensk ikon i november 2025

Filmrecension: The Ugly Stepsister – blodet sprutar när skönhetsidealen attackeras

The Ugly Stepsister Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: The Ugly Stepsister – blodet sprutar när skönhetsidealen attackeras

Titta: Thomas Stenström – För Sverige i tiden

Thomas Stenström har släppt musikvideo … Läs mer om Titta: Thomas Stenström – För Sverige i tiden

Recension: Håkan Hellström på Ullevi – En känslosprakande triumf i Göteborgsnatten

Betyg, 4,5 av 5, Ullevi Göteborg, 6 juni … Läs mer om Recension: Håkan Hellström på Ullevi – En känslosprakande triumf i Göteborgsnatten

Filmrecension: Dansbandsveckan – en hyllning till dansfestivalen i Malung

Dansbandsveckan Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Dansbandsveckan – en hyllning till dansfestivalen i Malung

Filmrecension: Mr Nobody Against Putin – unik, imponerande och modig dokumentär

Mr Nobody Against Putin Betyg 5 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Mr Nobody Against Putin – unik, imponerande och modig dokumentär

Lyssna: Adam Odelfelt – Sommarregn

Låtskrivaren och producenten Adam … Läs mer om Lyssna: Adam Odelfelt – Sommarregn

Filmrecension: From The World Of John Wick: Ballerina

From The World Of John Wick: … Läs mer om Filmrecension: From The World Of John Wick: Ballerina

Recension av tv-serie: Saknad, aldrig glömd 6 – är en av de bästa kriminalserierna som finns att se just nu

Foto Sam Taylor Saknad, aldrig glömd … Läs mer om Recension av tv-serie: Saknad, aldrig glömd 6 – är en av de bästa kriminalserierna som finns att se just nu

Mycket respekterade jazzmusiker hade behövt fler minnesvärda melodier – HELLO med Göran Strandberg trio

Göran Strandberg … Läs mer om Mycket respekterade jazzmusiker hade behövt fler minnesvärda melodier – HELLO med Göran Strandberg trio

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Hos sajten Casinodealen hittar ni alla svenska casinobonusar som nya spelare kan ta del av.
Engelska casinon
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2025 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in