• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Ingrid Cogne & Julien Ochala – forskning – en föreställning som mer är koreografi om neurofysiologi än dans

8 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Forskning med Ingrid Cogne & Julien Ochala
Dansens Hus, Stockholm, Lilla scen
Premiär 8 mars 2012
Koreografi: Ingrid Cogne
Medverkande: Ingrid Cogne och Julien Ochala
Ljus: Tobias Hagström-Sthål
Stockholmspremiär 8 mars 2012

Forskning i neurofysiologi möter koreografi – Ingrid Cogne är dansare och koreograf och Julien Ochala är forskare i neurofysiologi i Uppsala. De har satt samman en föreställning som är en slags installation kring hans forskning om muskler.

En man i urtvättad röd t-shirt och en kvinna i grön t-shirt med texten Recycle möter oss när vi kommer in i salongen. De står där, enkelt och avskalat och första halvtimmen är en repetition av deras projekt från 2008. Mannen, Julien Ochala, berättar med sin engelska med fransk brytning om hur muskler fungerar och framför allt vilka processer i kroppen som ligger bakom några muskelsjukdomar. Han talar lugnt och stryker under det han säger med enkla gester med händerna. Inget mer. Ingrid Cogne står bara där, utan att göra något, under den första halvtimmen. De gör det inte lätt för åskådaren. Det är nästan som att ha blivit förflyttad till en föreläsning.

Starkast är de bilder som byggs upp därefter. Först springer de runt och in vid sidan av scenen och hämtar stora flaskor som är fyllda med genomskinlig vätska, jag gissar att det är vatten. Ljudackompanjemanget är skvalpande vatten. Scenen blir fylld med dessa vätskefyllda flaskor som står i långa rader. I nästa scen börjar de spruta in något i några av flaskorna som färgar innehållet, några till rött och andra till blått.

Vi får en liten broschyr där vi samtidigt kan läsa om processer under forskningen kring muskelsjukdomar.
Den som väntar sig dans blir besviken, det här är ett projekt som utforskar forskningen och använder koreografi.

I slutet blir flaskornas innehåll helt svart. De tar tid för de två medverkande att färga om flaskorna. Det är som en bild, en symbol för det långsamma mödosamma arbetet i ett laboratorium, tänker jag mig.

Det går inte att komma ifrån att det är en föreställning som kräver en hel del koncentration av åskådaren. Jag blir nyfiken och undrar hur exempelvis neurofysiologer eller andra grupper bland naturvetare skulle uppfatta föreställningen.

Foto: Rasmus West

Läs även andra bloggares åsikter om Dansens hus, forskning, neurofysiologi, muskelsjukdomar

Arkiverad under: Recension Taggad som: Dansens Hus, forskning, muskelsjukdomar, neurofysiologi

Hugo Cabret: vacker, spännande, engagerande, bedårande

8 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Hugo Cabret
Betyg 5
Regi: Martin Scorsese
Sverigepremiär 16 mars 2012

Martin Scorseses ”Hugo Cabret” är underbar hyllning till filmkonsten och litteraturen som bygger på Brian Selznicks hyllade bok ”En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret”. Den handlar om tolvårige föräldralöse Hugo som bor i en tågstation i Paris 1931. Han sköter om alla klockor och bor i hemlighet i klocktornet. Han sörjer sin pappa som han hade väldigt tät och nära relation med efter att mamman dog när Hugo var liten. Pappan var urmakare och Hugo brukade hjälpa honom. Pappan tog ofta med Hugo på film, som fascinerar dem båda.

Jag såg filmen i 3D, jag vet inte om den kommer att visas utan 3D. Äntligen en film där 3D fungerar med väl godkänt. Sedan Avatar tycker jag ingen lyckats riktigt. Martin Scorsese har sett till att lägga stor möda på att utnyttja 3D-teknikens möjligheter, inte bara i rafflande scener med snabba tåg och sådant utan i väldigt täta närbilder där vi ser vartenda hårstrå på Ben Kingsleys rollkaraktär. Redan från första filmbild användes 3D-effekterna på bra sätt med snöflingorna som föll så det såg ut som de föll också över oss i salongen och det var som att jag kunde ta på flingorna framför mig. Jo, ibland är människorna så där obehagligt genomskinliga som de blir i 3D, men filmmakarna har ändå använt sig av 3D med mycket väl godkänt.

Att filmen skulle ha hög klass tekniskt hade jag väntat mig, den fick ju fem Oscarspriser, i stort sett samtliga inom olika teknikdelar. Ljudet är suveränt bra och musiken bär också stor del i helhetsintrycket i denna vackra, spännande och engagerande berättelse.

Ben Kingsley som ofta väldigt bra i rollen som den bittre Georges Méliès, en gång en hyllad filmregissör och producent nu försäljare av leksaker i en butik på järnvägsstationen. Asa Butterfield är ett fynd som den tolvårige Hugo och Chloë Grace Moretz som Georges Méliè guddotter Isabelle är en fantastisk. Roligt att se Sacha Baron Cohen i en visserligen komisk roll som stationsinspektören men ändå inte fullt så absurd som de roller vi är vana att se honom i. Hoppas Sacha Baron Cohen tar några steg till och breddar sitt register som skådespelare i framtiden.

Hugo Cabret är helt enkelt en vacker, spännande, engagerande och bedårande film som håller trots att den med sina två timmar och sex minuter är längre än genomsnittslängden. Dessutom får vi en liten lektion i filmhistoria på köpet.

Läs även andra bloggares åsikter om Martin Scorsese, Hugo Cabret, 3D, Paris

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: 3D, Hugo Cabret, Martin Scorsese, Paris

Människor som gått till överdrift av Kalle Lind: lämnar inga massiva avtryck

8 mars, 2012 by Redaktionen

Titel: Människor som gått till överdrift
Författare: Kalle Lind
Illustratör: Nisse Lind
Förlag: Roos & Tegner
ISBN10: 9186047167
ISBN13: 9789186047160

Kalle Lind. En man med ett skägg. En man som tycker om att förhålla sig litesådär lagom avmätt till tillvaron.
Kalle har jobbat som manusförfattare (julkalendrar), humorist (i P3), skribent (bloggar flitigt) samt författare. Förmodligen har Kalle åstadkommit en hel massa mer men han är så skönt avmätt och lättsam att han väljer att inte förhäva sig.
Att han även väljer att ge ut sin bokserie ”människor …” i en exklusiv signerad samlingsutgåva i specialdesignad trälår rimmar troligtvis väl med denna inställning.

Jag har läst ”människor som gått till överdrift”, del två i en trilogi som för övrigt utgörs av människor det varit synd om respektive dito som haft fel. Här får man ta del av småputtriga betraktelser av kända människors tokerier. Bosse Parnevik har fokuserat för mycket på sig själv. Stig Larsson (ja Stig, inte Stieg) har varit överdrivet kräsen. I avsnittet om Steffo Törnquists extrempedagogik ger Kalle sig själv en smakfull känga för sin inte helt avslappnade stil på ungdomens skolfotograferingar. På det hela taget ligger boken hela tiden och väger mellan att ha fingertoppskänsla och att bara kännas gubbgrabbig.

Första halvan av min läsupplevelse präglas av viss skepticism. Jag irriterar mig på den medvetet oseriösa tonen, den sköna modernt gubbiga hipsterstilen och underskottet på kvinnor. Men jag läser trots allt vidare. Det är trots allt ett skönt flyt i texterna. Det går helt enkelt helt utan motstånd. Detta är inte nödvändigtvis av godo. Eller för den delen av ondo. Allt beror på vad man är ute efter.

Boken lämnar inga massiva avtryck. ”Människor som gått till överdrift” utgör en lättsmält samling anekdoter som man gärna kan fördriva en söndagseftermiddagen med. Den slinker ner på samma sätt som en bakis-romantisk-komedi. Enkelt och utan åthävor.
Ge boken i födelsedagspresent till den där läsosugne kompisen som gillar igenkänningshumor så träffar du förmodligen helt rätt.

Text: Elin Lucassi

Läs även andra bloggares åsikter om Kalle Lind, bokrecension, bokblogg

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Bokblogg, Bokrecension, Kalle Lind

Skivrecension: Michael Kiwanuka – Home Again

8 mars, 2012 by Redaktionen

Artist: Michael Kiwanuka
Titel: Home Again
Skivbolag: Polydor
Betyg: 5

Otis Redding? Den hjärtskärande. Sam Cooke? Den episka. Marvin Gaye? Den sexiga. Michael Kiwanuka? Jag ska inte fokusera den här recensionen på den brittiska soulsångaren, utan på vad soulmusik innebär.

Soulen får oss att tro att man kan vinna ett hjärta eller rädda sitt eget genom att sjunga ut. Efter ett sånt framträdande måste hon väl slänga sig i mina armar? Alla i publiken är tårögda men precis som efter ”I heard it through the grapevine” är hon inte där. Om Marvin Gaye, trots sitt själsblottande och sin sexigaste röst, kan förlora i kärlek, så kan alla. Soulen visar oss att kärleken är bortom vår makt. Tacka Gud för ditt ”At last”-moment och vet att varken en kareokekväll eller världens vackraste sång kan vinna tillbaka henne när det är över — förutom ödet.

Ja, soulen handlar inte bara om romantisk kärlek och kärlek till näste, utan också om ens relation till Gud. Efter att Kiwanuka inlett albumet med ”Tell me a tale,” en längtan till berättelser och skratt — ännu en av mänsklighetens viktigaste värden, litteraturen och humorn — sjunger han på ”I’m Getting Ready” att han (i Al Greens anda, också en man med humor) gör sig redå att tro. Han vill tro. Han visste inte vad det betyder föränn nu, och han låter glad och uppriktig. Det är en av soulmusikens stora förtjänster och en av rockhistoriens stora clichéer: ärligheten. Känsla och framförande i ett symbiotiskt förhållande. Det enkla arrangemanget påminner om skönheten hos Nick Drakes Bryan Layter.

Det är sällan man säger det som kritiker, men det är otroligt vackert. De extatiska flöjterna, den ackustiska r’ n’ b’ gitarren, bakgrundskörandet, — allt smälter amorft samman, som hos Van Morrissons Astral Weeks, i ett enda uttryck för glädje. Ja, soul handlar inte bara om smärta och krossade hjärtan och plågsamma relationer till sin fader och Gud, det handlar om glädjen. Och hur ofta får man höra en lika själfull glädjeyttring som i ”I’ll get along”.

Kommunikation mellan människor är vad det handlar om. ”Rest” är en tröstesång. Vila ditt huvud, vännen, mot min axel. Den som sjunger måste vara starkare än den som lider och är trött och rädd, men egot måste försvinna. De grova stränginstrumenten går som en plötslig stund av tvivel i den tilltalades inre när Kiwanuka sjunger ”I won’t let you go hungry” — och så löser han upp all oro i ord som omfamnar och skapar trygghet.

Albumets titelspår ”Home Again” är däremot en människa som behandlar sig själv som en vän och säger att allt kommer att bli okej. Den handlar om styrkan i att kunna gå vidare, tårarnas renande kraft, och modet att kunna hoppas på framtiden, att veta att man en dag kommer känna sig hemma och hel och le för att allting är så vackert, att man kommer vara stark igen. Den visar att det är okej att vara svag, att man inte ska vara ond mot sig själv. Tänk att han lyckats variera det uråldriga mänskliga temat Älska dig själv till ännu en fantastisk låt.

Soulen handlar om att vara människa. I ett samhälle mindre splittrat av kapitalismens verkan hade den kunnat nära ett tiotal generationer. Eller, varför inte, ett oändligt antal?Strävan är från det mänskliga mot oändligheten med alla våra brister och all vår längtan. Marvin Gaye sjöng i What’s Going On om hur den perfekta världen skulle se ut, en värld i harmoni — nej, inte en värld där svartsjuka och bekymmer och sorger inte existerar — men en värld i fred med sig själv där vi alla gemensamt har samma åskådning, att vi ska vara stolta över att vara människor och att vi ska sträva efter att hjälpa varandra, som en totalitet. Det är skönt att det finns artister som fortfarande värnar om en av mänsklighetens viktigaste traditioner: soulen. Den sträcker sig längre tillbaka än vad musikhistorien får oss att tro, och så länge det finns människor som Kiwanuka så finns det också ett botemedel mot den oändligt egofixerade och individualistiskt dividerande indiemusiken.

Text: Bojan Buntic

Läs även andra bloggares åsikter om Michael Kiwanuka, soul, musik, skivrecension

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Michael Kiwanuka, Musik, skivrecension, Soul

Björn Ranelid – Tyst i klassen! – gör mig besviken

8 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Titel: Tyst i klassen!
Björn Ranelid
ISBN: 9789100126926
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Det finns väl ingen ursäkt egentligen, men jag hade tidigare inte läst någon av Björn Ranelids romaner. Så läste jag i DN om Björn Ranelids senaste roman ”Tyst i klassen!” och då blev jag väldigt nyfiken och bestämde att nu är det verkligen dags att läsa något av honom.

Dessutom när han ju är så aktuell med sitt diktinspirerade bidrag i den svenska uttagningen till Melodifestivalen kände jag ännu mer att jag måste ha läst åtminstone en bok av honom.

”Tyst i klassen!” radar upp berättelser om barn som far illa, stammare som skär ut sin tunga, förlorade söner som kommer hem och slår ihjäl sina fäder, flickor som blir sexuellt utnyttjade och skadade för livet. Vi lever i kärlekslöshetens tid, men Ranelid hittar goda krafter där man sällan letar; hans bibliska förebild gick bland syndare och publikaner, Ranelid söker sina änglar i fängelse och på bilskroten.

Jag hade aldrig tänkt mig Ranelid som en författare som stod på underklassens sida och att han stod upp för de förtryckta.

Så här beskriver bokförlaget romanens handling och det är bra formulerat:
Kristina Lilja växer upp med föräldrar och sex bröder i ”Pinnakåkarna” i Malmö, ett område med nödbostäder som byggdes på 20-talet. Livet är hårt. Pappan super, slåss och trakasserar – med ödesdigra följder för fler än ett av hans barn. Hektor, som stammar, blir värst ansatt av fadern och Sixten skadas svårt när han bland kamraterna försöker få den respekt han inte får hemma. Men Kristina har ett eget öde och en begynnelse som är en gåta. När hon blir varse hur det ligger till lyckas hon bryta sig loss. Hon gör ett gigantiskt klass-språng och blir så småningom präst. Men utan hennes mamma Karin hade det inte gått. Karin är den som håller ihop familjen, sliter på dubbla jobb, och minns allt som hänt.
Tyst i klassen skildrar ett segregerat Sverige genom flera ögonpar. Med berättelsen om Kristinas liv från 40-talet till nutid har Björn Ranelid skapat ännu ett kvinnoporträtt som stannar i läsarens hjärta.

Tyvärr blev jag rätt besviken. Han beskriver och skildrar visserligen orättvisorna i samhället, klyftorna, segregationen pch förtrycket av de mest utsatta. Problemet är att han gör det för storslaget, han tar i för mycket, han berättar för mycket. Han skildrar, berättar och öser på med sitt fantastiska språk, målar med sitt stora ordförråd. Det är bara det att det blir för mycket. Det är han, författaren, som berättar och som är närvarande. Personerna, karaktärerna, träder inte fram själva. Det är sällan någon dialog över huvud taget, aldrig att vi som läsare får komma in i en situation, i en scen och höra och se vad som händer och själva skapa oss en bild, dra egna slutsatser. Det är han, författaren, som berättar och tolkar allt.

En rolig sak med boken är dock att Björn Ranelid har ett mycket bra språk, roliga bilder och han sätter samman ord på ett nyskapande sätt.
Redan från första raden kände jag igen Ranelid från alla gånger jag hört och sett honom i tv. Boken är skriven som om han satt och berättade det, så nära hans sätt att tala är boken skriven.

Men när jag följer karaktärernas liv och utveckling i en bok vill jag att det ska vara just de, karaktärerna, som träder fram inför mig, inte författaren i all sin storhet.

Björn af Kleen i Expressen är ännu mer kritisk än jag:

Jag råkar läsa Tyst i klassen! direkt efter en julsemester med P O Enquists Lewis resa, den stora boken om pingströrelsens 1900-tal. Att jämföra dessa romaner kan tyckas orättvist i överkant, men det finns gemensamma utgångspunkter. De skriver båda om ett Sverige – Enquist om en kvinnorörelse och Ranelid om ett kvinnoöde – som med religiositeten som hävstång reser sig ur fattig­misären.
Men där Enquists knappa ironier paradoxalt formar en varm hjältesaga får Ranelids slösande konstprosa något märkligt hårt och kallt över sig. Daniel Sandström brukar ibland betona att det är deras förädlade brister som gör stora författare stora. Regeln gäller tyvärr inte omvänt. En slarvigt gestaltad och grumligt tänkt roman kan inte räddas av författarens empatiska inlevelse med sina gestalter. Så grym är litteraturen.

Relaterat: Recension i Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om Ranelid, bokblogg, littteratur, författare, Tysk i klassen, samhällskritik

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Bokblogg, författare, littteratur, Ranelid, samhällskritik, Tysk i klassen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1242
  • Sida 1243
  • Sida 1244
  • Sida 1245
  • Sida 1246
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in