Haruki Murakami har blivit en kultförfattare i västvärlden – och för den delen i Japan också. Hans böcker har sålt oerhört världen över och exempelvis romanen “Norwegian Wood” har filmatiserats och släpptes på bio i våras. Nu har hans kanske allra mest omtalade bok släppts: “1Q84”.
”1Q84” är en enda berättelse i tre volymer. De två första utkom i april i år, 2011.
När ”1Q84” släpptes i Japan sålde hela upplagan slut första dagen, och inom en månad hade den sålt i över en miljon exemplar.
Murakami är en mycket ojämn författare. Han skriver stundtals väldigt spännande, med fascinerande metaforer, men han blir ibland också övertydlig, tjatig, tar om samma saker. Hans böcker är ofta fartfyllda och spännande bitvis, men har också många delar som är sega, som känns mer som utkast och inte färdigförfattat.
Jag har nu läst de första två delarna av “1Q84” och upplever att de är mer spännande är alla andra böcker jag läst av honom. Den handlar om två människors öden som löper parallellt: Aomame som är en trettioårig kvinna som är kampsportsinstruktör och yrkesmördare, fast hon tar bara uppdrag att mörda vidriga kvinnoförtryckande män. Tengo är lika gammal som henne och han är en matematiklärare som har ambitioner att skriva romaner. De två har träffats när de gick i småskolan, då gick de i samma klass.
Tengo får i uppdrag att skriva om en roman som är skriven av en 17-årig flicka. Berättelsen “Luftpuppan” är en mystisk berättelse om en värld med två månar. Tengo liksom Aomame hamnar både i den världen, med två månar, en värld som är en slags parallellvärld till den vanliga världen. I den vanliga världen är det 1984 men i världen med två månar är det 1Q84.
Det finns en hel del mytiskt, mystiskt, fascinerande som Murakami lyfter på förlåten till och låter oss ana. Bara det att dra paralleller med 1984 ger ju upphov till ett sätt att tolka berättelsen.
Den kanske skummaste recension läste jag i DN, av Jonas Thente:
Men i denna – hittills – osmälta gryta av religion, metafysik och existentiella projektioner finner jag den häpnadsväckande kombinationen av buddism och keltisk – framför allt irländsk – ritualia och folktro. Irländarna hade förmodligen kallat little people för wee folk men menat ungefär samma sak. Fast bara ungefär, för vad Haruki Murakami har gjort är att skapa en helt ny mytologi av två gamla. Och han har vävt in dem i en ekande urban berättelse om alienation och rotlöshet.
Hur han kan få in buddismen i de första två böckerna, det är något jag skulle vilja höra honom utveckla. Jag är själv medlem i en buddistisk organisation sedan tjugo år tillbaka. Murakami är ovanligt västerländskt inriktad och ovanligt lite japansk för att ha blivit en världskänd japansk författare, eller bestsellerförfattare. Kanske är det för att han inte är så japansk som han slagit så internationellt?
Visst, det finns några korta passager i böckerna som kan sägas förmedla buddistiska tankar, men det är inte mycket. Eftersom jag läste Jonas Thentes recension innan jag började läsa de två första böckerna i berättelsen letade jag medvetet efter buddistiska passager i böckerna.
Nej, jag hittade inte särskilt mycket. Jag undrar om det är så att människor som inte själva är aktiva inom buddismen har en massa fördomar om vad buddism är och blandar ihop det med allt som är lita asiatiskt?
Fabian Kastner i Svenska Dagbladet skriver i sin recension:
Jag kan inte påstå att ”1Q84” är något mästerverk. Men jag gillar den. Den är spännande och underhållande, bitvis rent magisk. Som alla bra sagor väcker den förundran över tillvarons mysterium.
När jag läst ut den framåt småtimmarna går jag ut på gården och andas in nattluften. Jag kan inte låta bli att spana upp mot himlen. Där lyser förstås inte en endaste måne, eftersom det är en riktig skitnatt. Men ändå.
Malin the writer är liksom jag rätt skeptisk till en hel del i böckerna:
Det är inte jättespännande men jag vill ändå läsa vidare, inte för att jag direkt är nyfiken på vad som ska hända sen, utan mer på att jag väntar på att något riktigt stort ska hända överhuvudtaget. Det går lite långsamt, är lite segt. De första kapitlen var bra men sen blev det långa, långa, långa tråkiga dialoger. En person som pratar så länge att det passerar flera sidor.
En av Murakamis absoluta svagheter gör sig också ofta påmind i den här boken, och det är när han ska porträttera något erotiskt.
”Hur var Fukaeri klädd?”
”Klädd? I helt vanliga kläder. Jeans och en tunn, åtsittande tröja.”
”En som framhävde brösten?”
”Ja, nu när du säger det, så var det faktiskt så. Den framhävde hennes bröst väldigt snyggt. De såg ut som nybakade bullar.”
Jag tycker de första två böckerna var mer lättlästa och flöt på bättre än Murakamis andra böcker, men ändå känns det som att de i flera partier inte är färdigskrivna: de är för tjatiga, tar om samma saker och har inte de litterära kvaliteter som andra delar av berättelsen når upp till.
Här kan du provläsa ett avsnitt ur första boken.
1Q84 DEL 1 OCH 2
Haruki Murakami
Norstedts
Övers: Vibeke Emond
Första boken: ISBN: 9789113023083
Andra boken: ISBN: 9789113034577
Norstedts
Relaterat: Recension i Göteborgsposten och Boktoka
Läs även andra bloggares åsikter om Haruki Murakami, 1Q84, recension, Japan, bokrecension, böcker
Du verkar ha läst en hel del av Murakami? Själv blev jag totalt biten efter att ha läst “Hard-Boiled Wonderland And The End Of The Word” och har provar några böcker till men de har inte varit i närheten av den. Har han skrivit någon annan bok som liknar Hard Boiled? Annars får jag väl släppa honom, trodde en stund att jag hittat någon som kan matcha Philip K Dick men verkar att ha tagit fel.