Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

samhällskritik

Skattjakten på Orionteatern – en satir över riskkapitalisternas intåg i vården

by

Skattjakten – Vegas största show
Orionteatern, Stockholm
Premiär den 4 maj 2012

Orionteaterns hästar har försvunnit ut på grönbete. I stället ges nu Las Vegas-showen Skattjakten med Jannes fenomenala orkester. Men Skattjakten är inte bara glittrande underhållning, det är framför allt en samhällskritisk satir.

Under introt till föreställningen får vi veta att alla likheter med existerande personer, såsom finansminister Anders Borg, är rena tillfälligheter. I programmet berättas vidare att riskkapitalisten Henry Kravis (som av en slump har samma namn som karaktären i Skattjakten) sägs vara förebilden för Gordon Gecko i filmen Wall Street och genom sitt riskkapitalbolag äger bland annat Ambea som äger Carema Care.

Ett gäng Las Vegas-musiker som extraknäcker som gangsters väntar på sin ledare Henry Kravis. När han dyker upp har han stora planer att berätta om: ett rån av ett superbevakat bankvalv ska ge miljarder dollar i byte – men planen är extremt riskfylld. Strax kommer löften om enklare förtjänade pengar med ett besök från Sverige.

Anders, med runda glasögon och hästsvans, har ett erbjudande som Kravis inte kan motstå. Till reapris får han ta över det avlägsna landet Sveriges vård- och infrastrukturbolag ett efter ett och tjäna stora pengar. Gangstermusikerna sjunger förtjusta: ”Vi tar förtjänsten ur landet – smiter från skatten, ja vi kan det – vi är det osynliga rövarbandet”.

Skattjakten lyfter på ett slagkraftigt sätt fram det absurda i att riskkapitalbolag – som investerar i företag med förhoppningar om stora framtida vinster – köper välfärdsverksamheter som äldrevård.

Föreställningen bjuder på medryckande musik framförd av duktiga musiker och välkoreograferad dans. Samtidigt är det en träffande kritik av utförsäljningshysterin av den statliga omsorgen. Det är en kritik som inte bara vänder sig mot Sveriges borgerliga regering utan även i stort mot dagens krassa ”sköt dig själv och skit i andra”-mentalitet och mot tidsandan som befäster att ”den som har mest när han dör vinner racet”.

Showen får en effektfull avslutning när Orionteatern öppnar dörrarna mot gatan där servicehuset och sjukhemmet Vintertullen ligger med namnet väl synligt för publiken. Vintertullen som ägs av riskkapitalbolaget Attendo Care och som den senaste tiden omskrivits för misskötsel och vanvård. Dit rullas som karaktärerna Anders och Kravis för att möta den andra sidan av verkligheten.

Medverkande i Skattjakten

Jannes Fenomenala orkester:
Jens Waltin – piano
Anna Holm – fiol
Anton Svanberg – tuba
Love Meyerson – trummor
Charlie Malmberg – altsaxofon
Aron Junker – barytonsaxofon
Erik Palmberg – trumpet
Janne Tavares – trumpet, kapellmästare, producent och musik

Regissör: Sally Palmquist Procopé
Text: Henric Tiselius

Skådespelare/sångare:
Maia Hansson Bergqvist
Karin Bengtsson
Camilla Waltin
Logi Tulinius
Lucas Krüger

Foto: Jonas Jörneberg

Läs mer på Orionteaterns hemsida.

Relaterat: Teatermagasinet, Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Äntligen en ny Bodil Malmsten: Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag – så bra, så bra

by

Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag
Författare: Bodil Malmsten
Formgivare: Lars Sundh
Förlag: Modernista
Bandtyp: Inbunden
Språk: Svenska
Utgiven: 201203
Antal sidor: 189
Upplaga: 1, Vikt i gram: 334
ISBN10: 9186629832
ISBN13: 9789186629830

Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag är den fjärde av mina loggböcker. Loggböckerna hör ihop, inte bara för att titlarna är tagna från poeter som springer fram och tillbaks mellan böckerna, utan för att det hela blir en berättelse om ett av mina liv, det liv som skymtar på min blogg. Livet på bloggen är inte mitt privatliv, loggböckerna är inte bloggböcker, loggböckerna börjar där bloggen slutar och innehåller också texter från andra håll. Och bilder.
Så presenterar Bodil Malmsten själv sin nya loggbok.

Bodil Malmstens fjärde loggbok består som de tidigare av med korta inlägg, som i en blogg. Fast ändå är det inte blogginlägg, boken är inte bloggen överförd till pappersbok. Bodil Malmsten använder bloggens form för att berätta något. Det är skickligt och jag önskar att det fanns sådana bloggar, som samtidigt då håller den litterära kvaliteten som allt Bodil Malmsten släpper ifrån sig.

Jag slutade följa hennes blogg för ganska länge sedan, eftersom hon aldrig svarade på kommentarer, jag upplevde den inte särskilt interaktiv. För att jag ska fastna för en blogg vill jag känna någon kontakt med den, känna att den reagerar, att det sker ett utbyte, något socialt. Hennes blogg upplevde jag bara som ännu ett ställe där hon förmedlade sina litterära alster.

Det är hon nu inte ensam om bland kända personer. Tvärtom är det ganska många kändisar som använder bloggverktyget mest för att få ännu en kanal att sprida reklam om sig själv på. Fast i fallet Bodil Malmsten är det i och för sig skillnad: Inte ens när det verkar som mest lättsmält är hon ytlig.

Hon är skicklig och det skenbart lättflytande innehållet kan verka lättskrivet. Jag har ingen aning om hur mycket tid hon lägger ner på att skriva eller hur mycket hon skriver om. Däremot vet jag att många av de författare som skapar text som verkar flyta så lätt har krävt mycket omskrivningar, mycket tid och energi. Att skriva så det flyter lätt är en stor konst som bara de skickligaste behärskar.

Bodil Malmsten berättar så mycket genom att skildra små situationer. Jag har så roligt när jag läser hennes loggbok, men jag blir också ledsen för det samhälle hon beskriver har många sprickor i fasaderna.

Som:

Varumärksbevakning – uppgift för vår tids butikskontrollant; att vakta på att inte vem som helst går omkring med butikens kassar.
En uteliggare, en hemlös med sina saker i en Pradakasse, och varumärkeskontrollanterna får gripa in.

Hon är rolig samtidigt:
När jag stiger av bussen vid Stureplan och känner mig nere som jag brukar göra där, SMS:ar jag til mina vänner att jag är nere på stan.
Ett försök att vara rolig som bara de som känner mig förstår.

I denna fjärde loggbok flyttar hon från en fransk stad, där hon inte trivs, till en förort i Sverige. Träffsäkert skildrar hon vårt svenska samhälle och Stockholm.

Fast jag börjar tänka om när det gäller hennes blogg. Det gör egentligen ingenting att hon inte svarar på mina kommentarer.Jag tror jag ska återvända till att följa hennes blogg, för att helt enkelt få mer av hennes finurliga, underfundiga, skarpa skildringar av samhället och våra liv där.

Här är Bodil Malmstens blogg, förresten.

Recension av loggboken i SVD.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Björn Ranelid – Tyst i klassen! – gör mig besviken

by

Titel: Tyst i klassen!
Björn Ranelid
ISBN: 9789100126926
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Det finns väl ingen ursäkt egentligen, men jag hade tidigare inte läst någon av Björn Ranelids romaner. Så läste jag i DN om Björn Ranelids senaste roman ”Tyst i klassen!” och då blev jag väldigt nyfiken och bestämde att nu är det verkligen dags att läsa något av honom.

Dessutom när han ju är så aktuell med sitt diktinspirerade bidrag i den svenska uttagningen till Melodifestivalen kände jag ännu mer att jag måste ha läst åtminstone en bok av honom.

”Tyst i klassen!” radar upp berättelser om barn som far illa, stammare som skär ut sin tunga, förlorade söner som kommer hem och slår ihjäl sina fäder, flickor som blir sexuellt utnyttjade och skadade för livet. Vi lever i kärlekslöshetens tid, men Ranelid hittar goda krafter där man sällan letar; hans bibliska förebild gick bland syndare och publikaner, Ranelid söker sina änglar i fängelse och på bilskroten.

Jag hade aldrig tänkt mig Ranelid som en författare som stod på underklassens sida och att han stod upp för de förtryckta.

Så här beskriver bokförlaget romanens handling och det är bra formulerat:
Kristina Lilja växer upp med föräldrar och sex bröder i ”Pinnakåkarna” i Malmö, ett område med nödbostäder som byggdes på 20-talet. Livet är hårt. Pappan super, slåss och trakasserar – med ödesdigra följder för fler än ett av hans barn. Hektor, som stammar, blir värst ansatt av fadern och Sixten skadas svårt när han bland kamraterna försöker få den respekt han inte får hemma. Men Kristina har ett eget öde och en begynnelse som är en gåta. När hon blir varse hur det ligger till lyckas hon bryta sig loss. Hon gör ett gigantiskt klass-språng och blir så småningom präst. Men utan hennes mamma Karin hade det inte gått. Karin är den som håller ihop familjen, sliter på dubbla jobb, och minns allt som hänt.
Tyst i klassen skildrar ett segregerat Sverige genom flera ögonpar. Med berättelsen om Kristinas liv från 40-talet till nutid har Björn Ranelid skapat ännu ett kvinnoporträtt som stannar i läsarens hjärta.

Tyvärr blev jag rätt besviken. Han beskriver och skildrar visserligen orättvisorna i samhället, klyftorna, segregationen pch förtrycket av de mest utsatta. Problemet är att han gör det för storslaget, han tar i för mycket, han berättar för mycket. Han skildrar, berättar och öser på med sitt fantastiska språk, målar med sitt stora ordförråd. Det är bara det att det blir för mycket. Det är han, författaren, som berättar och som är närvarande. Personerna, karaktärerna, träder inte fram själva. Det är sällan någon dialog över huvud taget, aldrig att vi som läsare får komma in i en situation, i en scen och höra och se vad som händer och själva skapa oss en bild, dra egna slutsatser. Det är han, författaren, som berättar och tolkar allt.

En rolig sak med boken är dock att Björn Ranelid har ett mycket bra språk, roliga bilder och han sätter samman ord på ett nyskapande sätt.
Redan från första raden kände jag igen Ranelid från alla gånger jag hört och sett honom i tv. Boken är skriven som om han satt och berättade det, så nära hans sätt att tala är boken skriven.

Men när jag följer karaktärernas liv och utveckling i en bok vill jag att det ska vara just de, karaktärerna, som träder fram inför mig, inte författaren i all sin storhet.

Björn af Kleen i Expressen är ännu mer kritisk än jag:

Jag råkar läsa Tyst i klassen! direkt efter en julsemester med P O Enquists Lewis resa, den stora boken om pingströrelsens 1900-tal. Att jämföra dessa romaner kan tyckas orättvist i överkant, men det finns gemensamma utgångspunkter. De skriver båda om ett Sverige – Enquist om en kvinnorörelse och Ranelid om ett kvinnoöde – som med religiositeten som hävstång reser sig ur fattig­misären.
Men där Enquists knappa ironier paradoxalt formar en varm hjältesaga får Ranelids slösande konstprosa något märkligt hårt och kallt över sig. Daniel Sandström brukar ibland betona att det är deras förädlade brister som gör stora författare stora. Regeln gäller tyvärr inte omvänt. En slarvigt gestaltad och grumligt tänkt roman kan inte räddas av författarens empatiska inlevelse med sina gestalter. Så grym är litteraturen.

Relaterat: Recension i Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Peggy Pickit ser Guds ansikte på Angereds teater: träffsäker, suggestiv och väcker tankar

by

Peggy Pickit ser Guds ansikte
Angereds Teater, Andra Stället
Av Roland Schimmelpfennig
Översättning Ulf Peter Hallberg
Regissör Johan Friberg
Premiär 18 februari 2012

Scenen går helt i vitt, en vit bordsskiva hänger med kedjor fastsatta i taket. Bakre väggen vit med vita fyrkantiga kuber, ev vit soffa till vänster och de fyra skådespelarna klädda helt i vitt. Med vinglas som hänger i taket signalerar det en välbärgad samhällsklass som har middagsbjudning. Eller något som är oskyldigt, rent, utan skuld. Det är just det. Är den välbärgade samhällsklassen i Västeuropa utan skuld till de enorma klyftorna mellan den rika världen och den fattiga världen?

”Peggy Pickit ser Guds ansikte” är skrivet av den tyske dramatikern Roland Schimmelpfennig som är en av de mest spännande nutida dramatikerna. Han sätter fingret på de ömma punkterna i den västerländska moderna civilisationen.

Pjäsen har fyra karaktärer som lever ett välmående liv i övre medelklassen. De intalar sig att de har förtjänat det. Det är naturligt och självklart att del lever ett tryggt liv. Men vetskapen om att det bara
är en slump att de fötts till ett liv fyllt av privilegier och rättigheter – där dricksvattnet rinner ur kranen och alla får den medicin de behöver – gnager. De är välutbildade, läkare och har precis fyllt 40. Två av dem har arbetat på fältet någonstans i Afrika. De har inte setts på sex år och nu ska de ha parmiddag.

Redan från början ser vi när det ena paret i sin vita våning tar emot gästerna att vänskapen bara är ett spel.

Regissören Johan Friberg har valt att arbeta med en suggestiv spelstil där samma meningar kan upprepas, ibland av samma karaktär i en ny situation, ibland av någon annan karaktär. De ger flera effekter. Ordens och frasernas ytlighet avslöjas så tydligt. Det visar hur vi använder ord för att dölja vad vi egentligen tänker och känner. Upprepningen blir också som tankarna och minnet som återkommer efteråt, när vi minns och bearbetar det som hänt.
Ibland vänder sig skådespelarna till publiken med sina tankar om vad som precis utspelas på scener.

Det är intressant hur träffsäkert pjäsen skildrar falskheten och oförmågan att vara ärlig i sociala sammanhang som bygger på att visa upp en tjusig yta av framgång. Vi ser också hur fel den hjälp västvärlden ger åt de utsatta människorna i den fattiga världen slår. Hjälplösheten, hopplösheten som många i västvärlden känner om att de inte kan göra något åt att förändra orättvisorna i världen, den skildras starkt i föreställning, men utan att skriva oss några lösningar på näsan. En snyggt presenterad pjäs med duktiga skådespelare som sätter igång tankarna.

Riksteaterns wiki berättar om honom:

Roland Schimmelpfennig (Tyskland). Född 1967 i Göttingen. Efter avslutad skolgång reste han till Istanbul och arbetade på redaktionen för den tysk-turkiska månadstidskriften Bizim Alemanca-Unser Deutsch. Han fortsatte sedan som frilansande journalist och författare i Istanbul, när han 1990 började studera regi på Otto-Falckenberg-Skolan. Han blev sedan medarbetare till den konstnärliga ledningen på Münchner Kammerspiele. Sedan 1996 arbetar han som frilansande författare. Under ett år bodde han i USA och var då verksam som översättare.

Han har varit dramaturg och senare husdramatiker på Schaubühne am Lehniner Platz i Berlin, och Deutsches Schauspielhaus i Hamburg. Numera har han ett kontinuerligt samarbete med Deutsches Theater i Berlin, och har samtidigt flera beställningsuppdrag till teaterinstitutioner i Tyskland, Österrike och Schweiz. I Sverige är hans pjäs Den arabiska natten tidigare spelad. Han har tilldelats ett flertal priser, bl a Nestroy-Priset 2002, och är mångfaldigt nominerad till Mülheimers Dramatikerpris. Roland Schimmelpfennig är idag bosatt i Berlin och är docent på Konsthögskolan i Weißensee. Hans pjäser spelas i över 20 länder.

I rollerna: Josephine Bauer, Stefan Gödicke, Anna Wallander oc Owe Wolf.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Tyrannosaur – starkt om samhällets bottenskikt i Storbritannien

by

Titel: Tyrannosaur
Betyg: 4
Premiär: 13 januari

Peter Mullan är en brittisk skådespelare som framför allt gjort sig känd i roller i film och teater som tar ställning i samhällsfrågor. Han har bland annat haft roller i Ken Loachs Riff-Raff och i Trainspotting. Fast hans ansikte har också synts i de senaste två Harry Potter-filmerna, i rollen som dödsätaren Yaxley.
Nu spelar han huvudrollen i Paddy Considins debut som regissör i filmen Tyrannosaur, som definitivt är en stark film om människor i samhällets bottenskikt.

Peter Mullan spelar Joseph, en man med stora problem att hantera sin inre ilska och aggression. Filmen börjar med att han kommer hemraglande från puben och i total ilska sparkar ihjäl sin hund.

Nästa raseriutbrott har han på ett postkontor och då slår han sönder ett skyltfönster. Han flyr och hittar en secondhand-butik där han gömmer sig. Där möter han en vänlig kvinna, Hanna (spelas av Olivia Colman), som driver butiken.
Hanna är en from kvinna som tror på Jesus och faller ner på knä för att be för Joseph, som givetvis blir förbannad över detta och vräker ur sig förolämpningar mot henne.

Ganska förutsägbart växer sakta en slags vänskap mellan dessa två personer, som först kan synas udda. När vi tränger längre in i filmen upptäcker vi att också Hanna tillhör de som drabbats hårt av livet. Hon bor visserligen i ett finare område och har sin make James ( spelas av Eddie Marsan) som tycks tjäna bra, men han misshandlar henne. Rått. Hennes man är väl en av de vidrigaste mans-skildringar vi sett på film i en socialrealistisk film.

Fotot är starkt, rakt på och väjer inte för skiten. Den visar vilken fattigdom det finns i Storbritannien och det är tungt att inse vilken värld vi lever i.

Peter Mullan är en skådespelare som gärna tar ställning. Han har deklarerat sig som marxist och han var en av de ledande i en vänsterrörelse inom teater som blomstrade i Skottland under Thatcher-regering. Han har också uttalat sig starkt mot Tony Blair och den fackliga samorganisationen TUC. Till tidningen The Guardian har han sagt att TUC och The Labour har sålt ut arbetarklassen.

Tyrannosaur är en stark film, fotot är realistiskt och skådespelarna är mycket bra. Mitt i det kalla växer en värme fram. Det finns goda krafter i solidariteten. Det jag kan värja mig emot är att en hel del i berättelsen ändå är förutsägbart, att jag inte blir så överraskad. Att budskapet kan fått ta över för mycket av det konstnärliga uttrycket, för att tala kulturkritikers språk. Därför är det svårt att sätta betyg på filmen, jag pendlar starkt mellan en stark trea och en något svag fyra, men bestämmer mig till slut ändå för betyg 4. Skådespelarnas starka insats avgjorde. De är så trovärdiga och det känns som om jag själv varit med i det som hänt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,