• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Soul

Kulturbloggen möter Estelle

3 maj, 2012 by Rosemari Södergren

Idel charm, professionalism och swag i en perfekt symbios. De tre orden sammanfattar sköna Estelle, som jag fick träffa under en frikostig halvtimma, där hon generöst bjöd på sig själv. Estelle Fanta Swaray är född och uppvuxen i västra London i en stor familj på nio barn, där Estelle var näst äldst i barnskaran och den äldsta av tre flickor. Hennes senegalesiska mamma höll sångerskan och hennes syskon i hårda religiösa tyglar.

Hur har den delen av din uppväxt format dig?
Estelle: Jag tror fortfarande starkt på Gud. Jag tror ingenting är en slump. Jag började gå i kyrkan vid 7-årsålder och vad gäller musik, vår mamma undanhöll all musik vars innehåll hon inte tyckte var okej, alla F-U-ord och sånt. Allt som var negativt och inte var till vår fördel. Och i den åldern är det bra. Mer föräldrar skulle kunna censurera sina barns musikvanor. Sen att sjunga gospel kräver disciplin och jag fick min första sångträning i kyrkan, genom flera olika gospelgrupper. Så sången kom först, till motsats vad många tror.


All sekulär musik, hur togs det emot där hemma?
Estelle: Nej, mamma accepterade det inte. Vulgärt språk och allt det. Sen kunde vår morbror komma förbi och spela hip hop-plattor, men då sa mamma: ”nej, nej, tillbaka till bibeln!”.

Hur integrerar du din gospel-bakgrund in i musiken?
Estelle: För mig är det budskapet. Om att utvecklas och att bli bättre, att aldrig ge upp om att bli bättre. Och när jag arrangerar sångpartier, körer och liknande, hämtar jag inspiration från åren jag sjöng i kyrkan, men även reggae, ska och 50-talsmusik.

Hip hop och rap upptäckte hon via sin morbror, men under tiden hon jobbade i en skivbutik, uppmuntrade en kollega henne att prova rappa, varpå hon provskrev en låt och ställde upp i en Open mike-session på en lokal bar. Sen dess har hon inte stannat upp.

Estelle: Första gången chockade jag en del. ”Va, ska Estelle rappa?” – but I killed it! Där insåg jag att jag hade talang för att berätta historier, lite åt Slick Rick-hållet. Texter om livserfarenheter.

Vilka artister influerade dig under den första hip hop/rap-perioden?
Estelle: Det här var i början av 90-talet, så det var artister som Tupac och Biggie till en början, men sen så har vi en del brittiska rappare, som blev min hjältar, som Blak Twang. Senare även Lauryn Hill och Roxanne Shanté. Men först och främst var det bra musik det handlade om.

Den amerikanske soulsångaren John Legend var den som signade henne till sitt bolag, HomeSchool och sedan även Atlantic, men när hon lärde känna John var han osignad, precis som Estelle och dom blev introducerade till varandra via Kanye West. Numera är dom goda vänner och John var även med och producerade hennes två första album, 18th Day och Shine.

Vad är ditt starkaste minne från perioden kring ditt första album, 18th Day?
Estelle: Det är när jag och min syster skrev låten 1980 på Sonys förlagskontor. Vi pratade och skrattade om att vi borde skriva om hur vår uppväxt var. ”Undrar om mamma kommer att banna mig, om jag skriver den här raden?” Vi såg inte så allvarligt på det, men producenterna blev tagna och chockade över att den här lilla tjejen i leg-ins som rappade. Dom trodde att jag var en ren r&b-sångerska eller någon slags B-variant av Missy Elliot. Chocka, det är mitt motto.

Jag berättar om när jag hörde American boy, hennes största hit hittills, för första gången. Jag befann mig i London, efter en separation och låten kom för mig att representera möjligheter och att livet blir lite vad du gör det till. Men vad betyder låten för henne?
Estelle: Exakt det. Jag kom också ur ett sprucket förhållande och jag hade fått mitt skivkontrakt i USA och flyttat dit, så jag ville ha roligt och dejtade ett par amerikanska killar, varpå John Legend skrattade åt detta och sa att du borde skriva en låt om det. Det handlade om att ha roligt och att blicka framåt istället för att hela tiden tänka på vad det jag var flyttade ifrån. Sen är Kanye som min farbror, kusin och homey i ett. Det är bara kärlek!

Nya albumet, All of Me, är en mer personlig platta för Estelle och den Akon-skrivna balladen Thank you har kommit att betyda mycket för henne, då den kom till henne precis under en slitsam separation.
Estelle: Jag beundrar och tackar Akon för hans telepatiska förmågor, som insåg någonstans att jag behövde den här låten. Jag har sjungit den i princip varje dag sen plattan kom ut och det är en välsignelse.

Albumet är delvis inramat av korta samtal som sticks in mellan låtarna, lite som en vuxen variant av samtalen på Lauryn Hills album The Miseducation Of Lauryn Hill. Det visar sig vara vänner till Estelle som fångats på band, när dom samtalat om livet, kärlek, relationer och drömmar.

Estelle: Det är berättelser om mig, mina vänner och en massa andra kvinnor och män i världen. Det handlar om att hitta sin röst. Jag kommer inte att göra vad du förväntar dig av mig, jag kommer inte att vara den personen. Jag lever inte på dina premisser, utan mina. Det var inte meningen att jag skulle stanna i förorten och föda barn i massor, som det förväntades av mig och som många i min familj har gjort. Men samtidigt är min familj är oerhört stolta över det jag åstadkommit och gör med mitt liv.

Med den här skivan ville jag öppna upp till konversation och till realisationen av att vi är mer lika än olika varandra. Den här plattan arbetades fram dag till dag, baserad på min dagsform och det var en lång process, men vi gav det tid och när jag tillåt känslor komma ut, det var då det började hända saker och det blev dessa 15 låtar som valdes av ursprungligen närmare 100 låtar.

Det handlade om att hitta tillbaka till mig, hitta mitt swag efter att jag dumpade mitt ex. För ens självförtroende kan få en knock, oavsett vem du är, hur stark du är och det är vad livet är. Jag tar små steg för att bli mer sårbar i musiken. För mig handlar det om att lägga mitt liv i musiken och desto mer jag spelar och träffar fans som tycker om det jag har säga, desto mer motiverar det mig att uttrycka mig genom musiken. Därför har jag kallat albumet All Of Me. Jag vill att folk ska förstå lite av vad jag har gjort och gått igenom.

Vi avslutar intervjun med att prata om vår favoritmusik och Estelle berättar att hon just nu lyssnar mest på Anthony Hamilton senaste Back To Love och SWVs första album på femton år, I Missed Us. Som sin ständiga, återkommande favorit nämner hon Marvin Gayes I Want You och vi hittar också en gemensam favoritplatta, Jill Scotts sensationella Who Is Jill Scott? Words And Sound, Vol 1. Och min avslutande fråga blir, vilken sång önskar hon att hon hade skrivit?
Estelle: Cole Porters So in love.

Kort och gott, det perfekta slutet på en generös halvtimma med Estelle, som senare samma kväll, visade publiken på Nalen att hon sannerligen hade återfunnit sin swag.

Text: Tommi Salmela
Foto: Lena Dahlström

Läs även andra bloggares åsikter om Estelle, intervju, hiphop, soul, musik

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Estelle, Hiphop, Intervju, Musik, Soul

Möte med Michael Kiwanuka inför spelningen på Kägelbanan i Stockholm

25 april, 2012 by Rosemari Södergren

För ett år sedan fick Michael Kiwanuka skivkontrakt och sedan dess har det gått fort. Kulturbloggen träffade den nya hyllade soulstjärnan när han stannade till i Stockholm under sin turné i Europa där han  spelar för utsålda konsertlokaler. Ja det blev som en explosion sedan hans album kom och hans röst jämförs med storheter som Otis Redding, Bill Withers och Van Morrison och av BBC har han utropats till 2012 års musikhopp.
Uppståndelsen tycks han ta med ro, det är en lugn och ödmjuk ung man på 24 år som tar emot mig i en skamfilad loge bakom scenen på Kägelbanan där hans förband håller på med soundcheck inför kvällens spelning.
Kiwanuka tog sig tid för att träffa journalister och musikbloggare, som alla fick en stund var med honom

Han berättade att det gick så fort när han fick skivkontraktet att de medier som skrev om honom och den dam som gjorde pressutskicken fick en del uppgifter fel. Michael Kiwanuka är född och uppvuxen i en lugn medelklassförort i Muswell HiLL, i norra London men hans föräldrar kommer från Uganda. I medier har det skrivits att hans föräldrar kom som flyktingar.
– Det stämmer inte, berättar han. De kom för att de hade jobb.

Michael Kiwanuka har varit i Uganda och hälsar på släkt.
– Ja vi har släktingar kvar, det hade vi knappast haft om mina föräldrar varit tvungna att fly, säger han.

Egentligen hade Michael Kiwanuka inte tänkt bli sångare. Han spelade in sina sånger på demon för att ha dem att visa upp, för han tyckte om att skriva sånger och ville få artister att framföra hans sånger.
– Nej jag tyckte aldrig om mig röst förr, jag tyckte den var för mörk, berättar han.

Idag har han blivit vän med sin röst. Det är tur för de många som älskar hans röst. Att rösten jämförs med stjärnor som Otis Redding och Van Morrison har han inget emot.
– Nej jag gillar dem väldigt mycket, säger han.

Från början ville Michael Kiwanuka bli gitarrist. Gitarren är hans instrument. Soulmusiken fastnade han för som femtonåring.
– Innan dess lyssnade jag på gitarrbaserad musik, berättar Michael Kiwanuka.

Vad är så speciellt med soul?
Det är nog känslan, menar han. Att förmedla en känsla är grunden för hans musik.
– När jag skriver låtar börjar det med en känsla och något som rör sig i mitt huvud, sedan sätter jag musik och ord på det, berättar han.

Den här gången hann han inte se något av Stockholm mer än Kägelbanan och Södra teatern där konserten hölls.
– Vi kom idag och i morgon åker vi vidare till Oslo där jag har konsert, berättar han.

Men förra gången han var i Stockholm hann han se Gamla stan, bland annat.

Vad gör då en 24-åring som fått en raketkarriär som soulsångare när han inte sysslar med musik?
– Jag gillar film, jag gillar fotobll och jag träffar mina vänner och jag gillar att promenera, berättar han.

Favoritfilmen just nu är Serpica med Al Pacinoa. Fotbollslaget han håller på är Tottenham, men han gillar att spela fotboll med kompisar själv också.

– Jag är ingen stjärna på fotboll, men det är kul, säger han.

För soulmusiken är det nog tur att han inte är någon fotbollsstjärna, för soulvänner vill ha honom på en scen och på skiva och i sina mp3-spelare.

Här är Michael Kiwanukas hemsida.

[spotifyplaybutton play=”spotify:album:6b7DeWxueaZY0NNReD6TrK” view=”coverart” size=”500″ sizetype=”width” theme=”white”]

Läs även andra bloggares åsikter om Michael Kiwanuka, musik, soul, intervju

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Intervju, Michael Kiwanuka, Musik, Soul

John Oates på Hamburger Börs, recension och massor av bilder

16 april, 2012 by Rosemari Södergren

John Oates
Hamburger Börs, Stocholm, 15 april 2012
Betyg 4

John Oates spelade för första gången som soloartist i Stockholm när han äntrade scenen på Hamburger Börs. Senast han spelade på svensk mark var med duon Hall & Oates. Charmig med sitt lockiga mörka hår, iklädd grå jeans och grå väst över grå tshirt stod han omgiven av sitt band som bestod av en keyboardist, en trummis, en basist och en gitarrist och själv spelade han på halvakustisk gitarr i de första låtarna och växlade sedan mellan sin elgitarr.

Han lovade att överraska oss med sin repertoar och det gjorde han. Han bjöd på en ovanligt blandad kompott av RnB, soul, folk, bluegrass, rock och blues. Första avdelningen var med RnB och först ut var låten ”Lady Rain” i en ganska bluesig tappning. Den följdes upp av en annan låt från samma album, låten ”When the Morning Comes”,
RnB-sektionen för kvällen avslutade han med en av de stora hitlåtarna från eran med ”Hall & Oates”, nämligen låten ”Maneater”.

Som ett litet mellanstick inför nästa sektion som han kallades ”folk” spelade han en ny sång som ännu inte var inspelad på skiva, en skön countrysoulsång med titeln ”A Different Kind of Groove”.

Under den delen av konserten han kallade ”folk” spelade han bland annat ”Leaving On a Jetplane” som är skriven av John Denver men är mest känd med Peter, Paul & Mary.
Folkrock eller om vi mer ska kallade det folkcountry är inte riktigt John Oates starkaste kort. Hans version av den här klassikern blev en mer mjuk RnB-variant.
Han bjöd på en nyskriven låt till som han kategoriserade under ”folk”-sektionen: ”A Day In A Life of An American Man” som han framförde ensam, utan sitt band.
På sitt kommande album kommer han också att ha med låten ”Dance Hall Girls” av Alan Frazer, som är en av de sånger John Oates lyssnade på när han växte upp i en liten amerikansk småstad under sextiotalet.

Efter RNB och folk-kategorin följde funk-delen där han kom loss ordentligt i en riktigt bra funkig nyskriven låt, inte den heller inspelad på skiva än: ”Six Men Gonna Lay You Down”.
Funk är inte oväntat en avdelning som fungerar bra för John Oates och publiken tände till ordentligt till ragtimelåten och till en klassisk bluegrass-sång som i Oates variant med soul/blues.

Men sedan kom den avdelning som överraskande nog var han allra starkaste kort: Blues.
Vilken bluesröst han har. Oates annars soulkrämiga röst blev härligt bluesraspigt hes. Konserten som varit helt godkänd höjdes flera snäpp. Vilken bluesman. Mer blues med John Oates – det vill jag ha.

Sista delen av konserten, före extranumren, ägnades åt rock´n´roll, påstod han. Men John Oates rock´n´roll är minst lika mycket RnB och soul. Så är det. Publiken gillade det, verkade det som, och när extranumren blev några riktigt fartfyllda rocklåtar åt rockabillyhållet till var det många som tog sig förbi de framdukade borden och dansade framför scenen till bland annat ett svängig Chuck Berry-låt (som jag tyvärr inte kommer ihåg vad den heter.) Fullt ös var det – och behöver jag nämna att publiken som suttit vid bord reste sig för stående ovationer?

Foto: Lena Dahlström

Läs även andra bloggares åsikter om John Oates, recension, musik, Hamburger Börs, soul, RnB, blues

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: blues, Hamburger Börs, John Oates, Musik, Recension, rnb, Soul

Aleks på Hamburger Börs, recension

8 april, 2012 by Rosemari Södergren

Aleks
Hamburger Börs
Betyg 4
7 april 2012

Debutantcharmen sitter kvar. Kalvigheten likaså. Men det är råtalangen och det tajta bandet som lyser starkast. Fjolårets debutalbum Inte Längre Fiender var inte en helgjuten platta, men när låtarna nu överförs till denna än så länge ensamma spelning på Hamburger Börs, får låtarna en extra välbehövlig och ytterst klädsam tyngd tack vare ett väldigt sammansvetsat band, som backar upp soulsångaren Aleks från början till slut.

Men fokuset ligger givetvis på Fruängen-sonen Aleks, som helt klart är både rörd och lite generad av den uppbackning och kärlek han får av publiken denna påskafton. Han skickar charmanta shout-outs till sin moster och morbror som är i publiken och ibland får jag känslan av att jag har hamnat, inte på en konsert, utan en familjetillgivenhet. Att Hamburger Börs är fyllt av Aleks vänner hjälper också till. Även på scenen fylls det på med vänner, bland annat Ison & Fille och halva Mohammed Ali. Och de gör det med glädje och den äran, men likaså klarar sig Aleks alldeles utmärkt på egen hand.

Först och främst är det hans fantastiska röst som bär honom långt, långt. Hans eminenta blandning av innerlighet och stadium status, finfina hybrid av soulvärme och hip hop-attityd, lyfter även de svagare låtarna till grymt svängig nivå. För svänget, hans musikaliska swag, är sannerligen hans styrka.
Enda gången magin bryts, är när han bryter mitt i den åtta-minuters episkt självbiografiska Fruängen, som aldrig riktigt hittar sin naturliga plats i kvällens setlista. För det känns lite som om han är på scenen för att ha kul och inte rannsaka sig själv eller berätta om den långa, tuffa vägen han vandrat på. Han väljer istället blicka framåt.

Det gör han med sköna versioner av Robot, Va dig själv och En dröm. Och när han avslutar kvällen med flaggskeppet Ny man, visserligen i en aning för långsam version, är han helt avslappnad och bara njuter av stunden.

Text: Tommi Salmela

Mer om konserten på Speedos Popblogg.

Läs även andra bloggares åsikter om soul, musik, recension, konsert, Hamburger Börs

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Hamburger Börs, konsert, Musik, Recension, Soul

Skivrecension: Michael Kiwanuka – Home Again

8 mars, 2012 by Redaktionen

Artist: Michael Kiwanuka
Titel: Home Again
Skivbolag: Polydor
Betyg: 5

Otis Redding? Den hjärtskärande. Sam Cooke? Den episka. Marvin Gaye? Den sexiga. Michael Kiwanuka? Jag ska inte fokusera den här recensionen på den brittiska soulsångaren, utan på vad soulmusik innebär.

Soulen får oss att tro att man kan vinna ett hjärta eller rädda sitt eget genom att sjunga ut. Efter ett sånt framträdande måste hon väl slänga sig i mina armar? Alla i publiken är tårögda men precis som efter ”I heard it through the grapevine” är hon inte där. Om Marvin Gaye, trots sitt själsblottande och sin sexigaste röst, kan förlora i kärlek, så kan alla. Soulen visar oss att kärleken är bortom vår makt. Tacka Gud för ditt ”At last”-moment och vet att varken en kareokekväll eller världens vackraste sång kan vinna tillbaka henne när det är över — förutom ödet.

Ja, soulen handlar inte bara om romantisk kärlek och kärlek till näste, utan också om ens relation till Gud. Efter att Kiwanuka inlett albumet med ”Tell me a tale,” en längtan till berättelser och skratt — ännu en av mänsklighetens viktigaste värden, litteraturen och humorn — sjunger han på ”I’m Getting Ready” att han (i Al Greens anda, också en man med humor) gör sig redå att tro. Han vill tro. Han visste inte vad det betyder föränn nu, och han låter glad och uppriktig. Det är en av soulmusikens stora förtjänster och en av rockhistoriens stora clichéer: ärligheten. Känsla och framförande i ett symbiotiskt förhållande. Det enkla arrangemanget påminner om skönheten hos Nick Drakes Bryan Layter.

Det är sällan man säger det som kritiker, men det är otroligt vackert. De extatiska flöjterna, den ackustiska r’ n’ b’ gitarren, bakgrundskörandet, — allt smälter amorft samman, som hos Van Morrissons Astral Weeks, i ett enda uttryck för glädje. Ja, soul handlar inte bara om smärta och krossade hjärtan och plågsamma relationer till sin fader och Gud, det handlar om glädjen. Och hur ofta får man höra en lika själfull glädjeyttring som i ”I’ll get along”.

Kommunikation mellan människor är vad det handlar om. ”Rest” är en tröstesång. Vila ditt huvud, vännen, mot min axel. Den som sjunger måste vara starkare än den som lider och är trött och rädd, men egot måste försvinna. De grova stränginstrumenten går som en plötslig stund av tvivel i den tilltalades inre när Kiwanuka sjunger ”I won’t let you go hungry” — och så löser han upp all oro i ord som omfamnar och skapar trygghet.

Albumets titelspår ”Home Again” är däremot en människa som behandlar sig själv som en vän och säger att allt kommer att bli okej. Den handlar om styrkan i att kunna gå vidare, tårarnas renande kraft, och modet att kunna hoppas på framtiden, att veta att man en dag kommer känna sig hemma och hel och le för att allting är så vackert, att man kommer vara stark igen. Den visar att det är okej att vara svag, att man inte ska vara ond mot sig själv. Tänk att han lyckats variera det uråldriga mänskliga temat Älska dig själv till ännu en fantastisk låt.

Soulen handlar om att vara människa. I ett samhälle mindre splittrat av kapitalismens verkan hade den kunnat nära ett tiotal generationer. Eller, varför inte, ett oändligt antal?Strävan är från det mänskliga mot oändligheten med alla våra brister och all vår längtan. Marvin Gaye sjöng i What’s Going On om hur den perfekta världen skulle se ut, en värld i harmoni — nej, inte en värld där svartsjuka och bekymmer och sorger inte existerar — men en värld i fred med sig själv där vi alla gemensamt har samma åskådning, att vi ska vara stolta över att vara människor och att vi ska sträva efter att hjälpa varandra, som en totalitet. Det är skönt att det finns artister som fortfarande värnar om en av mänsklighetens viktigaste traditioner: soulen. Den sträcker sig längre tillbaka än vad musikhistorien får oss att tro, och så länge det finns människor som Kiwanuka så finns det också ett botemedel mot den oändligt egofixerade och individualistiskt dividerande indiemusiken.

Text: Bojan Buntic

Läs även andra bloggares åsikter om Michael Kiwanuka, soul, musik, skivrecension

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Michael Kiwanuka, Musik, skivrecension, Soul

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 9
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Mikael Jensen
Utländska casino med Zimpler
Hitta och jämför casino utan svensk licens hos CasinoUtanGränser.se/casino-utan-licens/


Vill du veta allt om casino utan svensk licens gå in på Casinofia
Sugen på att testa nya casinon utan svensk licens? Gamers.nu/casino-utan-svensk-licens/ har all info du behöver innan du sätter igång.


Hos casino-utan-svensk-spellicens.com hittar du de senaste spelsajterna som inte har licens i Sverige.

Nytt

Rörelsebaserat kryptiskt kammarspel med förförisk nerv – Jag är vinden på teater Trixter

Manus: John Fosse Regi: Cecilia … Läs mer om Rörelsebaserat kryptiskt kammarspel med förförisk nerv – Jag är vinden på teater Trixter

Filmrecension: The Fabelmans – perfekt film

The Fabelmans Betyg 4 Svensk premiär 3 … Läs mer om Filmrecension: The Fabelmans – perfekt film

Filmrecension: De fem djävlarna – förfriskande finurlig

De fem djävlarna Betyg 4 Visas under … Läs mer om Filmrecension: De fem djävlarna – förfriskande finurlig

Jazzig pianotrio skapar oförutsägbar magi – Matti Ollikainen trio på Valand

Valand i Göteborg (Jazzföreningen … Läs mer om Jazzig pianotrio skapar oförutsägbar magi – Matti Ollikainen trio på Valand

Filmrecension: Exodus – en mästerlig debutfilm

Exodus Betyg 5 Svensk biopremiär 3 mars … Läs mer om Filmrecension: Exodus – en mästerlig debutfilm

Teaterkritik: Mefisto Remixed på Teater Giljotin – effektiv ironi om en skådespelares villkor och våndor i samtiden

Mefisto Remixed Av Kia Berglund och … Läs mer om Teaterkritik: Mefisto Remixed på Teater Giljotin – effektiv ironi om en skådespelares villkor och våndor i samtiden

Filmrecension: Mumier på äventyr

Mumier på äventyr Betyg 1 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Mumier på äventyr

Musikalrecension: A Chorus Line

A Chorus Line Framtagen och … Läs mer om Musikalrecension: A Chorus Line

Teaterkritik: Maktens diskreta charm på Dramaten – roligt, skarpt, träffande

Maktens diskreta charm Originalidé, … Läs mer om Teaterkritik: Maktens diskreta charm på Dramaten – roligt, skarpt, träffande

Vidgade vyer – en satsning för att nå ut med filmkultur

Folkets Bio, Triart Film, Nonstop … Läs mer om Vidgade vyer – en satsning för att nå ut med filmkultur

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Casinogringos
Jämför casino utan licens på onlinecasinos.se
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Balett
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 
Kurs i Lenormand med internationellt intyg

Shiba - urhunden med stil

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2023 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in