Ranelid

Titel: Tyst i klassen!
Björn Ranelid
ISBN: 9789100126926
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Det finns väl ingen ursäkt egentligen, men jag hade tidigare inte läst någon av Björn Ranelids romaner. Så läste jag i DN om Björn Ranelids senaste roman ”Tyst i klassen!” och då blev jag väldigt nyfiken och bestämde att nu är det verkligen dags att läsa något av honom.

Dessutom när han ju är så aktuell med sitt diktinspirerade bidrag i den svenska uttagningen till Melodifestivalen kände jag ännu mer att jag måste ha läst åtminstone en bok av honom.

”Tyst i klassen!” radar upp berättelser om barn som far illa, stammare som skär ut sin tunga, förlorade söner som kommer hem och slår ihjäl sina fäder, flickor som blir sexuellt utnyttjade och skadade för livet. Vi lever i kärlekslöshetens tid, men Ranelid hittar goda krafter där man sällan letar; hans bibliska förebild gick bland syndare och publikaner, Ranelid söker sina änglar i fängelse och på bilskroten.

Jag hade aldrig tänkt mig Ranelid som en författare som stod på underklassens sida och att han stod upp för de förtryckta.

Så här beskriver bokförlaget romanens handling och det är bra formulerat:
Kristina Lilja växer upp med föräldrar och sex bröder i ”Pinnakåkarna” i Malmö, ett område med nödbostäder som byggdes på 20-talet. Livet är hårt. Pappan super, slåss och trakasserar – med ödesdigra följder för fler än ett av hans barn. Hektor, som stammar, blir värst ansatt av fadern och Sixten skadas svårt när han bland kamraterna försöker få den respekt han inte får hemma. Men Kristina har ett eget öde och en begynnelse som är en gåta. När hon blir varse hur det ligger till lyckas hon bryta sig loss. Hon gör ett gigantiskt klass-språng och blir så småningom präst. Men utan hennes mamma Karin hade det inte gått. Karin är den som håller ihop familjen, sliter på dubbla jobb, och minns allt som hänt.
Tyst i klassen skildrar ett segregerat Sverige genom flera ögonpar. Med berättelsen om Kristinas liv från 40-talet till nutid har Björn Ranelid skapat ännu ett kvinnoporträtt som stannar i läsarens hjärta.

Tyvärr blev jag rätt besviken. Han beskriver och skildrar visserligen orättvisorna i samhället, klyftorna, segregationen pch förtrycket av de mest utsatta. Problemet är att han gör det för storslaget, han tar i för mycket, han berättar för mycket. Han skildrar, berättar och öser på med sitt fantastiska språk, målar med sitt stora ordförråd. Det är bara det att det blir för mycket. Det är han, författaren, som berättar och som är närvarande. Personerna, karaktärerna, träder inte fram själva. Det är sällan någon dialog över huvud taget, aldrig att vi som läsare får komma in i en situation, i en scen och höra och se vad som händer och själva skapa oss en bild, dra egna slutsatser. Det är han, författaren, som berättar och tolkar allt.

En rolig sak med boken är dock att Björn Ranelid har ett mycket bra språk, roliga bilder och han sätter samman ord på ett nyskapande sätt.
Redan från första raden kände jag igen Ranelid från alla gånger jag hört och sett honom i tv. Boken är skriven som om han satt och berättade det, så nära hans sätt att tala är boken skriven.

Men när jag följer karaktärernas liv och utveckling i en bok vill jag att det ska vara just de, karaktärerna, som träder fram inför mig, inte författaren i all sin storhet.

Björn af Kleen i Expressen är ännu mer kritisk än jag:

Jag råkar läsa Tyst i klassen! direkt efter en julsemester med P O Enquists Lewis resa, den stora boken om pingströrelsens 1900-tal. Att jämföra dessa romaner kan tyckas orättvist i överkant, men det finns gemensamma utgångspunkter. De skriver båda om ett Sverige – Enquist om en kvinnorörelse och Ranelid om ett kvinnoöde – som med religiositeten som hävstång reser sig ur fattig­misären.
Men där Enquists knappa ironier paradoxalt formar en varm hjältesaga får Ranelids slösande konstprosa något märkligt hårt och kallt över sig. Daniel Sandström brukar ibland betona att det är deras förädlade brister som gör stora författare stora. Regeln gäller tyvärr inte omvänt. En slarvigt gestaltad och grumligt tänkt roman kan inte räddas av författarens empatiska inlevelse med sina gestalter. Så grym är litteraturen.

Relaterat: Recension i Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om Ranelid, bokblogg, littteratur, författare, Tysk i klassen, samhällskritik